Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. I. Gunila-dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Claude Gerard..
I. Grnn.ila-d.agen.
& amma, det är den tretionde Januari! . . Det är
Gunila-dagen i dag, farmors namnsdag, och derför
slipper jag väl att läsa?»
Den, som uttalade dessa ord, var en ung flicka mellan
fjorton och femton år, men af hennes växt och utseende
skulle man likväl trott henne vara äldre.
»Jaså, den tretionde Januari...», svarade med
tankspridd röst hennes mor, kammarrådinnan von Eanke,
som med pennan i handen och en mycket djupsinnig min
satt vid sitt skrifbord.
»Abigail tycker att vi kunna arbeta i dag alldeles som
en annan dag, men jag kan inte min engelska lexa och
det vore så skönt alt få vara ledig, då vi ändå ska’
bort i qväll.» »Yrsa, hur kan du komma fram med en
dylik begäran?» inföll modern, som nu med ens vaknade
upp ur sina litterära funderingar och, vändande sig
till sin dotter, fixerade denna med stränga blickar.
»Derför att du begått ett fel», fortfor hon med allt
högre och mera patetisk röst, »att du varit vårdslös
och försumlig, vill du ytterligare öka detta och
slingra dig undan obehaget deraf! . . Denna brist
på ordning, på allvar, kraft och sanning är just
ungdommens fel och tidens lyten; ett lättsinne,
som skall föra menskligheten i förderfvet... Ja, jag
säger icke för mycket, om jag påstår, att samhället
derigenom går till sin upplösning, ty maklighet,
tanklöshet och i synnerhet denna böjelse att ursäkta
och undkomma följderna af sina dåliga handlingar,
det är detta, som är vådligt och röjer tidens och
individens opålitliga karaktär ...»
Kammarrådinnan, som, efter hvad det tycktes, med så
ringa skäl öste denna störtskur af i sig sjelfva
förträffliga sanningar öfver sin stackars dotter,
hade troligen för tillfället suttit fördjupad i
några särdeles pessimistiska, allmänna reflexioner
och behöfde ett aflopp för deras bitterhet.
Då hon tystnade ett ögonblick, sade Yrsa helt sakta,
men likväl alls icke så nedslagen eller skrämd,
som man skulle förmoda af en dylik straffpredikan:
»Men jag behöfde så väl att ordna min klädning och
krusa mitt hår, och Abigail har lofvat att hjelpa
mig."
»Nej, deraf blir ingenting, du läser som vanligt»,
sade kammarrådinnan helt kort; »kanhända att du i din
tanklöshet redan skickat återbud till herr Mazzari,
din spellärare?»
»Nej, jag bad honom i går endast komma litet
tidigare . . Jag ämnar kläda mig först och spela
innan vi fara.»
»Det är bra . . . Det är väl, att du åtminstone har
intresse för musiken . . . Det beror också mycket
på undervisningen; jag fruktar att Abigail icke har
någon rätt allvarlig och lämplig metod . . .», mumlade
kammarrådinnan, lutande sig ned öfver skrifbordet,
medan hennes dotter, rodnande vid det oväntade
berömmet, sprang sin väg.
Kammarrådinnan von Eanke var ett långt, stelt, mycket
allvarligt och föga behagligt fruntimmer, med den mest
fulländade uppfostran ’och de allra förträffligaste
grundsatser; en nästan fruktansvärd mönsterqvinna i
den societet, der hon visade sig och der hennes blotta
närvaro hade samma imposanta och upplyftande verkan,
som riset i barnkammaren.
Det är icke sällan, som de så der artificielt
förträffliga qvinnorna bland sina vackra och
beundransvärda egenskaper glömma den, hvilken gör alla
de andra älskade och efterföljans-värda, nämnligen
mildheten eller behaget. I sin stränga rättskänsla
och sitt nit för sanning och sedlighet förakta de ofta
och stämpla såsom falskhet, flärd och behagsjuka den
naturliga och angenäma vänlighet och tolerans, som
gör umgänges-lifvet behagligt och vinner sympatier och
vänner, äfven utan så höga och oupphinneliga dygder.
Det är emellertid kanhända just detta, att deri yttre
älskvärdheten någon gång användes för att dölja mindre
goda sidor, som låter mången, i grunden ädel och mild
natur antaga detta kärfva och hårda språk och denna
afskräckande ton och min af obeveklig straffdommare,
hvilka låta hvar och en i deras närvaro känna sig
såsom »sittande på de anklagades bänk», för att i
ängslig tystnad ransaka sina egna hjertan och njurar,
under pinsam väntan på den dom, som vid första
anledning, första misshagliga eller obetänkta ord,
förkrossande skall falla öfver den olycklige.
Kammarrådinnan tycktes också hafva förgätit att,
enligt ästetiken, det obehagliga, det fula anses
såsom det ondas form, ty i hela hennes person, liksom
i hennes sätt, låg ett fullkomligt förakt för det
vackra och behagliga.
Det rakt uppstrukna håret, hvars alla strån sutto
spända som harpsträngar ifrån den höga, kullriga
pannan, den ärtgula klädningen, den höga, styfva
kragen, den tjocka, tegelröda halsduksrosetten,
hvaröfver hängde ett stort guldkors, och slutligen
de mycket lågklackade, svarta sammetskängorna,
som gåfvo hennes ovanligt långa och platta fötter
utseende af hartassar,
J
Sv. ¥amilj-Journ. 1879.
29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
