Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midsommarnattsstämning. Asa Thor - Venedig i månljus. Adolf L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
På lierrgårdsflaggan, som i toppen satt, sken solen
än i ljum midsommarnatt,
och nedomkring
vid stråkens takt
i brokig ring
det mesta, som i denna trakt af raska gossar, vackra
töser fauns sig svängde hurtigt, gladt i dans på dans.
På afstånd dock
från denna muntra flock
ung Kari stod med rynkad panna,
så mörk i håg, och tyst allenast såg på paren,
men ändå
mest på
hur Jerker dansade med Anna. Och högre skållade
de andras skämt och glam, men hon blef dystrare
alltjämt. Då kom en sven, en röd och glad
och ståtlig en,
och vänligt om en polska bad: "Jag vill ej dansa^,
sade hon och så prestkragen upptog, som hon närmst
såg stå.
Och när hon se’n slog blicken upp igen, de dansade
ännu, de tvänne.
Då slet hon bort hvart kronblad inom kort:
"ja... nej... ja... nej .. .ja... nej, han ej
nu längre Irydde sig om henne. .>.>–––-
Hon knöck sitt lilla hufvud spotskt bakut och blomman
kastade till ängens slut. Och hjertat slog i hennes
bröst ,
oroligt nog,
men med en rask, fast t år qväfd röst hon ropade en
lång, ljushårig dräng: "Kom, Storgårds-Olle, ska’
vi ta’ en sväng!"
Åsa, Thor.
"Venedig- i
ifter en fotvandring på Venezias slingrande
gator och . återvändsgränder, der man stundom får
klättra upp på en af dess i båg form byggda broar,
tillgängliga medelst utnötta och dåliga trappsteg,
och stundom får vända lång väg tillbaka, emedan gatan
slutar midt för en kanal, der ingen bro finnes,
som tillåter promenadens fortsättande, efter en
dylik timtal upptagande vandring låter det annars
föga tilltalande ropet: »gondola, signor, gondola!»
såsom ljuflig musik i ens öron.
Yi hade förirrat oss ända långt bort i stadens vestra
hörn, bort åt det gamla, smutsiga judeqvarteret,
Yenezias ghetto, vi voro trötta och nedslagna
af det elände, som i dessa trakter så öppet och
oförbehållsamt för oss lagt sig i dagen, och dessutom
började Yenezias korta skymning att inträda: inom kort
skulle vi vara insvepta i nattens skuggor i en ruskig
och för oss alldeles okänd del af staden. Undras kan
ej då, om ropet »gondola!» lät som en ljuf harmoni för
våra öron. Alltnog, vår hederlige gondolier, Jacopo
sade han sig heta, tog oss om bord i sin farkost,
för att frakta oss stora kanalen utför till mera
civiliserade trakter och för öfrigt öfverallt dit
"signor" önskade sig blifva förd.
