- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
211

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsriket i germanisk saga och sång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väktare, gjordes till helvetets furste, djefvulen. Kyrkan fann här en redan banad väg för sina dogmer. Från Muspelhem kom, enligt de gamles föreställning, allt elände öfver verlden; Petri andra bref förkunnar också verldens undergång genom eld. Det nu af lågor genomglödgade Niflhem motsvarade också på ett ypperligt sätt den vistelseort, der de dödas själar luttras i skärselden.

Låtom oss nu se till, huru Valhall, våra förfäders paradis, gestaltar sig i förhållande till Niflhem. Valhall, gudarnas boning, är betäckt med sköldar; fem hundra fyrtio portar föra dit och åtta hundra einherier – Odens kämpar – kunna i bredd tåga genom hvar och en af dessa portar. Oden mottager sjelf sina gäster i Valhall. Midt i den väldiga salen, till hvilken vintergatan och bron Bifrost (regnbågen) föra, står trädet Lärad, af hvars blad geten Heidrun närer sig. Ty från geten Heidruns spenar måste dagligen fyllas ett kärl med mjöd, som är tillräckligt för samtliga einherierna.

Elfva himlaborgar, gudarnas boningar, ligga omkring Valhall. Här stå de tolf dömmande gudarnas säten, och i deras saliga umgängelse upptagas de fallna hjeltarna. Valkyriorna undfägna hjeltarna med mjöd; fläsk fås från galten Särimner, som hvarje morgon slagtas och hvarje afton åter varder hel. Men de sälla hjeltarnas fröjd är, att från morgon till afton pröfva armens styrka och att fälla hvarandra med vapen, som icke längre kunna gifva dödliga sår.

Det är lätt att fatta, det Valhall betyder den strålande himlen med sina vexlande molnbildningar, i hvilka så olika betydelser kunna inläggas. Regnbågen och vintergatan, krigsgudens stig, föra upp till honom; geten Heidrun och Valkyriorna hafva sin grund i molnbildningar. Trädet Lärad är ingenting annat än toppen af verldsasken Ygdrasil, hvars rötter betäcka Niflhem och hvars krona höjer sig upp till himmelen.

I många sagor förekomma glasberg och glasborgar, i hvilka hjeltarna måste tränga in, för att bevisa sin ridderliga fullkomlighet. Man kan knappt fatta dessa berg och borgar annorlunda, än som fördunklade bilder af Valhall.

Men utom detta känner den nordiska mytologien ännu en vistelseort för de saliga. Och det var nödvändigt. Ty äfven åsarna, de tolf invånarna i himlaborgarna, måste falla, emedan den verld, som lyder under dem, förfallit i sedligt hänseende. Då den tid varder kommande, att bröder strida emot hvarandra, då nalkas Ragnarök, och efter en fruktansvärd kamp duka åsarna under för de ur mörkret frambrytande makterna. Äfven Valhall förintas, men ett nytt rike, Gimle, det är himmelen, öppnar sig för de saliga, och de föryngrade åsarna Baldur, Hödur med flera bo derstädes. Liksom fordom Valhall, bildar nu himmelen en motsats till Hels rike, men bådas invånare blifva andra. Alla goda – icke blott de svärdfallna männen – komma till himmelen, under det Hels bostad får en betydelse af straffort, så att endast de onda dväljas derstädes. Denna motsats öfverensstämmer, som man finner, ännu mer med kristendommens lära, än med den ursprungliga föreställningen om Valhall och Niflhem; den har emellertid icke utgått från kristliga åsigter.

Men gifves icke mer något återvändande till jorden, något kroppsligt återseende af dem, som vi fordom höllo kära? Längtan efter de aflidna, denna allmänt menskliga känsla, har äfven i tyska mytologien jakande besvarat denna fråga. Detta ådagalägges redan genom sagan om Valkyrian, som genom tårarnas makt uppväckte sin älskade. Den tyska sagan har lånat detta drag från de gamla nordiska sångerna och sägnerna. Så är Lohengrinssagan – i sin ursprungliga form, icke sådan Wagner bearbetat henne till operatext – ingenting annat än historien om en själ, som återvändt från dödsriket och närmar sig de lefvandes glada och vänliga kretsar.

