Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård" - I salongen och på mjölkkärran. Ett barndomsminne af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
toner du nu hör, men hon får icke spela annat än
samma stycke, detta ’Fjärran i skog’ - denna sång,
som du nog minnes och med hvilken du så ofta tjusat
dina kamrater, och Ii ön har bedt sköterskan, att hon
i de sista ögonblicken skall få höra dessa toner.:’
"Följ mig till henne!-’ utropade Osvald, konvulsiviskt
kramande doktorns hand, hvilken nu, sammanlänkande
vaknande minnen med erhållna underrättelser och
med Osvalds exalterade, förtviflade sinnesstämning,
började förstå den sorgliga anledningen härtill.
.Ja, kom! Jag var just på väg till henne."
Yid dessa ord fattade läkaren Osvalds arm, och de
följdes båda åt in i huset.
Sakta, nästan ljudlöst, öppnade läkaren dörren,
och lika ljudlöst framgick han till sängen. Osvald
stannade vid tröskeln.
Sköterskan drog upp speldosan, hvilken stod i det
öppna fönstret, och lemnade derpå, efter ett emottaget
uppdrag, rummet.
Doktorn fattade den sjukas hand, strök kärleksfullt
handen öfver den kalla, marmorhvita pannan, såg några
ögonblick med tårfyllda ögon på den döende och vinkade
Osvald att komma fram. Den olycklige nästan vacklade
fram till dödslägret.
..Det är strax slut!" hviskade läkaren och drog sig
undan till den mest aflägsna del af rummet.
Förintad stod Osvald framför Viola, nu dödens
... en gång hans brud . . . hans trofasta, älskliga
brud! ... O, huru ljuf, huru englalik syntes hon
icke ännu med fridsleendet på de ’bleka läpparna,
hvilka sakta rörde sig i en ljudlös bön ... o, kanske
en bön för honom! . . .
Den döende såg upp ... En underbar glans spred sig
öfver hennes ansigte och kärlekens evighet skimrade
klart i hennes ögon.
"Osvald!" utropade hon och detta enda, svagt
framhviskade ord vibrerade dock skönt af den
gudakänsla, som ensamt äger makt att öppna paradisets
portar, och hon utsträckte de matta armarna mot den
trolöse, som öfverväldigad af kärlek, ånger, qval och
djup rörelse nedsjunkit knäböjd i dödsbrudens famn ...
Fåglarna sjöngo ljufliga toner från de skuggrika
träden. Speldosan spelade vemodsfullt: " Gerna,
ack, gerna för dig jag dör!- ., . och Osvald, den
arme Osvald, slöt den döda bruden till sitt nästan
bristande hjerta ...
För sent! ., . Blott den, som mycket älskat och mycket
lidit, förstår hvilket djup af smärta, som gömmer sig
i dessa ord! Man ville gifva allt för en enda blick
af förlåtelse, men döden står der i sitt obevekliga,
förfärande allvar och säger sitt isande "nej" till
hjertats brinnande åtrå efter försoning, under det
att samvetet högt och fasaväckande uttalar sin dom!...
Det är ett sår, som aldrig upphör att blöda - ett sår,
för hvilket ingen läkedom finnes i tiden . . .
Viola hade, med den styrka och den själsstorhet,
hvaraf den ädla, troende qvinnan endast är mäktig,
burit sin djupa sorg med oförändrad kärlek till honom,
som svikit sin tro och sina löften. Det innestängda,
brännande qvalet tärde dock förstörande på hennes
späda varelse och en orolig längtan till modershjertat
grep hennes själ. Hon lemnade kyrkoherdens, dessa
trofasta, deltagande vänner, och i modershyddan
täljde moder och dotter tillsammans under bön och
tårar långa, sollösa dagar.
Omsider såg den arma modern med outsäglig smärta,
att Violas tankar småningom mistade sin klarhet. Hon
fördubblade sina böner. »Hvad jag gör, vet du icke nu;
härefter skall du det fa veta», upprepade hon troende,
då bönhörelsen uteblef. En ljusning tändes dock
åter i Violas själ, men, ack, det var blott för att
belysa och glädja den älskade moderns sista stunder,
ty hennes alltid svaga bröst dukade slutligen under
för hennes djupa, moderliga sorg. Och efter hennes
död var, som man trodde, förståndets ljus för alltid
släckt för den arma, ensamma dottern.
