Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. I. Gunila-dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
allt förenade sig i den fullkomligaste brist på smak
och elegans; råån måste hafva en stark tro eller en
nära och förtrolig bekantskap med hennes verkliga
värde, för att icke vilja fly vid första åsynen af
denna ledsamma figur.
Föräldrarnas misstag, fel eller svagheter blifva
emellertid ofta till barnens varning, hvilken mången
gång drifver dessa till motsatta ytterligheter, i
fall icke redan naturen gjort dem till kontraster;
kammarrådinnans dotter hade derför i öfverflö-clandc
grad allt det skönhetssinne och det mjuka, smekande
bohag, som modern af princip och natur saknade.
Yrsa var visst icke vacker, hon hade de mest
oregelbundna och simpla drag, men hennes lifliga
ögon, hennes graciösa rörelser och barnsligt täcka,
omedvetna koketteri, voro så intagande, att hon
vann allas hjertan, och det bifall, man gaf henne,
utgjorde på samma gång den stackars kammarrådinnans
hemliga och undertryckta stolthet och uppenbara
missnöje och bekymmer.
Äfven i detta ögonblick af sträng vältalighet kände
hon moderns förlåtliga svaghet och den obevekliga upp
föst rarinn ans oro strida om öfverväldet inom sig.
Hon doppade pennan för tredje eller fjerde gången,
men lät den åter torka, utan att hafva skrifvit ett
ord på det rena papper, hon hade framför sig och
som i sjelfva verket hela veckan legat lika rent på
hennes stora, dyrbara och med alla möjliga skrifsaker
försedda bord, hvilket bättre tycktes passa i ett
embetsverk än i en qvinnas rum.
För tillfället var intet hopp om några litterära
ingifvelser och som den systematiska frun nu också
fann tiden vara inne att afbryta sina funderingar,
så steg hon upp, just i detsamma som den mörka
bronspendylen midt framför henne på väggen med dofva,
långsamma slag förkunnade att klockan var tio.
Då hon kom ut i matsalen, der kaffet var serveradt,
såg hon sin dotter i lifligt samspråk med en annan
ung flicka om tjugo eller tjugotvå år. Det.var
Yrsas guvernant, Abigail Neid-hardt. De tystnade
ögonblickligen vid kammarrådinnans åsyn, ty det är
despotiska och moraliserande personers företrädesrätt
att verka förstumning och endast få njuta af sin egen
röst och sina egna omdömmen.
De båda flickornas utseende stod i omvändt förhållande
till deras namn och samhällsställning, ty Yrsa von
Kanke, den rika adliga fröken, med sin lilla trubbnäsa
och sin runda, småtäcka fysionomi, såg helt simpel och
plebejsk ut i jämnfö-relse med den fattiga lärarinnan,
hvilkens höga växt, fina drag och lugna, värdiga
hållning skulle gjort heder åt sjelfva don kinkiga
Och nogräknade kammarrådinnans uppfostran och namn.
Naturen roar sig emellertid stundom med dylika
»opassande» förvexlingar, och äfven den oböjligaste
och mest regle-menterade person måste underkasta
sig dem.
»Se, mamma!» utropade Yrsa, som aldrig länge kunde
uthärda tystnadens börda och nu sprang emot sin
mor. »Se hur nätt och vackert Abigail har monterat
åt mig toalettdynan, som jag broderat åt farmor!
»Vänta! Stanna då, Yrsa! Du trasslar ju bort
garnet!» inföll guvernanten, som helt förskräckt
sökte återhålla sin elev, hvilken i sin ifver råkat
att neddraga en konstig virkning, som legat bredvid
henne på bordet, och hvilkens garnnystan nu rullade
utåt golfvet, snärjande sig omkring hennes fötter.
»Yrsa!» sade kammarrådinnan och stannade rak och stel
framför sin dotter. »Yrsa!» upprepade hon ännu en
gång med en röst så varnande och döf, att man skulle
kunna tro, det ljudet af den högtidliga pendylen der
inne smittat henne.
Pekande med utsträckt finger på ulltrådarna, som den
unga flickan nu i sin förvirring afslet, stod hon
der med en min af så djup ovilja, som om hon funnit
det arma barnet snärj dt i syndens i stället för
stickningens garn.
»Hvilket uppförande! . . . När skall du någonsin
lära att beherrska dig! ...» utropade hon med
grämelse. »Och ni, Abigail, som också icke har takt
ach vett att hejda henne.»
»Jo, mamma, Abigail höll igen så mycket hon kunde, men
tråden gick af», inföll den yra flickan skrattande,
och hastigt böjande ett knä för modern, sträckte hon
den lilla broderade dynan emot henne med ett så naivt
behag i sin teatraliska
ställning, att sjelfva den kärfva frun föll ur sin
roll och icke kunde undertrycka ett halft småleende
af moderlig välvilja.
