- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

Väl skördade döden ett och annat offer, men dessa
voro dock, i jemförelse de sjukes antal, få, och den
unge läkaren vann härigenom i hela orten ett så stort
rykte för skicklighet, att mången långt skickligare,
utexaminerad, länge praktiserande läkare aldrig stått
så högt i ropet,

Nekas kan icke, att Osvald med djup eftertanke,
outtröttlig möda och varmt deltagande användt de
kunskaper, han genom träget arbete för var f vät,
men nekas kan heller icke, att tur och tillfällighet
äro makter, som ofta bestämma både rykte och framtid.

Utom den egna tillfredsställelse och den tacksamhet,
som väl utgör den skönaste lön för en läkares vaka
och möda, ägde Osvald en - må det förlåtas honom -
ännu skönare, nämnligen de stunder han tillbringade
i prest gården och allt hvad dessa i så rikt mått
innefattade. Hans hjertas lifsblomma hade der utslagit
sina fagraste, doftrikaste blad I Han älskade, han
var älskad af denna ljufva, älskliga varelse, denna
.>.> Viola miralilis» - en benämning, hvilken han
allt mer fann henne förtjena, ju mera han blickade
in i hennes jungfruliga själ och der såg den rena,
fulla harmoni, i hvilken hennes känslor och tankar
så fullkomligt sammansmälte och hvilken i hennes
anletsdrag och väsende ägde en så skön reflex.

Viola var dotter till en kapten vid andra
lifgrenadierrege-mentet, hvilken tidigt gått bort,
efterlemnande en ung, sörjande enka och en späd dotter
utan egentlig förmögenhet.

Enkan bosatte sig i Vadstena, hvarest hon strax
efter mannens död efter sin mor ärfde en liten gård,
enkel, men täck med sin vackra belägenhet, sin lilla
trädgård. Här lefde hon uteslutande för sin kära,
älskliga dotters uppfostran, meddelande henne de
kunskaper, hon sjelf i ovanligt hög grad ägde. Viola
var rikt begåfvad och Vadstenas ros, som hon kallades,
var ända ifrån barndommen allas älskling.

Modern tackade Gud, men bäfvade likväl för den
djupa känsla, den ovanliga trofasthet, som utgjorde
grunddragen i hennes natur. "Hon kan brytas lika
lätt, som stormen bryter en liljestängel!" tänkte hon
mången gång och såg med den tårade modersblicken på
sin ljufva lilja.

Viola var tjugo år och hade redan varit föremål
för uppmärksamhet och hyllning. Ett fördelaktigt
giftermålsanbud hade äfven blifvit henne gjordt,
men allt detta hade icke förmått göra det ringaste
intryck på hennes sinne. Hon skulle nu ut för att
åt andra meddela sina kunskaper. I Vadstena fanns
intet tillfälle dertill, och som modern genom en
borgensförbindelse till en af hennes mans kamrater
förlorat en del af sin förmögenhet och sjelf till
följd af en lunginflammation blifvit i hög grad
försvagad, fann Viola, att det var hon, som nu måste
arbeta och förtjena.

Tanken att lemna sin mor - det käraste hon ägde på
jorden - smärtade henne djupt, men det måste ske. Ett
tvingande skäl var äfven giftermålskandidatens
enträgna, plågsamma efterhängsenhet.

Hvad modern led - i tysthet led - vid tanken att
skiljas vid sitt barn, är något, som vi icke vilja
försöka beskrifva. Och hvar finna ett hem, dit hon med
trygghet kunde lemna sin lilla "Sensitiva», som hon
ofta kallade Viola? Denna senare fråga var den, som
mest oroande sysselsatte det stackars moders-lijertat
och som hon i brinnande böner anförtrodde åt Gud. Hon
fick dock snart ett lugnande svar på sin fråga, då hon
vid Medevi brunn återsåg vår bekanta kyrkoherdefamilj
- båda hennes ungdomsvänner. De behöfde en lärarinna
för sin åttaåriga dotter och önskade ingenting högre,
än att få emottaga Viola i sitt hem.

"Det är af Gud!" utropade den älskande modern och -
saken var afgjord!

Redan följande höst lemnade Viola sin moders hem och
flyttade till prestgården, hvarest hon hos dessa ädla,
kärleksrika menniskor fann så mycken ersättning,
som ett annat hem kan gifva för det moderliga. De
älskade henne som en kär dotter, och med en dotters
tillgifvenhet och förtroende lönade hon också deras
kärlek.

Hvarje sommar tillbringade Viola en månad i den kära
modershyddan, och modern firade alltid julen hos
kyrkoherdens. På detta sätt hade trenne år förflutit,
då Viola gjorde Osvalds bekantskap.

