Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
sä litet, då hennes Viola aldrig annat än som gäst
skulle dela det, och dessutom - dock, den tanken
gömde modern för sig sjelf - hon hade icke hjerta
att störa de kära barnens glädje.
"Nå, mamma lilla, vi hafva icke ännu fått smaka de
rara bergamotterna?" yttrade Viola.
’Jag trodde icke, att ni ville äta frukt så snart
efter kaffet.» i
"Ack, frukt, det kan man ju äta hela dagen . . . och
äfven i det fallet tycka Osvald och jag så lika!"
Och modern aflägsnade sig och Osvald fröjdades, icke
vid tanken på bergamotterna, men öfver att han nu
fick ensam rå om sin fästmö, fick sluta henne till
sitt hjerta, fick hviska detta kärlekens mystiska
språk, hvars ordbok aldrig blir tillgänglig för en
tredje! ...
Modern återkom med de präktiga bergamotterna,
upplagda på en af de gamla äkta tallrikar, hvilka till
hennes förfäder varit en gåfva af Anna Gylte, som,
om vi icke misstaga oss, var den sista abbedissan i
Vadstena kloster.
Bergamotterna smakades, och Osvald tyckte,
att.han aldrig ätit några så delikata. »Icke
underligt», menade Viola, "ty du skall veta, att
Vadstena är bergamotternas fädernebygd. Det var i
klosterträdgården, som de första bergamottsträd i
Sverge planterades och mammas bergamottsträd äro
deras afkomlingar."
Under dagens lopp besåg man stadens märkvärdigheter,
den imposanta kyrkan, f. d. klosterkyrkan - en af de
vackraste i Sverge, med sitt lilla kapell, hvilket
varit munkarnas bönehus - och det nya, väl inrättade
hospitalet, uppfördt på lemningarna af de forna munk-
och nunneklostren. Men inom dess område kunde Viola
icke förmås att åtfölja Osvald, ehuru hon väl förstod,
att han, som läkare, skulle vara intresserad deraf.
Viola hade aldrig kunnat inträda inom dessa dörrar,
och då hon en gång som barn af några resande
slägtingar nästan tvingades dertill, föll hon i en
så våldsam gråt, att man måste bära henne nästan
sanslös derifrån.
Det var åter afton - en afton, skön och varm, som
hade det varit en sommarqväll. Månen bredde sin
ljusflod Öfver Vetterns klara, svartögda böljor,
öfver den vördnadsvärda staden, öfver våra älskande,
der de under linden, liksom invaggade i nejlike-
och löfkojdoft, njöto en af dessa stunder, som kunna
sägas stå på gränsen mellan jord och himmel . . .
»O, Osvald, hvad är väl detta? . . . Drömmer jag eller
hör jag verkligen speldosans toner?" utbrast Viola och
upplyfte sitt ljuslockiga hufvud från Osvalds skuldra.
"Du drömmer måhända, min älskade!" svarade Osvald,
hänryckt betraktande Violas ljufva, månskimrande
anlete.
.Ja, hela mitt lif är för närvarande en skön dröm, men
liksom denna dröm är en nästan paradisisk verklighet,
så äro ju också dessa toner verkliga . . . detta
’J$ärran i skog* . . . Men, Osvald, förklara mig
detta! . . . Ynglingen skulle ju till Grenna, och
hans speldosa är här? ...»
"Men om nu ynglingen vore i Grenna och hans speldosa
här, för att, sedan du är skild från din Osvald,
i ensamheten på sina toner tillsmyga dig hans varma
helsningar, hans hjertas: Gerna, ack, ff erna for
dig jag dör! ..."
"O, min Osvald, förstår jag dig rätt? Och Viola slog
vid dessa ord sina armar om Osvalds hals och tryckte
en innerlig kyss på hans läppar.
"Ja, min älskade!"
"O, tack! tack! . . . Aldrig skall denna kära talisman
lemna mig och i min dödsstund skall hon än i sina
minnesrika toner tillhviska mig min Osvalds helsning
. . . hans löfte! ..."
En djup smärta lade sig öfver Osvalds själ. Han
tryckte ordlös sin trolofvade till sitt hjerta och
under det han kysste de Mara tårperlorna från hennes
kind, droppade varma tårar äfven från hans ögon
och tonerna hviskade: »Q’erna, ack, gerna for dig
jag dör!»
