Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXVI. Johan August Wahlberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
I allmänhet var jagten här lyckosam, och Wahlberg
kunde med vidgadt bröst fröjdas åt »det fria, vilda
jägarlif», som utgjorde hans lust och under hvilket
han kanske kände sig lyckligast. Naturligtvis voro
mödor och faror härvid talrika; men Wahlberg älskade
ej att tala om sådant, och då hans reseskildringar
inskränka sig till hans bref, der han aldrig ger sig
ut på bredden, blefvo dessa faror vigda åt glömskan
i samma stund, som han verkligen nåddes af döden.
Emellertid bröt han upp från Apfloden i början af Mars
1842 och återvände till Port Natal, der oroligheter
just ägde rum, undan hvilka han visserligen lyckades
rädda sina samlingar, men deremot förlorade allt annat
hvad han lemnat der, såsom böcker, kläder m. m. till
betydligt belopp. Bland det förlorade fanns ock ett
om hans mångsidiga samlingsförmåga vittnande verk,
nämnligen ett af honom Utarbetadt lexikon öfver
amazulu-språket, öfver hvilken förlust Wahlberg
ofta klagade. Han slog sig nu ned i Delegorgues
hus i Port Natal, ombesörjde inpackningen af trenne
lårar naturalier och sände dem öfver Kap till Sverge,
den femte sändningen till fäderneslandet.
Den outtröttlige forskaren stannade ej mer än fjorton
dagar i Port Natal, förr än han åter bröt* upp, för
att intränga i Amazululandet, kustlandet norr om Port
Natal, der han ville jaga elefanter. För att utverka
sig tillåtelse härtill af konung Panda, uppvaktade
han »med staf i hand» hans svarta majestät, som med
välbehag mottog åtskilliga gåfvor och särdeles godt
småmyste åt en sorts smala, röda band, fastän hans
undersåtar ej hade några knapphål att fästa dem i -
och tillstadde jagten på rhinoceros och andra djur,
men icke på elefanter: den jagten ville han hafva
uteslutande för sitt eget höga nöje. Wahlberg åtlydde
förbudet, men icke så den krabaten Willem, som i trots
deraf fällde fyra vackra elefanter. Han återvände dock
snart nog till Port Natal, men uppehölls tre veckor
af Tugelaflqden, som svämmat öfver. Härunder slog
åskan ned i hans läger, dödade ett par hundar och
ett par oxar samt döfvade för öfrigt både folk och
fä. Wahlberg måste med sitt folk till största delen
lefva af mjölk, som han mot glasperlor tillbytte sig
i en närbelägen amazuluby, men efter åskslaget skydde
kaffrerna honom, fruktande att blixten annars skulle
förfölja äfven dem. Wahlberg var nära att falla offer
för hungersnöd, men kunde lyckligtvis i tid komma
öfver floden. Anländ till Port Natal afskickade han
en sjette sändning till moderlandet.
I Juni 1843 bröt han upp på sin andra stora
inlandsresa, denna gången med två vagnar, hvardera
dragen af tolf^ oxar. Han tog äfven denna gång
vägen öfver Drakensberg, men möttes af åtskilliga
motgångar. Så insjuknade hans högra hand, Willem,
hvarigenom resan fördröjdes. Hans ena dubbelbössa
krossades af en nedfallande sten, hvilket naturligtvis
var en stor förlust för honom, som ingalunda ägde
öfverflöd på vapen. Men ej nog härmed: hans oxar
fingo klöfsjukan, hvaraf sex dogo.
Han träffade härunder ett par gånger tillsammans
med Delegorgue, som, då han hörde att Wahlberg
befann sig i trakten af Matlapiirs, begaf sig ditåt
för att söka reda på honom. Han hör ett par skott,
svarar med en elefantbössa, men lyssnar förgäfves på
återsvar. De två följande dagarna söker han fåfängt
den svenske resanden-, men på tredje dagen hör han
åter skott, svarar och blir hörd: på en trehundra
fot hög klippa ser han Willem sitta som en gam,
uppe bland bergspetsar, der man icke skulle tro att
någon menniskofot kunde trampa. Han klättrade som en
stenget utför branterna och skyndade till Delegorgue,
som följde honom till Wahlberg, hvilken satt utanför
sitt hvita tält i en leende bergdal. De färdades nu en
tid tillsamman, men skildes sedan åter, för att aldrig
mera mötas på Afrikas jord, fastän de underhöllo
ett slags brefvexling genom en budbringande kaffer,
som sprang de långa sträckorna mellan dem med det
vördsamt betraktade "trolldomspapperet» i en klyka.
