Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venedig i månljus. Adolf L. - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 217
Der förvarades den stora Bucentoro, denna j ättefarkos
t, på hvilken med pomp och ståt dogen på Kristi
himmelsfärdsdag for ut på Adriatiska hafvet och
kastade en ring i dess böljor, för att symboliskt
antyda sitt husbondevälde öfver haf och strand. Nu
finnas blott några få qvarlefvor af all denna
härlighet. ..
Se der på udden Napoleon den förstes storverk: han
nedslog en hop kloster, som förr upptogo platsen,
och skapade den älskliga tillflyktsort, som kallas
Giardini publici, folkets trädgårdar, demokratiens
seger öfver munkväldet. Vi passera dess yttersta
udde: lagunen ligger för oss, bakom oss förtonar
sig S:t Georgia Maggiores höga klocktorn, kamraten
till S:t Marci stora Campanil; Lidos vallar och S:t
Nicolos fästningsverk ligga midt för oss; en stor
svart gondol, följd af några andra, passerar oss
förbi och viker af norrut - det är, säger Jacopo,
en begrafningsprocession, som far till grafvarnas
ö, belägen på vägen till Murano. Dermed fingo
vi reda på, hvar Venezia herbergerar sina döda,
ty inom staden hafva vi ej sett spår af någon
begrafningsplats. Venezia är konseqvent. När barnet
döpes, föres det på gondol, bröllopsföljet far på
gondol, det kallnade stoftet föres öfver vattnet
till sin sista hviloplats. Vågen är Vene/ias allt,
grunden till dess storhet och det enda, det kommer
att äga qvar af sin forna skönhet, då palatsen fallit
i ruiner.
Månen stiger allt högre, vi vända åter stäfven åt
staden till, hela hamnen hvimlar af gondoler, en
del upptagna af nattliga svärmare sådana som vi,
andra af hemfarande konsertbesökande eller folk,
som efter slutadt dagsarbete söka sina hem i andra
stadsdelar. Hamnen är Venezias största torg, der
gondolerna korsa hvarandra liksom vagnar och
åkardroskor i andra städer.
Men hör, hvilket sorl, prat och skratt! Hvilka
klockrena toner simma ej plötsligt öfver
vågen! Stanna, Jacopo, låtom oss lyssna! Tjusande
melodier, genomandade af vemod och sorg. Det är
fädernestadens förfall, som ger sig luft i toner. Men
ingenstädes hör man det jublande hoppets melodi, allt
går i moll. Jacopo vill ej vara sysslolös, äfven han
har sångens gåfva och gifver den luft i ett slags
reciterande qväde, en underlig melodi, sorgtyngda
ord, melankoliskt allt igenom. Jag ville, att han
skulle till morgondagen nedskrifva orden åt mig, men
han kan hvarken läsa eller skrifva, stackars Jacopo,
han kan blott sjunga, och sången har han lärt af sin
far, som äfven var gondolier. Hvem som diktat sången,
kände han ej till-, den var gammal, mycket gammal,
det var allt hvad han visste!
Månen står nu högt, natten har betydligt framskridit,
och det kan vara tid att tänka på hvilan, i synnerhet
för att få räta ut sina fortkomstledamöter. Till
Piazettan, Jacopo! "Si, signor." Komna i land, äro
vi vakna på nytt, fast mark är för nordbon en gammal
bekant, der känner han sig hemmastadd. Men innan
man begifver sig till "bäddens mjuka iden", vill
man gerna kasta ännu en blick öfver vågen och "Eiva
degli schia-voni" ligger ju så nära. Vi vandra fram
längs denna Venezias skeppsbro, kantad med för oss
ovanliga farkoster från Adriatiska hafvets stränder-,
i kaféerna ser man folklifvets sista pulsslag. Vi
stiga in hos Briciacco för att med en glace värdigt
afsluta dagen. Gud vet, när man sofver i Venezia!
Adolf L.
Novell af Wilhelmina Grravallrus, förf. till "Högadals
prostgård". ," 1 , x t. «. ,
" x
0 10 (Forts, och slut
fr. föreg, häfte.)