Trenne dagar tillbringade Osvald i Vadstena. O,
hvilka dagar! . . . Sedan måste han lemna sin
Viola ... hennes moders hem . . . han måste till
Stockholm. Att skilsmessan var svår, behöfva vi icke
säga, ehuru framtiden med sina tjusande
hägringar kastade sitt skimmer deröfver. Ack, det
skulle ju komma en tid, då ingen skilsmessa mer skulle
finnas ... då de för alltid ägde hvarandra! . . . Och
till dess ... de skulle skrifva, ofta skrifva, och
någon gång råkas under de trenne utsatta pröfvoåren,
efter hvilkas slut kärleken skulle tillreda hyddan,
den ljufva, den efterlängtade, der Osvald skulle som
maka mottaga sin Viola.
Viola dröjde i tvänne veckor hos sin moder, under
samtal om Osvald, vid hvilken modershjertat djupt
fästat sig ... under samtal om det lilla hemmet, för
hvilket både modern och Viola skulle flitigt arbeta.
Ur gamla kofferten framtogs mormors broderade
möbeltyg. Det var så vackert och färgerna så granna
och friska! ... Det skulle pryda mottagningsrummet,
äfvensom mammas förmaksspegel med den vackra,
ciselerade ramen. Och mamma skulle tillbringa
vintrarna hos de unga, det hade hon måst lofva Osvald,
och först när hennes lilla trädgård behöfde hennes
tillsyn, skulle hon lemna dem, för att vårda sina
blommor, beså sina små qvarter, se till sina bärbuskar
och sedan sylta och torka grönsaker för Violas hem.
Bref ankom från Osvald, skrifvet under vägen,
innefattande det skönaste, som finnes i kärlekens
ordbok, det varmaste, som finnes i det älskande
menniskobjertat.
»Jag skall, för att skingra min saknad efter dig,
börja knyppla spetsarna till dina brudlakan», sade
modern leende, men med tårglänsaiide ögon, då hon
till ångbåten följde sin Viola.
Äter voro några af Osvalds kamrater samlade på »Tre
remmare", denna gång för att fira hans återkomst
och dricka en skål för honom och hans fästmö, den
lilla småländskan - mot detta påstående bjelpte
inga protester, icke en gång, att hon var bördig
från Vadstena - och dricka en skål, och Gud vet,
om icke denna var den första, för deras siarförmåga
i afseende på det lyckliga resultatet af hans
förordnande, hvilket de likväl funno mindre lyckligt,
då de till stor förundran fingo höra, att fästmön
icke var någon arftagerska. Men Osvald försäkrade,
att han icke mot den rikaste arftagerska ville byta
bort sin älskliga, förtjusande Viola, hvilken han
med kärlekens lifliga och bländande färger beskref
både i andligt och lekamligt afseende. »Les extremes
se tomlient!» utropade de tviflande och af-undsamt,
men tömde dock en klingande skål för fästmöns alla
behag och skönhetspartiklar, vänskapsfullt beklagande
vådan, att exponera dem för hufvudstadens amatörer.
"Och denna kärlek, tändes han, enligt din uppfattning,
af den idealiska kärleken i ett ögonblick eller
uppstod han, som vi prosaister påstodo, genom det
dagliga umgänget?»
»I ett enda ögonblick! . . . Blixten, som nedkommer
från himmelen, tändes ju i ett ögonblick, så är det
ock med den verkliga kärlekens gudagnista», svarade
Osvald med hela sin själs varma öfvertygelse.
Nära ett och ett halft år hade förflutit sedan Osvalds
återkomst till Stockholm. Rastlöst, outtröttligt
hade han arbetat, och med den kraft och spänstighet,
som kärleken och utsigten åt det egna hemmet måhända
ensamt kunna ingifva.
Med kamraterna hade han icke mycket varit tillsammans,
ty huru angenämt och uppfriskande kamratlifvet än är,
så tager det dock mycken tid från arbetet, försenar
examen och försämrar kassan, och denna var nog klen
ändå och förorsakade Osvald ofta bekymmer och förde
honom in på vigilansens farliga, underminerande
område.
Osvalds nästan enda förfriskning var Violas bref,
i hvilka han från hennes hjertas djupa schakter
oupphörligt tyckte sig upphemta nya guldkorn.
Någon gång deltog han äfven i de härliga,
ungdomsfriska qvartetter, åt hvilka hans metallklara,
ovanligt vackra sopran gaf, som kamraterna påstodo,
deras förnämsta skönhet.
På deras enträgna begäran sjöng han då vanligen
äfven några af sina vackra solostycken, hvilka alltid
slutade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