Wahlberg ställde kosan åter mot Krokodilfloden,
hvarvid han, ensam med en vilde som vägvisare, en
gång af denne öfvergafs vid nattens inbrott, då han
plötsligt stod helt allena, omgifven af vilddjur och
mörker, utan annat vapen än en
käpp i handen, emedan vilden tagit hans bössa. Enkelt
men målande skildrar han sjelf sin farliga belägenhet:
»Slutligen förlorade jag gångstigen samt nödgades
uppsöka en af de små knähöga acaciebuskarna, hvilka
ätas med sådan smak af den svarta rhinoceros; och i
denna utskar jag med min knif en bar fläck, hvilken
jag betäckte med något gräs, såsom en bädd, och lade
mig der under afvaktan på dagningen, plågad af både
hunger och törst. Åtskilliga gånger försökte jag
att erhålla eld genom att aMå knallhattar mellan två
stenar på en med krut beströdd linnelapp. Oupphörligt
oroades jag af hyenor och schakaler, och helt nära mig
fångade lejonen en blåvilde-best, hvars döende skrän,
blandadt med lejonens rytande, för en stund utgjorde
en ryslig konsert, ehuru det blef anledningen till min
räddning. Hyenorna nalkades i synnerhet oförskräckt,
och jag nödgades flera gånger springa upp för att
något aflägsna dem. Vädret var kyligt, men lugnt,
himmelen mulen, och aflägsna blixtar upplyste då och
då mitt usla läger.
Ȁndtligen nalkades dagningen, och jag begaf mig
genast, så stelfrusen jag var och så svårt jag än
hade att gå, ty mina fötter voro starkt uppsvällda,
att söka vatten i en aflägsen däld, der jag doft
hörde de högljudda grodornas skrän, hvilka för mig
nu förekommo såsom de mest melodiska ljud. Efter att
hafva stillat min törst återvände jag och träffade
på en trupp basutos (vildar), som, ledda af gamarna,
hade fråntagit lejonet det återstående af rofvet.»
Då Wahlberg hemkom till lägret, möttes han af den
oroande synen af en mängd asfoglar, som sväfvade
deröfver. Hans följeslagare, Willem’ och Koos, voro
sjuka, en oxe var död och de andra hade sjuknat. Han
måste nu fly från detta förpestade ställe och begifva
sig tillbaka ett stycke, utmärkande vägen för denna
reträtt med tio oxkadaver. Kort derefter dogo äfven
de öfriga dragarna, och han saknade penningar att
skaffa sig nya. Ställningen var bekymmersam, nästan
förtviflad.
Han tvangs deraf att nu ge sig ut på elefantjagt,
för att få elfenben, hvarmed han kunde tillbyta
sig dragare. Men det var tjugo mil till den trakt,
der elefanter uppehöllo sig, och han hade en dålig
karta. Det oaktadt gaf han sig i väg den 31 Januari
1844 med Willem samt tvänne kaffrer och två basutos,
qvarlemnande Koos för att efterse vagnarna. På femte
dagen upptäckte de färska elefantspår och lyckadas
fälla en af resarna, derpå sköt han ännu flera under
ifriga vandringar i en vacker skogrik trakt, härunder
hunnen ända till södra vändkretsen.
Han var nu nära sjön N’Gami, hvars upptäckande
dock ej förunnades honom, ty han vände åter om,
allt jämnt jagande elefanter och skickande Willem
till emigranterna, för att tillbyta sig oxar. Sedan
dessa erhållits, företogos nya ströftåg, hvarunder
han sköt en ansenlig elefant, som han skelette-rade
och hvilken finnes i samlingarna i Stockholm. Det
var ett mödosamt arbete. Två dagar åtgingo ensamt
för elefantens styckande och det gröfsta köttets
bortskärande, åtta dagar ungefär för hans rengörande
sedan, under ständiga nattstrider med hyenorna, som
ville dela rofvet. En särskild hydda måste resas
för att förvara benen, vagn måste efterskickas
omkring sex dagsresor för att föra bort dessa,
och på det att vagnen skulle komma fram, måste
en väg uthuggas genom skogen, allt detta med en
högst otillräcklig arbetsstyrka. Benen fördes sedan
till Port Natal, en två månaders resa - på axel,
slutligen öfver hafven hem. Den 14 November återkom
han till Pieter-Moritz-burg, der ryktet omtalat hans
död. När han derför kom på höjderna ofvanför kolonien
och med ett skott ur sin elefantbössa tillkännagaf
sin ankomst, strömmade största delen af befolkningen
under glädjerop honom till mQtes och egnade den högt
värderade, enkle och anspråkslöse, men modige och
djerfve nordbon en formlig hyllning.* Den 8 December
begaf han sig tillbaka till Kapstaden, hvarifrån
han i Maj följande året återvände till fosterlandet,
hamnande i Stockholm i Augusti, efter sex år och tre
månaders vistande i Kapkolonien och efter att hafva
varit borta sammanlagdt i sju år och två månader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
