Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speldosan.
i
Novell af Wilhelmina G-ravalllus, förf. till "Högadals
prostgård".
(Eftertryck förbjudet}.)
talade de icke så obetydliga ungkaiisskulderna och
som möblerade den blifvande doktorns mottagnings
våning med den elegans, som icke så litet bidrager
till sjukbesökens mängd.
et var en härlig maj q väll för omkring fyra eller
fem årtionden tillbaka. Vår vackra hufvudstad,
iklädd sin friska vårgrönska, speglade sig
stolt och leende i kristallklara vågor, i
aftonsolens gyllene ljusström.
Så hänförande skönt hade ännu aldrig den
gamla mälarstaden uppenbarat sin rikedom, derom
öfverenskommo tvänne ynglingar, hvilka arm i arm
passerade Norrbro, der de ett ögonblick beundrande
och hänryckta stannat.
Att de kanske aldrig så uppskattat hufvudstadens
skönhet hade sin naturliga orsak i deras egen
superlativ t glada sinnesstämning-, ty det egna
hjertat är ändå alltid den spegel, hvaruti vi skåda
både menniskor och andra föremål, och det är icke
sällan detta som gör, att vi kasta dessa orättvisa
skuggor eller dessa allt för skimrande dagrar öfver
både personer och förhållanden.
De båda ynglingarna hade i detta ögonblick befogade
skäl till detta senare, ty de hade nyss med utmärkt
heder tagit sin medicinska kandidatexamen och voro
nu på väg till "Tre remmar e^, dit de inbjudit några
kamrater och vänner, för att intaga en sexa och tömma
ett glas för seger-krönt arbete.
Vännerna infunno sig snart. Våra värdar emottogo
dem på sitt hjertliga, nästan elektriserande sätt,
och aftonen försvann, under sång, humoristiskt skämt
och klingande skrattsalvor, så växlande och angenämt,
att den, som icke deltagit i en dylik ynglingafest,
säkert icke kan göra sig en klar föreställning derom.
Bland vännerna befann sig en ypperlig qvartett,
och flera af den odödlige Bellmans oupphinneliga
sånger klingade friskt från de ungdomliga läpparna
på källaren "Tre remmare», hvilken en gång varit ett
af de ställen, hvarest den store sångarkungen tömt
så månget glas och sjungit så mången sång till sin
Ullas ära.
"Vi få icke glömma din lyckliga smålandsresas
skål!" hördes omsider, och man vände sig till Osvald
W-m, en af de båda värdarna, och glasen tömdes under
lifliga hurrarop för den lyckliga resan.
"Jag reser icke till Småland, utan till Östergötland."
"Men det är ändå på smålandsgränsen, ty Kinds härad
gränsar till Kalmar län och Tjust, båda, som du vet,
tillhörande Småland, och det är derför, som vi med
så mycket varmare acklamation tömma en skål för
denna resa!"
"Jag förstår icke er mening."
"Förstår du icke, att Småland - låt vara, att det
endast är på gränsen af denna idylliska provins
- är mera aflägsnadt från hufvudstaden, än det
sädesrika Östergötland; det har i följd häraf ingen
hufvudstadssmitta, icke hufvudstadens fordringar
och vyer. Publiken der är således mera idyllisk,
mera lätt att frappera, att tjusa. Icke hade du på
ett förordnande i Huddinge eller hvar som helst i
grannskapet af Stockholm kunnat bygga några storartade
framtidsplaner. Der äro kandidater af alla möjliga
slag lika vanliga som husdjur och göra derför icke så
stor effekt. Flickorna i dessa trakter hafva så många
att krum-bugta för, hafva så många förhoppningar;
men tänk dig ner i Småland, der oskulden, åtminstone
i andligt afseende, ’går ännu i fikonalöf och
der kandidaterna äro nästan lika sällsynta som en
’Ziziphus lotus’ - tänk hvad du der, med din vackra
figur, din superba tenor, din erkända lycka hos det
täcka könet skall tjusa och förvrida hufvudet på
de östgötsmåländska tärnorna! Ja, du skall riktigt
göra furore vid jämnförelsen med enfaldiga adjunkter,
dumma länsmansskrif-vare och möjligen någon fanjunkare
eller fenrik vid Kalmar regemente, som väl kan vara
ganska ståtlig i ledet, men som derför icke hos de
sköna kan jämnföras med en medicine kandidat!"