är i sanning en förtjusande anblick, att i månskenet
skåda denna urgamla stad, så ryktbar i vår historia
och ’ som gömmer på en gång så stora och så romantiska
minnen. Det gamla gustavianska slottet, hvars yttre
icke förråder den vandalism, som ohelgat och förstört
dess inre, de en gång praktfulla gemaken. Att se
detta med sina vallar, sina torn liksom flytande
på vågen i månskenets glans, hvars strålar tränga
genom de smårutiga fönstren in i de höga salarna,
hvarifrån fantasien tror sig skåda gamle kung Göstas
ståtliga biläger med den fagra Katarina Stenbock -
se riddare och damer i stela, praktfulla drägter,
bland hvilka den unga, nästan sväfvande bruden står
lik en daggbestänkt lilja. Och der borta från ett
af fyrkantens fönster ser man den sköna Cecilia,
hon, den "skönaste bland de sköna", vid sidan af den
ståtlige hertig Johan af Ost-Friesland dricka djupa
drag af den kärlekens bägare, hvars berusande nektar
förgiftade hela hennes lif. Från ett annat fönster,
på hvilket månstrålen faller, ser man hertig Magnus,
der han står, dårad af sjöjungfruns tjusande sång,
färdig att kasta sig i slottsgrafven för att sjunka
i hennes armar. Och när ögat följer månstrålarna på
deras glänsande färd, der de mera magiskt falla in
i den forna klosterkyrkan, så majestätisk med sin
vackra byggnad^ sina reliker, sina helgonskrin - o,
då tycker man sig från de nu grusade cellerna se
dessa bleka, knäböjande nunnor, se denna gripande
tafla af otillåten, gömd kärlek, af längtan, ånger
och bön! . . .
Djupt gripen kände sig också Osvald vid åsynen af den
mystiska, månskimrande taflan, då ångbåten lade till
nästan alldeles vid slottsgrafven, men vi tvifla dock,
att han troget följde månstrålarnas förevisning-,
dertill voro hans hjerta, hans fantasi, ja, hela
hans varelse för mycket upptagna af hans Viola och
hennes moder, om hvilken hon med så varm dotterlig
kärlek talat.
Och vid stranden stod den längtande modern med
ljufligt leende och tårskimrande ögon. Hon slöt
den kära dottern, den nye sonen i sina armar och
vandrade med dem till det lilla, vänliga hemmet,
som, utan legender och storartade minnen, så täckt
och inbjudande, så fint och blomstersmyckadt syntes
Osvald ett fridens, ett kärlekens hem, der dottern
måste blifva älsklig och englaren, blifva sådan som
hans Viola.
Innan vår lilla trio sagt godnatt - och det dröjde
länge, ty månstrålarna tycktes nu, trötta af besöken i
konungaborgen och klosterkyrkan, liksom till Ijuflig
hvila magiskt koncentrera sig öfver det lilla hemmet
-, hade de älskande vexlat sina trohetssymboler under
moderns tysta böner och kärlekens och hoppets ljufva
förespeglingar.
I den lilla, täcka trädgården hade modern föjjande
morgon dukat kaffebordet och aldrig hade något
kaffe så väl smakat Osvald. Fåglarna qvittrade från
syrenhäcken, vågen hviskade från stranden och vinden
for smekande fram, utbredande nejlikornas och lof
kojornas vällukter. Och mer än allt detta - Viola
var hans, hans för tid och evighet! Han kunde icke
skilja sina ögon från sin blifvande brud, som aldrig
synts honom så tjusande och som tydligen heller aldrig
varit det. Ack, den lyckliga kärleken, modershemmet,
framtiden med sina skimrande förhoppningar - detta
allt måste ju besjäla hvarje ansigte, äfven det
mindre fagra, huru mycket härligare då ett sådant,
som äger ungdom och fägring!
Man talade om framtiden och Osvald räknade ut,
huru snart han möjligen kunde få kalla Viola sin
maka. Ack, för detta mål skulle han sträfva och arbeta
outtröttligt! . . .
Man ordnade i tankarna det lilla hemmet, som skulle
i början blott bestå af tre rum.
"Ditt mottagningsrum, det skall vara så fint", sade
Viola med ett uttryck, som såge hon det redan. "Till
det gifver mamma oss nog de broderade möblerna, som
farmor sytt. De andra två,, de skola vara så enkla,
till dess att vi få råd att t få dem finare." Och
Viola, hon skulle sy Osvalds skjortor och stryka dem -
ja, hon skulle göra allt, som stod i hennes förmåga,
för att spara Osvald utgifter.
Och mamma, hon lofvade att hon skulle gifva dem
allt, som hon kunde umbära i sitt lilla hem, och hon
behöfde nu
Sv. Faraili-Journ. 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