»Se så, låt oss sluta den här opassande scenen»,
sade hon allvarsamt, medan den stackars guvernanten
hopsamlade garnet och de urfallna stickorna.
»Yi ska’ dricka kaffe, klockan är mycket och tiden
är dyrbar . . . Har någon sett till Helge i dag? Ni,
Abigail, var kanske uppe?»
»Nej, men jag hörde att löjtnanten gick klockan sju,
som vanligt.»
»Så mycket bättre, då var han troligen återställd.»
»Det är just icke så säkert», inföll Yrsa, »ty Helge
är som mamma och tycker det är en fröjd att plåga
sig på alla sätt.»
7>Att göra sin pligt under alla förhållanden, vill
du säga; ja, det är sannt och jag är lycklig att
kunna säga detta om ett af mina barn åtminstone»,
svarade kammarrådinnan med värdighet och hällde kaife
i sin kopp.
»Men då man är sjuk, mamma?»
»Så gör man hvad man Jean. Pligten först, helsan
sedan.»
Yrsa suckade och såg på Abigail, i hopp att af hennes
min få någon sympati i den lifliga protest, hon kände
inom sig emot detta stränga språk, men guvernanten
tycktes icke hafva gifvit akt på kammarrådinnans
yttrande och som Yrsa icke såg på kaffekannan, hvilken
hon i detsamma mottog af sin mor, hällde hon kaffet
på duken i stället för i sin kopp.
»I dig har man verkligen en beständig pröfvosten
för sitt tålamod», återtog kammarrådinnan med vrede
och-ringde häftigt med den lilla klockan, som stod
framför henne.
En jungfru kom in med en handduk, skadan blef hjelpt
så godt sig göra lät, Yrsa såg mycket ångerfull och
slagen ut och guvernanten tycktes rent af petrificerad
på sin stol.
»Abigail, får jag bedja er gifva mera akt på Yrsa
än ni gör! Hon fortfar allt jämnt att skjuta fram
hakan och lägga hufvudet på sned och det ser mycket
simpelt ut... Jag vill påminna mig, att jag förr en
gång bedt er observera detta» . . .
Abigail, hvilkens vackra, men orörliga ansigte liknade
en marmorbilds, böjde endast tyst på hufvudet af
fruktan att icke finna ett tillfredsställande svar,
men Yrsa, som icke behöft mer än dessa få minuter för
att glömma sin olycka och den skarpa tillrättavisning,
hon fått, utbrast genast:
»Ack, om mamma visste huru ofta Abigail knackar mig
på hakan med linealen och ropar: ’Kammarrådinnan
kommer!’»
»Det tyckes åtminstone icke ha’ haft någon verkan,
förmodligen derför att allvaret saknas . . . allvaret»
som ger hvarje sak sin rätta betydelse, hvarförutan
man icke kan uträtta någonting och som är lifvets
vigtigaste moment, men som ung-dommen olyckligtvis
icke vill lära sig.»
Kammarrådinnan tycktes, liksom så många docerande
och vresiga naturer, hafva helt och hållet dränkt
sitt eget jag i de ständigt svallande vågorna af
sin predikan om ungdommens villfarelser och synder
och syntes helst vilja utrota den ifrån jorden, för
att endast låta gubbar och gummor födas till verlden,
glömmande att ingenting är mera visst och oundvikligt
än årens verkan i detta fall och att det ligger en
tanklös egoism i ålderdommens grymma brådska, att
rycka ungdommen ifrån sin korta lycka, för att så
fort som möjligt lägga den , bittra erfarenhetens ok
på dess skuldror.
Ruskande på sig med en min af ängslan och otålighet,
vädjade Yrsa ännu en gång tyst och fåfängt till
Abigail, hvilken satt lika orörlig och kall
som. vanligt.
Kammarrådinnan steg ändtligen upp ifrån bordet,
der hon vanligen utvecklade sin största vältalighet
och afkunnade sina strängaste dommar, ofta utan den
ringaste tillämplighet på hvarken åhörarna eller för
handen varande omständigheter.
Den stela och kritiska frukosttimman var slut och
i glädjen deröfver sköt Yrsa bort sin stol med så
häftig fart, att den skulle hafva fallit öfver ända,
om icke Abigail fått tag i den.
Om man i detsamma, då guvernanten vände sig bort,
kunnat se" det uttryck af ungdomlig munterhet och
ofrivillig ironi, som likt en skimrande solstråle flög
öfver hennes drag, skulle man med ens hafva funnit,
att det vanliga, nästan stela lugnet i hennes ansigte
alls icke var naturligt, utan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
