Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkedrottningen, Kronprinsen och "Flaggstocken". Ett minne från mitt sjömanslif, upptecknadt af H. af Trolle - Riddaren och hans vif. Ballad. Edvard Forssberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
"Flaggstock, besinna att det är kronprinsen!»
«Står dä i riglamentet att ja ska’ väja, så väjer
ja’, hvarom inte, blir det stopp å belägg", svarade
den omutlige karlen med en röst och ett så bestämdt
uttryck i sitt ansigte, att jag fann det ej löna
mödan att vidare underhandla med honom.
Jätten och jag följdes åt upp på däcket. Här hade
konungaparet, kronprinsessan och arffurstarna samt
deras uppvaktning af herrar och damer infunnit
sig för-ut, för att åse fingerkroksdragningen, om
hvilken täfllng kronprinsen underrättat dem. Den
förtjusta besättningen stod i en halfcirkel
rundt omkring på backen eller hade tagit plats i
fockmasten. Kronprinsen var blifven deras afgud. "Det
var en karlakarl", sade de, "som ej hade ett uns
högfärd i kroppen på sig." Prins Karl hade en egen
förmåga att vinna folkets kärlek och tillgifvenhet.
Åtföljd af Flaggstock, gick jag fram till kronprinsen.
"Här är karlen, om hvilken jag talat", sade jag,
visande med handen på jätten.
Flaggstock strök luggen ur pannan, blängde på
sällskapet och skrapade med foten.
"Jaså, det är du och jag således, som skola pröfva
ett tag med hvarandra", yttrade kronprinsen. "Du ser
mig just inte så svag ut, min käre Flaggstock. Se
så, fram med högra långfingret, kroppen bakåtlutad,
stöd på bakre benet. Nu gäller det!"
Flaggstock grinade ytter värre och framsträckte ett
långfinger ej olikt en stor hummerklo.
"Tvy, tvy!" spottade jätten på fingret. "På så sätt
smörjer man kroken. Vill han nu, så kom då!"
Uppträdet roade synbarligen konungaparet, som utbrast
i ett hjertligt skratt. Hofvet följde exemplet och
besättningen "hade ej på hela resan haft så roligt".
Kronprinsen halade och drog, men det hjelpte
ej. Flaggstocken stod som en "Stötta" och prinsen
blef gång efter gång besegrad. Förgäfves sände jag
de mest bedjande och vältaliga signaler till jätten,
han blott grinade och ruskade på hufvudet.
Förargad slängde kronprinsen sin motståndares arm åt
sidan, i det han yttrade:
"Du har dina bondknep, som jag ej förstår mig på",
hvarefter han skyndsamt aflägsnade sig akter ut.
"Der träffade Karl på sin öfverman", yttrade den
milde kung Oscar. "Mina sjöbjörnar ha ramar som ej
äro att leka med."
Flaggstock hade gjort sin sak bra. Hans kamrater
skyndade att skaka hand med korporalen.
"Rätt, Flaggstock! Du krusade inte, du", sade.de.
>»Nä-ä, hade han vela brutit arm, skulle han fått
kännt på riktig viola-låt", svarade korporalen,
ej litet stursk öfver sin seger. *
Strax derefter inträffade åtskilliga kolerafall i
hufvudstaden. Eskadern erhöll, order att återvända
till Karlskrona. Thor deremot fick befallning att afgå
till Helder i Holland, att derifrån till Stockholm
medtaga ty å riktiga storgubbar som passagerare,
nämnligen statyerna i brons af Birger Jarl och Karl
XIV Johan, hvilka från Mimenen blifvit på Amsterfloden
transporterade till Helder.
Tredje och sista akten af expeditionen tog nu för
oss sin början och denna blef af en särdeles tragisk
beskaffenhet.
