Sorry, no PDF download. - On this page / på denna sida - Kärleken och sången. Edv. Evers - Dödsriket i germanisk saga och sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kärleken och sången.
Tung låg jorden efter syndens timma,
Sorgsen som en brud, nyss vorden enka,
Som ett blomsterland till öken bytt.
Inga ljus från himlafönstren glimma,
Dag är natt – och inga strålar blänka
I den verldsnatt, som gått in på nytt.
Nyss dock brann det uti blommans öga,
Återspegling af de högre landen,
Der det eviga i ljus slår ut.
Vågen gömde i sitt djup den höga
Himlen – och i allt såg menskoanden
Sig ett herradömme utan slut.
Sönder sprang dock denna Herrans spegel,
Skapelsen, när paradisets qvinna
Satte fläcken på dess gudaglans.
Spillror blef det strålande insegel,
Mästarn på dess panna låtit brinna
Till ett märke, att hans verld var hans.
Intet lif sig rörde mer i tingen.
Menskohjertat födde tunga tankar,
Vandrande med sorg sitt tysta tåg.
Hoppet steg ej hän mot stjerneringen,
Fjettradt, fruset låg det här för ankar
Och till mullen blott dess längtan såg.
Tvänne andar då från himlaborgen
Stego neder, af Allfader sända
Till en glädje för vår arma jord:
Sången, för att söfva dystra sorgen,
Kärleken, att lif i hjertan tända,
Talande försonings milda ord.
O, då klarnar det kring himlaranden,
Ljuset strömmar öfver glada slägten,
Rosor spira på de kala berg.
Natten rufvat öfver hjertegrunden,
Nu kom solen, nu ljöd morgonväkten,
Vårens ande kom med helsans färg.
Sången klingar uti låga dalar,
Bäckar, fordom stilla, ystert dansa,
Blomman tåras uti sällhetsrus.
Skogen kärlek, endast kärlek, talar,
Och till majfest elfvorna sig kransa,
Neckens polska hörs ur böljans brus.
Närmre till sitt modersbröst sig sluter
Ömma dottern och i tempelgårdar
Fromma skaror prisa Gud med sång.
Och barmhertighet, som ej förskjuter,
Tro, som hoppas, tålamod, som vårdar,
Vandra glada nu sin stilla gång –
Vandra glada, ty när tidens vågor
Slutat här i dessa nejder svalla,
Börjar lifvets stora återfärd:
Uppåt bär det emot ljusets lågor,
Sången, kärleken sitt jubel skalla,
Och odödlig är det skönas verld.
Edv. Evers.
Dödsriket i germanisk saga och sång.
En tysk författare vid namn Oskar Schwebel har nyligen utgifvit ett intressant arbete, kalladt Om döden i tysk saga och sång. Då detta arbete innehåller mycket, som i anseende till de germaniska folkens frändskap äfven kan intressera oss svenskar, meddela vi här i sammandrag några af de märkligare delarna af den tyske författarens framställning.
Enligt våra hedniska förfäders åsigt, begaf sig själen, så snart den blifvit skild från kroppen, till sin bestämmelseort. Denna var Niflhem, dödsgudinnan Hels rike, om kroppen dött strådöd; men om själen kom från en dödssårad kropp, vandrade den till Valhall, Odens gästabudssal.
Den »sista färden» till Niflhem framträder i de äldsta tiderna såsom en resa öfver hafvet. Den första anteckningen om denna uppfattning finna vi hos Procopius, det gotiska krigets historieskrifvare. Han hade af folket inhemtat, att de dödas själar fördes på nästan alltid öfverfulla ökstockar till ön Brittia. Det ålåg vissa fiskare och landtmän såsom en religiös pligt, att verkställa rodden, och till ersättning derför voro dessa fritagna från alla skatter och umgälder. Då de sågo, att båten låg så djupt, att den borde vara full, stötte de ut. Vid motsatta stranden kände de huru farkosten tömdes. De sågo visserligen icke någon, men de hörde huru skuggorna uppgåfvo namn och fädernesland. I ännu äldre tider ansågos Thor och Oden för dödsroddare; såsom färjelön fordrade de högra handen och venstra foten, och det var kanske med anledning deraf, som man lät de döda få med sig träfötter och trähänder.
Yngre än dessa föreställningar äro berättelserna om de dödas vandring. Den stig, de trådde, hette Hels väg. Till skydd under vandringen försågos de aflidna med Hel-skor och en smörjelse; till ressällskap fingo de hästar, hundar, falkar, trälar, stundom till och med sina hustrur. Ofta skildras vägen såsom stenig och besvärlig, och slutligen framställes Hels rike såsom omgifvet af en skog, hvilken alla själar måste genomvandra. Enligt senare sagor vaktas denna skog af »den vilde mannen», som der vallar sin underbara boskap och som särskildt håller tillsyn öfver ett träd med gyllene äpplen samt det kostliga lifsvatten, som framqväller ur en klar källa och uppfyller den dödliga kroppen med föryngrande kraft. Utan »den vilde mannens» tillåtelse, vågar ingen begifva sig in i skogen.
Enligt den äldre kristliga legenden, stannar den aflidnes själ första natten hos den heliga Gertrud, den andra hos den helige Mikael och på den tredje kommer den fram till sin bestämmelseort. Om vi öfversatta denna uppfattning i fornhedniska uttryck, så komma vi till det resultat, att den hulda Freja håller vakt öfver själarna under den första natten och krigsguden Hödur under den andra.
Äfven då själarna vandra landvägen, måste de färdas öfver ett vatten, hvilket de antingen öfverskrida i en färja eller på en bro. I hvarje fall måste de erlägga en afgift och hafva derför af de efterlefvande blifvit försedda med medel att bestrida densamma.
Det åligger oss nu att beskrifva det ställe, som skall mottaga de döda. Hels af dystra skogar omgifna skuggrike var icke ett qvalens och plågornas hemvist; först efter trettonde århundradet betyder helvete (Hels bostad) de fördömdas vistelseort. Djupa, mörka dalar skilja Hels bostad från den yttre verlden; sjelf tronar hon i en mörk, af järngaller omgifven sal. Tolf forsande elfvar genomflyta hennes rike; ur djupa hålor framskimra eldar med matt glans. De döda, hvilka såsom svarta skuggor befolka Niflhems dalar, framlefva ett dådlöst drömlif.
Efter kristendommens införande flyttades helvetet från norden till jordens medelpunkt och blef ett hemvist för eviga qval. Kristendommen fann hos de hedniska germanerna tron på Muspelhem, den förstörande eldverlden i jordens södra del. Muspelhems lågor förflyttades till Hels rike och Surtur, eldrikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
