Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. III. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
drakä" (ankbonde) i spetsen - masande i långa linier,
förnumstigt och oaflåtligt nickande med sina platta
hufvuden, under ett pladdrande och snattrande,
som tilltager i styrka ju närmare de nalkas
det kära vattnet, i hvilket de skynda att kasta
sina tunga kroppar. Och sedan de en stund summit
omkring och njutit af svalkan i vågorna, begynner
näringsomsorgen. I de grunda små vikarna ställa
de sig på hufvudet och arbeta ifrigt med fötterna
ofvan vattnet, för att kunna räcka så djupt ned söm
möjligt under letandet efter läckra vattenväxter,
småfisk, blötdjur och vattenkryp, som de slaska
och sila i sig genom de breda näbbarna. Och sedan
aptiten blifvit behörigen stillad, sätta de sig,
en hvar på sin »bullersten» i vattenbrynet. Sittande
der på en fot, med näbben och andra foten under den
granna och glittrande fjäderbeklädnaden, taga de
sig en tupplur på maten, svalkade af hafsflägtarna,
söfda af böljesången och kostliga att åse.
När på 1840-talet det svenska sjö- och kustlifvets
ypperliga målarinna, Emilie Carlén, tillbragte
några sommarveckor
söner och som alltför dristigt styrde in genom de
höga frag-giga bränningarna, kantrat: under hemska
nödrop hängde karlarna fast vid den omstjelpta båtens
köl, tills störtsjöarna refvo dem bort och begrofvo
dem i sin kyliga famn. På stranden har det då -
beklagligen - blifvit några fler värnlösa enkor,
några fler faderlösa barn.
Och uttrycken af smärta och förtviflan torde man
knappast få höra häftigare och mer högljudda, än från
Fiskare-rotens qvinnor. Det är ett högröstadt slägte,
vant att tala bland vågors svall och vindars gny,
och bland dessa skall man hafva starka lungor för att
kunna höras. Dessa qvinnors dialekt är vida hårdare
och bredare än den öfriga befolkningens i staden:
det för gotländska munarten egna sjungandet är hos
dem mer utdraget och släpande. Derför är deras språk
obehagligt, deras jämmer hemsk, deras förtviflan
hjertslitande att åhöra. Så var fallet här till
exempel söndagen den 24 Mars 1844. Till svalka midt i
sommarvärmen vilja vi nu bjuda åt vandraren en liten
vintertafla från Yisby Norderstrand. Figurerna på taf-
Norderstrand med Silfver hatt an och. Fiskarporten.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
i Visby, var det - näst de stora tempelruinerna -
ingen plats i den märkvärdiga staden, som så behagade
henne som Norderstrand. Här satt hon flera timmar
hvarje vacker morgon, beskådande de små och stora
seglarna på hafvet, vågornas gång, ändernas lek och
hvila samt fiskarebestyren på landbacken - under det
hon lyssnade till böljornas musik, folkets glam och
garnhallarnas förunderliga klang.
Stundom är rörelsen och bullret här på stranden af
häftigare och sorgligare art. Om på qvällen hela
båtflottiljen gått till sjös, men på natten blifvit
öfverraskad af plötslig storm och våldsam sjögång,
som hindrar dem att angöra hemmets strand, så måste
de raska karlarna antingen hålla sjön eller söka sig
in i någon nödhamn. Då samlas på stranden skaror af
qvinnor och barn, spejande, gråtande, förtviflade. Och
någon gång har det händt, att hustrur och mödrar
på stranden måst åse, huru den öppna båten, som bar
deras männer och
lan äro till största delen från stugorna vid
nordligaste sträckan af Strandgatan.
Det var, som sagdt är, på vintern 1844. Denna vinter
var på Gotland, som eljest plägar hafva så blidt
vinterväder, utomordentligt sträng. Från medlet af
Februari till början af April låg hafvet isbetäckt,
och först den 14:de i sistnämnda månad öppnades
åter förbindelsen med moderlandet. För konung Carl
Johans tillfrisknande hade man i öns kyrkor hållit
trogna förböner mer än en hel månad sedan allt
hopp om tillfrisknande var ohjelpligen förloradt
och den åldrige hjelten redan insomnad i den sista
sömnen! Fiskare-rotens raska män, och Öns fiskare
i allmänhet, hade denna vinter vid den isbelagda
kusten gjort en betydlig säl-("kut"-)fångst. Här bör
i förbigående nämnas, att "kuten» (såsom sjödjuret
"Phoca" kallas på Gotland) är genom sitt späck och
sin hud ett särdeles värderikt byte, samt att det
dessutom mot kutarna råder hos gu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
