Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell och Karl I. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ojrouvwell ocli KIarl I.
den lilla orten Huntingdon, belägen i sydöstra
England nordvest från den berömda universitetsstaden
Cambridge, föddes den 25 April 1599 Oliver
Cromwell. Efter studier vid nyss nämnda universitet
samt hos en advokat i London blef han vid aderton
år en välbeställd landthushållare och trädde vid en
ålder af tjugoett år i ett lyckligt äktenskap. Det
förtal, som velat kasta skugga på hans ungdomslif,
har den historiska granskningen vederlagt Tidigt, om
än efter inre strider, som från djupet upprörde hans
väldigt danade ande, hade han till sitt rättesnöre
utvecklat det religiösa och moraliska åskådningssätt,
som fäst sin prägel på hans karaktär och lif. Väl
var denna åsigt mörk och sträng, men dess fordran,
att en hvar skall mera lyda Gud än menniskor, blef hos
Crom-well och liktänkande ett stöd för den enskildes
frihetskänsla och en mäktig drifkraft i kampen mot
det tyranniska envälde, som hotade att slå Englands
folk i bojor. På den politiska skådeplatsen träder
Cromwell första gången fram år 1628, således vid en
ödesdiger tidpunkt i Englands historia. Vi kasta en
hastig blick på denna brytningstid.
Med den olyckliga Maria Stuarls son, skotske konungen
Jakob VI, hade, vid drottning Elisabets död 1603, en
ny ätt intagit Englands tron. Full af förhoppningar
hade Jakob, som i England namnes med ordningssiffran
den I, begifvit sig till det "förlofvade landet»,
såsom han kallade sitt nya rike. Men den kamp för
kungligt envälde, som han började och hans ättlingar
fortsatte mot folkfriheten, skulle blott med nesa
hölja hans dåliga regering, kosta sonen krona och
lif, samt slutligen leda till det Stuartska husets
förjagande för alltid. Redan vid Jakobs död (1625)
hade folkets rättmätiga missnöje nått en hotande
höjd. Sonen, Karl I, hade från fadern tagit i arf en
envålds-1 usta, som endast kunde tillfredsställas i
den mån det lyckades att sopa bort landets urgamla
lagar. Då han behöll såsom rådgifvare faderns ovärdige
gunstling, hertigen af Buckingham, samt förmälde sig
med en ytterligt ifrig katolik, Ludvig XIILs syster,
prinsessan Henriette Marie, började hans regering
under oroande förebud, som också ej länge dröjde att
bekräftas. Redan samma år upplöste han parlamentet,
då det endast för ett år beviljade en skatt, hvilken
han begärt för hela sin regeringstid. Sammaledes
gjorde han följande år, då parlamentet, ehuru
benäget att bevilja de medel han begärde, yrkade att
åtskilliga dess besvär först skulle afrgelpas, samt
anklagade Buckingham, hvilken ej blott genom sin kända
oduglighet på en mot Spanien riktad sjöexpedition
dragit sorg och skam Öfver landet, utan äfven med
skäl ansågs såsom regentens onde genius. Konungen
skydde redan nu ej att arrestera parlamentsledamöter,
utskrifva tvångslån, indrifva skatter, som ej blifvit
beviljade, kasta i fängelse dem, som, sin lagliga rätt
likmätigt, vägrade att betala. Ett nytt krigsföretag,
afsedt att understödja de franska protestanterna,
misslyckades fullständigt och nesligt genom den
högt betrodde Buckinghams oduglighet. Under sådana
förhållanden mötte Karl 1628 sitt tredje parlament,
som penningbehof nödgat honom att sammankalla. Nu
intog Cromwell första gången en plats i underhuset.
Om Karl I ej ännu hade gjort sig känd såsom det
fulländade mönster af trolöshet, hvars hycklande
anletsdrag hans samtids vittnesbörd förevigat hos
efterverlden, var dock misstron till hans löften och
försäkringar redan djupt rotad. Mot hans anspråk på
penningar satte parlamentet sina klagomål öfver
lians olagliga styrelses svåra missbruk. Han
fann sig tvungen att stadfästa en akt, hvilken
sedan räknats såsom en af Englands grundlagar,
hvarigenom han förband sig att ej upptaga skatter utan
parlamentets samtycke, ej befalla olaga häktningar,
ej draga rättsskipningen från de vanliga till
utomordentliga domstolar, ej inqvartera soldater hos
befolkningen. När konungen derefter utfärdade denna
akt ej med den lagliga stadfästelse, han gifvit den,
utan med ett i otydliga uttryck hållet godkännande,
gick parlamentet vidare på den beträdda banan, för
att tygla hans egenmäktighet. Bland klagomålen förekom
besvär öfver konungens ingrepp i religionssaker, i det
han gjort tillägg, som oroade de strängare
protestanterna, till den engelska kyrkans grundlag,
de så kallade »tretionio artiklarna». I behandlingen
af den frågan talade Cromwell första gången. Konungen
grep några af oppositionens främsta ledare och kastade
dem i fängelse, hvarefter parlamentet upplöstes
(1629). I fulla elfva år regerade nu Karl I utan
parlament. Hans plan var att göra sig lika enväldig,
som någon af monarkerna på fastlandet. Intet slag
af olaglighet och våld sparades för att nå detta
mål. Efter Buckingham, som fallit för en mördares
dolk, var den fordom bland oppositionen i underhuset
framstående, till hofpartiet öfvergångne Thomas
Wentworth, sedermera upphöjd till grefve af Strafford,
den mäktigaste råd-gifvaren; närmast honom i de
olycksbringande rådslagen var Laud, erkebiskopen af
Canterbury, derest man ej bredvid eller framför båda
bör nämna drottningen.
