Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja’, när ho’ gick och valla’ getter i Ydreskoga! Nej,
si då vore allt Björknäsdotra bättre, för patron ä
okristligt riker och Victoria ha’ haft guvernantska
i många år å kan bad’ spela och annat och kan
tala så, att ingen menniska förstå liva’ ho’ säjer
. . . Men si, ilsken och illpariger, de’ lär ho’
vara i hvardagslag. Men doktorn kunde nog omvända
’na! . . . Och si bättre passar ho’ ändå än den der
guvernantska’ bort i prest-gåln, för ho’ har fälle
inte ändå två styfver - och pengar ä’ go’a te ha’.
.’Herre min verld, ja’ ha’ ju glömt steksåsen! Och
doktorn säjer aldri’ ett ord, utan sitter och gnager
så tyst på tjäderbenet . . . och doktorn brukar tycka,
att ja’ gör så rar fågelsås och doktorn tiger ändå
. . . Herre Gud, så god man doktorn blir! ... Ja,
han ä’ för go’ åt dem bägge två!"
Med dessa ord och med ett slag på Osvalds axel
skyndade den språksamma värdinnan ut i köket.
Pigan skickades in med fågelsåsen och gästgifvaremor
skyndade med iltågsfart bakvägen till handelsmans.
"Nå, så roligt att få se doktorn!" utropade fru
Petterson, då hon samma afton utanför trädgården
mötte Osvald. "Var så god och stig in - åtminstone i
trädgården!" tillade hon, då Osvald sagt, att han icke
hade tid att antaga hennes inbjudning. "Thilda håller
just på att taga ner astrakaner utaf sitt eget träd,
och de bruka vara så Mara, att en kan rakt spegla
sig i dem."
Vare sig nu kraften af fru Pettersons böner eller
de klara astrakanernas lockelse verkade - nog af,
doktorn gick in i trädgården och satt snart på bänken
under häggträdet vid den leende fru Pettersons sida.
"Nå, jag får den äran att gratulera herr doktorn! Både
Thilda och jag tycka att det är så roligt, för Thilda
och fästmön ä’ så goda vänner ... de ha’ råkats både
på baler och markna’n, och hon är rätt söt, fast lite’
för dusen kanske . . . men doktorn sätter allt ruff
i henne. Det är icke farligt med det.
"Så, Thilda lilla, släpp nu ner förklädet, för du
kan ändå inte bjuda astrakanerna i det, och kom fram
och helsa och gratulera doktorn!" ropade mamma med
ljudelig stäinma.
"De smakade säkert bäst, om jag finge taga dem ur
mamsell Thildas förkläde!"
"Nå, så kom då, som du är!" Vid dessa ord blef
solskenet ännu mer strålande på mammas fylliga
ansigte, och Thilda stod i samma ögonblick nigande
och gratulerande framför Osvald.
"Jag tackar herrskapet, men man kan icke taga emot
gratulationer, förr än man är förlofvad!"
"Det är nog rätt det! . . . Jaså, doktorn är inte
det? . . . Ja, om jag skall säga sanningen, så har
jag aldrig riktigt trott på ’et, fast de ha’ pratat
så mycket om ’et.
"Nog är flickan söt te se på, det kan ingen neka,
men bättre gifte kan fälle doktorn göra! För nog
kan doktorn få den, som ser lika bra ut och som kan
sköta doktorns hus bättre och har lite’ pengar till
... och hur det är, men pengarna ä’ ändå allt goda att
ha’! . . . Och Viola, stackare, har visst ingenting,
för då hade hon inte gifvit sig ut att tjena. - Den
som kan, har nog sina flickor hemma! . . . Gud fader,
om vår Thilda skulle behöfva komma ut och tjena! -
Då gjorde jag mig aldrig det rätt vore! ..."
På herrgården blef Osvald som vanligt väl emottagen,
men en viss stelhet eller en slags förlägenhet undföll
icke hans ögon. Inom några minuter var likvisst
detta försvunnet, och familjen gladare och mera
förekommande än någonsin. Ack, de fina glacehandskarna
voro aftagna - och den olycksbådande ringen fanns ju
icke på hans hand! . . . Ingen antydde dock något,
som syftade derpå.