Denna saga grundar sig på den fornnordiska sägnen om Skeáf – en gosse, som i en farkost utan åror och segel samt sofvande på en sädeskärfve (Skeáf betyder kärfve) blef drifven till frankernas land, hvars beskyddare han såsom yngling vardt. Men efter en del år måste den ofödde mannen skiljas från sitt folk; man vet icke hvarthän farkosten förde honom. Så berättar en frankisk saga från sjunde eller åttonde århundradet. Båten, som saknade åror, benämningen »ofödd» och stället, der Skeáf landar, visa oss, att vi här hafva att göra med en invånare från dödslandet Brittanien. I trettonde århundradet hade sagan utbildat sig rikare. Helias, Gerhard eller Lohengrin landar vid svantornet i Cleve, der hertiginnan Beatrix hårdt ansattes af en förhatlig friare. Svanriddaren öfvervinner denne, som heter Fredrik af Telramund, och gifter sig med Beatrix. Blott ett vilkor måste hertiginnan uppfylla; hon får icke spörja om sin gemåls fädernesland och härkomst; då hon gör det i ett olyckligt ögonblick, infinner sig omedelbart svanen med farkosten och – riddaren måste bort.

Det olyckliga parets öde och svanen, hvilken traditionen ständigt skildrar som dödsfågeln, och slutligen det med Hel beslägtade namnet Helias – allt detta hän tyder på dödsverlden, såsom Lohengrins hemort.

Hvilken liflig andel de döda taga i menniskornas öden, framgår af följande elsassiska saga: "Riddaren Niklas Zorn, bosatt i Osthausen, red aldrig förbi en kyrkogård, utan att bedja ett »Pater noster», eller »Ave Maria» för de döda, en vacker plägsed, som en gång skulle lända honom till räddning ur en fara. Då han en afton begaf sig hem från en dryckesstuga, blef han öfverfallen af fiender. Men då reste sig de döda i en närbelägen kyrkogård ur sina grafvar och befriade honom.» En nyare saga, förknippad med slottet Sans-Souci, framställer på ett vackert sätt samma uppfattning af de dödas intresse för menniskorna. Utanför Fredrik den stores arbetsrum står en lind, kallad »böneskriftslinden», emedan de, som ville bedja konungen om något, brukade invänta honom der. Om man under vissa nätter ställer sig invid trädet, varseblifver man ljussken från konungens rum; ännu efter döden arbetar han oaflåtligt vid sitt lilla skrifbord för det preussiska folkets väl!

Sådana andar, som de här skildrade, äro goda. Men sagan låter äfven onda andar framträda. Hårdast låter hon mened, mord och otacksamhet mot föräldrar bestraffas. Den förlorade sonens hand växer upp ur grafven; menedaren irrar fridlös omkring; han har ingen andel i Gud. Äfven svärjaren måste lida de svåra straff, som han sjelf frambesvurit åt sig. Allt för lidelsefull kärlek håller oss äfven aflägsnade från Gud.

Om en fridlös ande, för hvilken ingen försoning är möjlig, spökar på ställen, der han vistats under sin lifstid, så har man ingenting annat att göra, än att förvisa honom till ett ödsligt ställe, till exempel till ett träsk, der han icke kan göra någon skada. I de äldsta tiderna uppträda presterna såsom andebesvärjare; men de måste hafva lefvat alldeles fläckfritt för att kunna lyckas. Ofta utspinner sig under besvärjningen sådana samtal som följande:

»Du har stulit en penna!» utropar anden.

»Ja, men för att skrifva Guds ord», invänder presten en smula jesuitiskt.

»Du har stulit bröd!»

»Ja, men af min moder och endast derför, att hon icke gaf mig något sådant.»

»Du har afslagit ett ax på ett sädesfält!»

»Ja, men mot min vilja; jag tappade min käpp.»

Sedan anden sålunda blifvit besegrad, måste han slutligen gifva vika.

Antalet sagor, som vända sig omkring spökande andar, äro legio. Till största delen grunda de sig dock på modern vidskepelse och barnslig fruktan för döden; de hafva föga eller intet att göra med fornmytiska föreställningar. Måtte upplysningen vinna en stor framgång på detta område! Det är icke här fråga om att undanrödja qvarlefvorna af en vördnadsvärd folktro, utan att utrota ett ogräs, en snyltgäst, som ofta nog slingrat sig omkring folkandans ännu i sin kärna friska och sunda stam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:42 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free