Viola fördes till hospitalet, der hon på det ömmaste
vårdades och af alla behjertades. Ack, hon, som
varit kallad " Vadstenas ros» och af alla så älskad,
var nu föremål för de gamla vännernas kärlek och
varma deltagande. De försökte allt för att lugna och
glädja henne. Detta lyckades dock icke. Den lilla
minnesblomman, som hon alltid hade bredvid sig, kunde
dock någon gång locka ett leende på hennes läppar,
och det, som alltid fröjdade henne, var hennes alltid
lika kära speldosa, dennas toner det enda, som i
hennes svårare stunder förmådde lugna henne. Det
lilla hemmet beboddes nu mera af en systerdotter
till Violas mor, med hvilken Viola alltid haft en
systerlig likhet. Detta förklarar den likhet, den
lilla flickan hade med Viola, efter hvilken hon ock
erhållit sitt namn.
Osvald blef en mycket omtyckt och eftersökt läkare,
ej ensamt för sina lyckliga kurer, utan jämväl för
sitt vänliga, kärleksrika väsende. Han fick dock icke
så länge offra kunskaper och krafter åt mensklighetens
och de lidandes tjenst. Han dog vid några och fyrtio
år, efter ett femtonårigt barnlöst äktenskap, hvilket
han sökte göra så lyckligt, som möjligt, och hvad
han icke kunde hjelpa eller ändra - och detta var
icke så ringa - det bar han med kraft och tålamod,
anseende det som straff för sin trolöshet.
På mången ynglings hjerta lade han varnande de orden:
"Var dina löften trogen! Låt icke hvarken dina
känslors förvillande makt eller glans och rikedom
förleda dig att svika dem! Trolöshet är en stor synd
. . . och Gud sjelf blir hämnaren! ..."
I £inloiig-eir och på
Ett barndomsminne af Turdus Me ml a.
så jag var sex år gammal, fick jag åtfölja min moder
på en resa till Finland, der hon skulle besöka
en åldrig tant, friherrinnan F**, ägarinna till
Karuna gård i närheten af Åbo. Vi körde in genom
en grind, öfverskuggad af präktiga hängbjörkar,
fördes sedan in i ett stort rum med väggarna prydda
af mörknade taflor, allt gamla familjporträtter,
och helsades välkomna af en gammal hvithårig dam i
yfvig spetsmössa. Detta är allt, hvad jag minnes af
vårt vistande på Karuna. Vid återresan till Sverge
dröjde min moder en dag i det gamla Åbo med sina
för svenska hjertan talrika minnen. Vi besökte den
vördnadsvärda domkyrkan och gjorde slutligen en
tur till det sköna Runsala för att besöka Choreii
källa och få njuta uppfriskande svalka under de
ståtliga ekarna. Då vi åkte öfver den långa bro,
som förenar Runsala-ön med fastlandet, och stannade
vid vaktstugan, der bropenningar erläggas, stannade
också der, och af samma anledning, en från motsatt
håll kommande mjölkkärra, körd af en medelålders <i
vinna, Min moder lade ej märke till mjölkhustrun,
hvilken deremot fixerade henne så skarpt med ett par
svarta koleldsögon, att jag helt skrämd hviskade:
"Nej, se mamma på ta-
terskan!» Min mor såg härvid upp, hennes blickar mötte
den svarta qvinnans, och hon uppgaf ett halfqväfdt
rop af förvåning.
I detsamma fick hästen för mjölkkärran en pisksläng
och sprängde af i vild fart.
Min moder frågade brovakten om han kände den
bort-åkande.
"Inte just", svarade mannen. "Hon kallar sig mor
Larson, men detta lärer ej vara hennes rätta namn. Hon
kom hit på en ålandsskuta från Stockholm för omkring
femton år sedan. Det pratas om, att hon i sin ungdom
varit en rik och förnäm dam."
"Nå, huru har det gått henne?" frågade min mor
ifrigt.
"Ahjo, ibland knaggligt, ibland bra nog", svarade
mannen. "Hon var inte så skrämmande ful, då hon kom
hit för femton år sedan. Hon fick både fina tjenster
och friare. Men hon var stursk mot sitt husbondfolk,
och friare ville hon alls inte veta af. Nu har hon
sedan fem år haft anställning som mjölkbud på en
egendom här ute på Runsala. Hvarje dag håller hon
med sin kärra på stadstorget, men sällskapar med
annat fattigt folk gör hon inte, och derför kallas
hon allmänt "Stockr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