Det var med verklig föräldraglädje, som kyrkoherden
såg de båda ungas kärlek’ och emottog Violas
förtroende om hennes förbindelse med Osvald, denne
unge, älsklige, lefvande yngling, och då Osvald
skref till sin Violas moder, för att erhålla hennes
samtycke, bifogade kyrkoherden ett liref, som med
skäl kunde kallas en meritförteckning och hvilket
icke kunde annat än i hög grad glädja det ömma
modershjertat. Hon gaf derför sitt samtycke under
ljufva förhoppningar, att hennes Viola skulle finna
den lycka, den trofasta kärlek, som hon tyckte henne
i så rikt mått förtjena.

De unga voro förlofvade, likväl voro endast
kyrkoherdens ännu medvetna deraf, ty det skulle vara
en hemlighet, till dess de l moderns hem vexlat sina
ringar. Viola önskade det så - och Osvald gaf vika
för hennes önskan.

I slutet af September var Osvalds förordnande slut
och då skulle han med sin fästmö göra en resa till
Vadstena och der få sitt hjertas, hela sitt lifs
lycka befästad.

Bland de nöjen, som mest sysselsatte våra pr
estgårds-vänner, var musik eller, egentligen,
sång. Viola hade en ljuf, förtjusande, ehuru icke
stark röst och Osvalds härliga stämma var känd
både i Upsala och hufvudstaden. Prosten var ännu en
god sångare. Omvexlande sånger ljödo derför skönt
och harmoniskt ofta ända till midnatt i den gamla
prestgårdssalen, hvilken dock ibland utbyttes mot
näsets grönskande eklundar.

Eoddaren hvilade på årorna tyst och lyssnande,
undrande om det icke var sjörået eller elfvorna,
som sjöngo i månskenet, och trasten tystnade
vördnadsfullt, för ätt i det lilla brudgemaket,
smekt af de ömma tonerna, slumra in vid den unga
makans hjerta.

Bland alla de vackra sånger, med hvilka Osvald tjusat
sin Viola, älskade hon dock mest den lilla vackra,
den tiden så mycket sjungna romansen »Fjärran i skog»,
som sades vara af konung Oskar.

Hvad som för Viola gjorde den täcka romansen ännu
skönare var, att det var den första sång, Osvald
sjungit för henne. Han hade då i dess toner ingjutit
hela sin kärleks ännu i ord outtalade glöd. Hvarje
ton hade trängt till djupet af den unga flickans själ,
der hon deraf ett aldrig förklingande återljud.

Den sista aftonen var kommen. Skogarnas eko hade
vid månskimmer och blomsterdoft upprepat sångarens
afskedsord: " Gerna, acfc, gerna jag for dig dör!»
och Osvald hade i dessa ord nedlagt kärlekens och
skilsmessans hela djupa, vemodsfulla och hänförande
stämning.

Osvald var åter i K, väl efterlängtad, men icke fullt
välkommen, ty ryktet hade som förebud utspridt hans
förlofning.

"Men söte, lille doktor, hvar är
förlofningsringen?" utbrast gästgifvaremor, hvilken
nu sjelf emot all vana serverade Osvalds första
måltid efter hans återkomst. Han hade alltid bott
på gästgifvaregården.

"Jag har aldrig haft någon förlofningsring!"

"Ja, var det inte de’ ja* sa’! Men si fruarna, som ha’
giftasvuxna döttrar, de ha’ alltid så mycke’ onödigt
bekymmer om ungherrar! Doktorn må tro, att de nu
inte heller ha’ haft ro hvarken natt eller da’. Ja’
säjer just som de’ ä’. Och si handelsmansfrua,
ho\ha’ då vari’ den värsta, för ho’ ä’ så dum, att
ho’ tycker, att hennes, Thilda skulle passa så bra
te bli doktorinna. Men fast ho’ ha’ gått i syskola
i Vimmerby ifrån midsommartid te Kisa marken och
lärt sig dansa me’, så har ho’ ändå ingen ’statue’
och ingen pli på kroppen - ja’ säjer just som .de’
ä’. - Nej, si som stockholmsfru kan hon då inte
agera! . . . Men si, sergeanten på Räfsala och nya
länsman, dom kunde ho’ passa åt, och de ä’ fina och
hyggliga bägge två... Men si, högre opp ska’ de vara -
för Petterson ä’ rik och frua ä’ mycke högmodigare,
än sjelfva grefvinna’ på Brokind . . . Äh, gudbevars,
ho’ ä’ inte utå så rart åkommen. Ja’ minns nog,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:38:37 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free