Ett visst oförklarligt något hvilade dock öfver
Victorias ansigte, men Osvald grubblade icke häröfver,
ty, olik sitt kön, tillskref han sig icke orsaken
dertill. Måhända hade han dock,
till följd af all den utmärkelse, både hon och hennes
föräldrar visat honom, fallit på en dylik tanke,
hade icke Viola så uteslutande sysselsatt hans själ,
att hvarje annan qvinna var honom för likgiltig,
att han skulle söka analysera ansigtets uttryck
och skiftningar.
Osvalds förordnande nalkades sitt slut. Han skulle,
till allmän saknad, lemna orten.
Utom alla enskilda bjudningar, anordnades till hans
ära en afskedssexa på gästgifvargården, för hvilken
brukspatronen stod i spetsen. Man skämtade, dansade,
höll tal och drack skålar, men en viss nedstämning
blandade sig dock i allt detta.
"De fick lika mycket utaf honom, både Victoria
och Pettersons Thilda! "sade gästgifvaremor med
skadeglädjens leende till kronofogdens fru, hvilken
icke heller hade någon dotter.
"Åh, kära mamma, han tycker, att han icke kan anmäla
sig i ett så rikt och aktadt hus, innan han slutat sin
kurs!" yttrade brukspatronen tröstande till svar på
hans hustrus klagan öfver hennes svikna förhoppningar.
"Hvad tror du, Mathilda, tror du att pappa har
rätt?" hviskade Victoria, som hört faderns ord,
till sin kusin, en rik flicka från Vadstenatrakten,
"eller tror du, att min kärlek är obesvarad?"
"Din kärlek? . . Säg snarare din ärelystnad."
"Kalla det du hvad du vill, jag känner bäst hvad det
är-, men jag ville slå vad, att r. .» .
Fortsättningen bortdog på hennes läppar, ty Osvald
stod framför dem, uppbjudande Victoria till dansen
efter maten.
Redan följande dagen lemnade Osvald K. med den
tacksamhet, som var en billig gärd åt all den
välvilja, den uppmärksamhet, han der åtnjutit. I
Linköping mötte honom hans Viola, hvilken kyrkoherden
sjelf fört till hans möte.
Så förtjusande tyckte han sig aldrig hafva sett sin
Viola! Man njöt af återseendets fröjd ... af kärlekens
hänförande samtal, köpte ringar, besåg den härliga
domkyrkan och gick redan andra dagen ombord på ett
kanalfartyg, hvilket samma afton skulle föra dem
till Vadstena.
Det var en af dessa sköna septemberdagar, som ännu
äga så mycket qvar af sommarens fägring. Himlen var
höghvälfd och blå, luften mild och smekande, och från
de vackra kanalstränderna uppstämde fåglarna sina
ljufligä toner -"väl icke med samma friskhet och
lif, som om våren, men månne derför mindre sköna
med det aningens vemod om höst och skilsmessa,
som genombäfvade dem och som, åtminstone för våra
älskande, hade en hänförande tjusning.
De sutto på däck, ömsom försänkta i hvarandras
blickar, ömsom i åskådande af de vackra stränderna och
de gamla herrgårdarna, och pastan om alla hade Viola,
såsom mera bekant med trakten, någon liten historia
eller legend att berätta, åt hvilken hennes .poetiska
sinne och hennes mjuka stämma gåfvo ett eget behag. O,
visst var denna resa ljuflig!
Längst uppehöll hon sig dock vid Ulfåsa, detta gamla,
minnesrika, vid Borens strand belägna herresäte, som
har sitt namn efter Ulf Gudmundson, sankta Birgittas
man, och hvilket tillhört Sturar, Bjelkar och flera
af landets ädlaste ätter.
Det var hit, som riksrådet Hogenskild Bjelke, efter
slaget vid Stångebro, flydde. Han lefde här länge,
dold af sin husfru, Anna Sture, men blef, som man vet,
omsider upptäckt, anklagad och dömd.
Man hade genom kanalen inkommit på Vettern, denna
sjö med underbara vexlingar och bländande hägringar.
Fullmånen hade gått upp bakom strändernas pyramidlika
furor och bredde sitt silfverskir öfver det
spegelklara vattnet.
Våra älskande suttb ännu på däck, djupt försänkta
i aftonens skönhet, åt hvilken deras kärlek gaf en
ännu mera skiftande färgton. Toner klara, milda,
smekande nådde deras öron.
"Osvald, hvad är detta?" utbrast Viola och upplyfte
förvånad och lyssnande sitt hufvud från sin
trolofvades skuldra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