Ljum var qvällen, skymningen eller, rättare, deri
inbrytande natten - klockan var vid pass åtta på
qvällen - förlänade alla föremål en underbar färgton
och ställde upp dem som jättehinder i vår väg. Alla
dessa stora palatser, Yenezias stolthet, alla dessa
stolta minnen från tider, då Yenezias torg pryddes
af tre underkufvade konungarikens flaggor, dessa
praktbyggnader, till hvilka österns skatter lade
grunden, de stodo der hemskt sköna i det inbrytande
mörkret, badande sina grundvalar i kanalens vågor
och ännu försedda med sina gondolpålar, målade i
hädangångna slägters vapenfärger! Blotta namnen på
dessa palatser, af hvilka endast ett fåtal ännu äges
af den slägt, hvilkens namn de bära, upprulla för
minnet taflor af storhet och förfall, frihetsglöd
och slafviskhet, republik och despotism, kärlek och
hat. Då ägaren från östern hitförde cederbjelkar, att
användas såsom pålvirke under hans nybyggda palats,
tänkte han sig bestämdt icke, att ättlingar af hans
slägt skulle vilja nedrifva byggnaden för att sälja
dessa bjelkar åt en blyertspennfabrikant och på detta
sätt upphjelpa sina skrala affärer. Då palazzo Ferro
på 1300-talet uppbyggdes i den tidens spetsbågstil,
drömde ej dess grundläggare om, att det fem hundra år
derefter skulle under namn af Grand Hotel inom sina
murar hysa den förstkommande, som kunde kosta på sig
hyran för ett rum för dagen och med penningens makt
vara herre och herrskare i hans palats. Och palazzo
Loredan, på sin tid bebodt af konung Pietro Lusignan
af Cypern, som, med sin gemål Catharina Cornaro,
gaf Yenezia
detta konungarike som lydstat, ej drömde dess förste
ägare om, att dylika personer som rådstuguvaktmästare
och deras vederlikar skulle fritt få husera och
vara hemmastadda, inom dess murar. På samma sätt
som mörkret tilltog för oss, på samma sätt försvann
Yenezias stolthetsperiod, dess sol gick ned, dess
prakt förbleknade, och då månen slutligen uppgick,
belyste dess kalla sken endast qvarlefvor af hvad
som varit.
Se der denna ståtliga fasad, som hänger öfver oss och
nästan vill krossa oss småfolk med sin storhet! .Den
tillhör palazzo Yendramin Calergi, som leder sina
anor från 1481. För dess förste ägares slägt har
det gått baklänges, för dess nuvarande likaså. Det
äges nu af den så kallade Henrik den femte, hertig
af Bordeaux, gemenligen kallad grefven af Cham-bord,
alla de franska legitimisternas försyn och hopp. Alla
palatsets konstskatter äro nära nog bortsluddrade,
men mot en låg afgift kan man ännu få se återstoden
och, om man är med kontanter försedd, hjelpa till
att fortsätta plundringen.
Men, hvad nu, begifva vi oss in i jordens
inre? Fuktiga murar omsluta oss, endast långt bortoi
fjärran se vi en ljusstråle dansa på den krusade
vågen ... Åh nej! Yi passera blott under Rialtobron -
denna bro, som med sina butiker och sitt folklif ofta
varit föremål för konstnärlig behandling - och se,
nu vidgar sig kanalen, vi andas lättare, gaslyktorna
i de något bredare tvärgatorna- sprida ett skimmer
öfver vågen, vi äro ur drömmarnas land återkomna till
verkligheten! Gaslysning och medeltidsfantasier passa
ej ihop med hvarandra. De mötande gondolernas antal
ökas allt mera, deras röda lyktor blänka emot oss,
vi höra Campanilens stora klocka ljuda, timslagen
.falla så tunga ut i rymden, musiken ljuder från
Marcustorget, folksorlet från Piazettan tränger emot
oss. Skola vi gå i land? Nej! Ut på lagunen att bada
oss i strålflödet från månen, hvilkens röda klot
stiger allt högre upp bakom Lidos långa ö, som lik
en hamnarm skyddar Yenezia mot .Adriatiska hafvets
ofta vredgade böljor!
Se, der till venster dogernas palats med alla sina
sirater skarpt belysta af månen! Ser du der en trång
kanal och en bro, som högt i luften förenar palatset
med en annan mörk och dyster byggnad? Rys, om du
vill, du har rätt dertill, det är "suckarnas bro",
som ledde från domstolen, der lag ej aktades, till,
fängelset, som aldrig återgaf sina fångar! Här på
lagunen, der vi nu fara fram, här var på den tiden
vid lifsstraff förbjudet att fiska med nät, på det
att ej. republikens politiska offer skulle komma
i dagen. - Der i fonden af den långa och , smala
bassängen ser du arsenalen, fordom Yenezias stolthet,
der de skepp byggdes, som exporterade stål och järn,
våld och orättvisa och dit det orättfångna godset
sedan importerades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