De stora bombkanonerna blefvo qvarlemnade i Stockholm,
för att på däck bereda utrymme åt statyerna. I
Kattegat fingo vi en stark storm med hög sjö på
halsen, och korvetten ingick till Arendal i Norge för
att öka sitt kolförråd för färden öfver Nordsjön. Här
inträffade det första kolera-fallet om bord. En ung
båtsman, anställd vid arbetet i en af kolpråmarna,
insjuknade hastigt. Till vår ej ringa bestörtning
förklarade läkaren om bord att sjukdommen var
kolera. Karlen afled efter blott några få timmars
sjukdom. Den förfärliga sjukdommen var således
blifven vår gäst. Hvarifrån hade den kommit? I Norge
fanns sjukdommen ej, i Stockholm hade blott ett par
kolerafall förekommit och vårt folk hade haft föga
gemenskap med land. Vi stucko genast ut till sjös
och den döde begrofs i hafvet. På väg öfver Nordsjön
afled ytterligare några man, och vi ankrade i Helders
hamn med koleraflagg blåsande på förtoppen. Att hafva
kobran inom relingarna af ett fartyg är minsann ingen
småsak. Men läkarens och befälets ansträngningar om
bord lyckades att begränsa sjukdommen och det lugn,
besättningen visade, bidrog i ej ringa mån till detta
lyckliga resultat. Myndigheterna i Helder förlorade
helt och hållet fattningen, när de förnummo att
koleran var utbruten om bord. De ville till att
börja med helt simpelt gifva oss respass öfver till
England, men sedan de meddelat sig med holländska
marinministeren ankom order från denne, som vistades
i Haag, att allt bistånd skulle lemnas korvetten. Thor
förlades emellertid i karantän.
Tvänne dagar hade vi legat vid Helder, då jag erhöll
bud att en man, tillhörande min division, sjuknat i
koleran och låg döende. Karlen ville nödvändigt tala
vid mig.
Jag skyndade att infinna mig i sjuktältet. En man
låg i en hängmatta. Det var Flaggstock, jätten,
som var döende.
"Slut med mej, jämnt slut", mumlade den sjuke, när han
fick se mig. »»Stark har ja’ varit, inen nu har ja’
träffat på min öfverman. Döden drar fingerkrok med
mej, så det knakar i hvarenda led Han ska’ segra,
ty han förstår sej på bondknep."
Han vred sig i svåra plågor. Jag sporde i hvad fall
jag kunde tjena honom.
"Skrifva till hustru min å helsa henne å barnungarna
ifrån mej", mumlade han. "Helsa Cajsa, min hustru,
å alla småttingarna. Löjtnant! Låt ställa om att ja’
blir begrafven i land, ja’ vill hvila under en grön
torfva. Husch, så det drar i min kropp, håll mej i
handen, löjtnant!"
Jag räckte honom min hand, han omfattade den med
krampaktig styrka.
"Läs", mumlade han, "läs några böner!»
Jag villfor hans begäran. Allt efter som jag läste
räknade så småningom hans stora fingrar. Slutligen
blefvo de stela. Min hand föll ur hans. Flaggstock,
jätten, hade upphört att lefva. Den starke hade
besegrat honom.
"Jag är den starke, som hafver makten, Till dess
en starkare komma skall. På höga fjällen, i djupa
schakten, Det är min ande, som susar kall.
De smittans ilar,
Som rensa länder;
De nattens pilar,
Som ut jag sänder, De slå sitt offer, och slaget tål
Ej mur af koppar, ej sköld af stål"
Vi erhöllo myndigheternas tillstånd att få
begrafva den döde i land. En vacker grönskande
holme i Zuidersjön blef oss anvisad till
begrafningsplats. Tidigt en morgon utkom en holländsk
kanonslup och tog vår båt på släp. I båten stod
den dödes kista. Som hans divisionschef voro jag
jämte åtta man af hans kompanikamrater beordrade
att medfölja. Grafven var i förväg gräfd och i denna
nedsänkte vi kistan. En jordkulle formades derofvan
och i denna nedsatte vi ett enkelt kors af trä, på
hvilket stod måladt Flaggstocks namn samt födelse-
och dödsår.
Han, den starke mannen, var det sista offer, som
koleran om hord skördade.
* Personer, som ännu lefva och hvilka deltogo i
expeditionen med Thor, kunna intyga den historiska
sanningen af här beskrifna
episoder.
ooli
Ballad.
minnen, som vittna oni örlig och våld, ^ Der månde
man skåda en riddare båld I gästabudssalen den höga;
vif.
Men säg, hvad betyder det vredgade knöt, Det mulnade
anlete, stämpladt af hot, Den ljungande blixt ur
hans öga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
