- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
227

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. I. Gunila-dagen - Droppen. C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227

kanske med mycken möda tillkämpad seger öfver lynnets
liflighet, nödvändig och betingad af hennes ställning
i huset.

"Kom med, Yrsa, vi skola gå till farmor», sade
kammar-rådinnan befallande.

»Jag har redan gratulerat farmor på hennes namnsdag
och sagt henne, att hon skulle få en broderad dyna
af mig.» »Då väckte du henne säkert-, du vet ju,
att hon icke är i ordning före klockan elfva.»

»Åh nej, hon var redan klädd och satt i sin stol.»
»Hvarför tog du då icke din gåfva med dig?» »Derför
att Abigail hade ännu icke riktigt slutat den.»
»Skulle du då icke kunnat vänta tills detta
skett? . . . Man kunde tro dig vara sex år, i
stället för femton . . . det finns icke den minsta
eftertanke i dina handlingar», mumlade modern med
harmfall resignation och lemnade rummet.

Yrsa, hvilken tyckte sig kunna ignorera hvad som
sades så der afsides om henne, gick emellertid att
hemta den omtalade dynan och nickande skalkaktigt och
med ett oefterhärmligt behag åt sin stela guvernant
följde hon modern.

Då dörren var stängd efter dem, drog Abigail ett
djupt andetag, liksom en tyngd lyftats från hennes
bröst, och hela hennes varelse syntes förändrad,
det var icke mera en marmorbild, det var en vanlig
lefvande ung qvinna, varm och liflig, med själ och
känsla i blick och rörelse. Om kammar-rådinnan kunnat
se henne nu, skulle den stränga frun troligen hafva
ansett sig böra vara ytterst förnärmad, ett verkligt
offer för falskhet och bedrägeri och genast afskedat
den stackars guvernanten, som så skickligt lyckats
dölja friskheten . och glädjen af sina tjugo år,
utan att den obevekliga damen anade det hennes egen
sträfhet, hennes afskräckande fordringar och hårda
domslut just hade framtvingat detta hyckleri och
påtrugat den unga flickan en mask, som liknade hennes
egen och hvarförutan hon ej ansåg pligtkänslan och
dygden pålitliga.

Nästan i detsamma som mor och dotter försvunnit
och Abigail blifvit ensam i matsalen, hörde hon
tamburdörren öppnas, hörde slammer af sabel och
sporrar och såg genom den halft fördragna dörrgardinen
sonen i huset, den unge löjtnant Helge von Ranke,
hemkomma åtföljd af sin uppassare, en häst-går dist,
som bar en blomkruka i famnen. Löjtnanten vexlade
några ord med karlen och mottog sjelf blomkrukan,
då denne gick sin väg; upplyftande dörrförhänget,
tittade han sedan in i matsalen och då han såg Abigail
der, kom han in.

Han var en smärt och blek ung man, med ett vekt och
drömmande uttryck i sina mörkblåa ögon; han liknade
hvarken

sin stela, högtidliga mor eller sin lilla barnsliga
syster och tycktes minst af allt passa för krigarens
hänsynslösa yrke.

»Godmorgon, fröken Abigail!» sade han. »Äro mamma
och Yrsa icke uppstigna ännu?»

»Hvilken fråga! Hur kan ni förmoda att kammarrådin
n an skulle tillåta sig en sådan afvikelse i sina
vanor?» svarade guvernanten småleende.

»Det är sannt ... Så mycket mer som mamma ju i dag
har sin vanliga veckomottagning på förmiddagen och
sammanträde af välgörande damer . . . Ack, hvad
det är för ett misstag af naturen, att hon icke
blifvit man! . . Hon skulle fört kommando öfver en
rekrytskola, ett regemente, ett helt militärdistrikt
med obeveklig disciplin och rättvisa ...»

»Kunna dessa två saker förenas?» inföll Abigail med
oskyldig ironi.

»Vi lemna den saken», svarade löjtnanten leende, »men,
i alla fall, mamma borde hafva varit militär ... Se
nu här, hvilken vacker törnros jag har!» tillade han,
visande på blomkrukan, som han ställt ifrån sig på
bordet vid dörren.

»Ja, jag har redan i tysthet beundrat den; så tidigt
utslagen! . . . Det är för gamla friherrinnan, icke
sannt? . . . Det är hennes namnsdag.»

»Icke ensamt för henne . . . Det är Gunila-dagen i dag
och jag vet äfven någon annan, som heter så och som
älskar de här bleka, bengaliska rosorna mer än några
andra blommor», svarade löjtnant Helge, under det han
med sin pennknif afskar den ena af de båda utslagna
blommor, som ståndet bar, och räckte den åt Abigail
med en blick, som öfverhöljde den unga flickans kinder
med en färg långt högre och varmare än rosens.

»Huru vet ni, att jag heler Gunila?», sade hon brydd
och tvekande.

»Åh, jag vet nog mer än så ... Men tag nu den stackars
blomman, som jag haft rätt svårt att kunna uppsöka
åt er.»

»Tack!»

Abigail fäste den sakta och varsamt inom de
nedhängande ändarna af sin lilla svarta spetsficka
och tillade half högt:

»Det var synd att skära af den ...»

»Nej, den får nu en ljuf och lycklig död... då den,
som är qvar, kommer att långsamt torka bort i farmors
lilla heta och täppta kammare.»

Den unga flickan vände sig om och gick in i sitt eget
rum och löjtnant Helge, hvilkens ömma och tjusta
blick följde henne så länge hon syntes, spände nu
af sabelkopplet, knäppte upp ett par knappar i sin
ljusblå pels, tog blomkrukan och försvann genom
motsatta dörren.

(Forts. sid. 243.)

}^£\ från en skimrande kaskad

^° En liten droppe stänkte,

Föll ned och på en blommas blad I tusen färger
blänkte; Dess nya boning var så grön Och sommardagen
var så skön Med böljors solskensglitter Och fåglars
glada qvitter.

Men upp mot himlarymden såg Den lilla blommans droppe
Och drogs så mäktigt i sin håg Till blåa sjön der
oppe; Ur doftrik famn han sakta smög, Han höjde sig
så’lätt, han flög, Ett andeväsen vorden, Dit upp från
låga jorden.

Bestrålad ljuft af himmelsk glans, I eterns klara
bölja, Den späda anden fick i dans En skara fränder
följa;

Droppen.

Der lekte de och lekte mest När alla stjernor höllo
fest I tysta aftonstunden På dunkla himlarunden.

Och stjernorna från sina hem I az ur blåa tj allén
Så vänligt vinkade till dem, Hvar gång det led till
qvällen. Då längtade från molnens höjd Dit upp till
deras högre fröjd I sälla stjernelanden Den lilla
vattenanden.

Men solen drog sig åter bort

Till andra himlazoner,

Och vinter rådde innan kort

I luftens regioner.

Det blef så ängsligt, dystert, kallt,,

Och anden fick en ny gestalt,

Som jord och himmel båda

På en gång sågs förråda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:42 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free