Olaglig beskattning, ehuru deri nu blef regel utan
undantag, var måhända det minsta onda, som drabbade
det engelska folket under en lång följd af år. Värre
voro de olagliga domstolarna, dels krigsrätter, som
fingo afdömma dit ej hörande mål, dels extraordinära
inqvisitionsdomstolar, bland hvilka »stjernkam-maren»
och "den höga kommissionen» äro de mest beryktade
verktygen för det blodiga tyranni, konungen
utöfvade. Tortyr användes, för att tvinga oskyldiga
till bekännelse, och fasansfulla straff ådömdes-,
öronens afskärande på offren för en lag-skipning,
hvilken hånade all rättegångsordnings enklaste regler,
var ett straffmedel, som stjernkammaren med förkärlek
använde.
Till en tid kunde det se ut, som skulle engelsmännen
böja nacken under det förfärliga oket och folkfriheten
gå under hos dem, såsom på ’fastlandet. Äfven de
gamla, lagliga domstolarna hjelpte till att nedslå
det motstånd, folket på laglig väg försökte mot
maktmissbruken. Förgäfves hade flere sökt att
under domstols pröfning draga en af de skatter,
som olagligen indrefvos, nämnligen den så kallade
skeppsgälden, innan det omsider lyckades för en
mycket ansedd man, Crom-wells kusin John Hampden;
men domstolen vågade ej gifva honom rätt Ännu hade
tanken på en väpnad resning ej mognat. Allt talrikare
skaror flydde undan det politiska och religiösa
förtrycket till Amerika. Lyckligtvis begick Karl 1638
den dårskapen att förbjuda utvandringen, emedan den
drog stora summor ur landet. Lyckligtvis - ty flere
af de mest betydande männen bland frihetspartiet
stodo i begrepp att utvandra, såsom Pym, Haslerig,
Hampden; äfven Cromwell hade redan gått om bord,
då konungens förbud mellankom. Hur olika skulle ej
annars händelsernas gång hafva blifvit!
Uppslaget till sakernas nya vändning kom från
Skotland, hvars strängt protestantiska befolkning
råkade i eld och låga, då Karl sökte öfverändakasta
dess fria kyrkoförfattning och påtvinga det en
gudstjenstordning af mycket katolsk färg. Skottarna
grepo till vapen, och Karl insåg snart, att han
skulle blifva vanmäktig mot deras motstånd, derest ej
engelska folket lemnade honom frikostig hjelp. Sålunda
vardt han tvungen att kalla parlamentet, hvilket
samlades om våren 1640. När det mötte hans anspråk på
penningar med allehanda besvär, förklarade han i fullt
raseri parlamentet upplöst, redan tre veckor efter
dess sammanträde, hvarefter han med ökad våldsamhet
anlitade olaga utvägar att indrifva penningar. Han
vågade ett fälttåg mot skottarna, men blef slagen,
och fann sig snart nödsakad att kalla folkets
representanter till det riksmöte, som öppnades hösten
1640 och i historien är vordet så ryktbart under namn
af »det långa parlamentet». Dess angelägnaste uppgift
blef att uppställa tillförlitliga skrankor irot
konungens despotism: de utomordentliga domstolarna
och de olaga skatterna skulle upphäfvas, parlamentet
kallas hvart tredje år, det nu samlade ej utan eget
begifvande upplösas och så vidare. Derjämte fängslade
och åtalade man grefven af Strafford, konungens
högra hand, styrelsens själ, det kungliga tyranniets
järnvilja. Då det visade sig, att han möjligen ej,
på underhusets åtal för hög förräderi, skulle blifva
dömd af öfverhuset, ändrades förfarandet: genom en
af båda husen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