Och nu varierades detta ämne med leende perspektiv
af triumfer och förlofning och framför allt en rik
svärfar, som be-
Tvänne dagar efter den glada aftonen steg vår kandidat
om bord på ångbåten Linköping, för att transporteras
till staden af samma namn.
Som den tiden ännu ingen ångare börjat sitt bugtande
tåg genom Kinds förtjusande dalar, så måste vår
kandidat från Linköping landsvägen fortsätta sin resa.
Han glömde kärrans allt för starka gymnastik, glömde
backarnas bråddjup för den storartade, romantiska
skönhet, som i skiftande taflor utbredde sig för hans
öga. Han ihågkom hvad Kernell i sina anteckningar
skrifvit till Atterbom: "Ees till Smålands Tjust
eller Östergötlands Kind och du har ersättning för
de södra ländernas skönhet."
Han hade omsider hunnit målet, som var K., vi ville
så gerna säga köping, ty med sin befolkning, sina
många handelsbodar, sina handtverkare, sin läkare,
sitt apotek och postkontor, kunde stället verkligen
förtjena detta namn, men som vederbörande icke funnit
detta för godt, så fa vi säga K. gästgifvaregård, och
detta kan ju också vara en hederstitel, då han redan
i Carl den niondes tid hade ett så stort anseende,
att konungen i sin dagbok kallade honom: "den bästa
krog i Småland", och då han ännu rättfärdigar detta
namn, så i afseende . på byggnader som servering. I
hans solennitetssal samlas ungdommen till dans och
små socictetsspektakel, och man kan med skäl säga,
att han för hela orten är den enda lokalen för både
Thalias och Terpsichorcs nöjen.
En ung stockholmares ankomst - han må nu tillhöra hvad
stånd som helst - är, som man vet, alltid en ovanlig
händelse i en aflägsen landsort och var det ännu mera
innan j omvägarna nästan gjort hvarje provins till
hufvudstadens granne. Han blir vanligen der både
välkomnad och uppburen. Har han då den imposanta
doktorstiteln och besitter alla de egenskaper, som
vår kandidat, så blir han snart föremål ej blott
för beundran och täflande uppmärksamhet, utan äfven
för både mödrars och döttrars tysta önskningar och
förhoppningar.
Vännernas profetia hade således snart gått
i fullbordan. Osvald hade verkligen gjort
»fwore». Flickorna hade i en hast blifvit så f j
ära mot ortens ungherrar, hvilka de förut på öfligt
sätt lycldiggjort med blickar och små oskyldiga
ymnestbevis. Sjelfva den adlige fänriken tycktes
hafva förlorat något af sin nobla dragningskraft,
och sedan vår doktor lyckats helbregdagöra en ung,
rik arftagerska, dotter till en brukspatron, boende
i en näst-gränsande församling, och efter hennes
tillfrisknande anordnat en bal, der han utvecklat all
sin medfödda ledighet och elegans och, å la Almlöf,
deklamerat deii prolog, han sjelf skrifvit, så var
hans rykte stadgadt både som den skickligaste eskulap
och den älskvärdaste och rikast begåfvade af hela
ortens unga män.
Flickorna suckade dock i tysthet och öfver mödrarnas
ansigten drogo sig afundens mörka skuggor, ty man tog
för afgjordt, att hela den eklatanta tillställningen
gällde den unga arftagerskan, med hvilken han
dansat både första dansen och inklinitionsdansen
och hvilken, så hviskade man, med allt för varma och
tillmötesgående blickar mött sin räddare.
"Detta behöfde då icke vara af tacksamhet", hviskade
fruarna, "för pappa hade då så rikligen betalt
honom." Huru mycket kontanter visste man då icke
precist - men se, gulduret och kedjan! Bara det var
han ju alldeles öfverbetald. Om gamle doktorn varit
hemma, han hade min sann icke fått så mycket, han,
om han också gjort hans dotter tio gånger frisk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
