Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. I. Gunila-dagen - Jättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
baler och bjudningar med sin fästmö eller hos hennes
tant, men i hemmet såg man honom nästan aldrig.
Hans mor blef derför helt förvånad, då han en
söndagsförmiddag kom in i hennes salong, just då hon
var klädd för att göra en promenad innan middagen.
.Jag har icke sett dig på flera da’r», sade
kammarrådin-nan. "Jag visste icke att du var hemma."
"Jag har suttit och läst hela förmiddagen . . . Jag
är ledig i dag . . . Tänker mamma gå ut?»
"Ja, jag är tvungen att ha litet motion . . . jag
skall gå ett par slag i Kungsträdgården.n
"Då följer jag med, om mamma tillåter."
"En sådan artighet! . . . Hur kommer det till?" sade
kammarrådinnan med mera ironi än hjertlighet, i det
hon pådrog sina handskar.
Löjtnanten följde henne ut i matsalen, der
kammarrådinnan hastigt stannade, såg sig omkring
liksom hon sökt något och sade i missnöjd ton:
"Min parasoll ... Se så, nu ligger den säkert qvar
hos Abigail, som skulle fästa fast fransen derpå
. . . Vill du vara så god och gå in efter den, jag
såg den på bordet i hennes rum . . . Hon är icke hemma
naturligtvis", tillade kammarrådinnan, då hon märkte
sin sons tvekan, "hon är med Yrsa i kyrkan . . . Jag
skulle möta dem vid utgången."
Guvernantens kammare låg innanför Yrsas på andra sidan
om salen, och dörrarna brukade vanligen stå öppna,
men Helge hade aldrig varit der inne och han gick nu
dit med en sällsam känsla af på en gång motvilja och
nöje, ett hemlighetsfullt intresse, för hvilket han
icke ville göra sig sjelf redo.
De båda flickornas rum voro lika stora, men mycket
olika möblerade, och så snart Helge kommit in i
sin systers, såg han verkligen parasollen ligga på
bordet inne hos Abigail. Hans ögon sväfvade likväl
omkring i det lilla, nästan torftiga rummet, liksom
han ofrivilligt hade sökt ännu något annat.
Der fanns emellertid ingenting anmärkningsvärdt,
men då han skulle taga parasollen, stötte han till
en bok, som låg på bordet, den halkade ned på mattan
och då den öppnades, föll ett märke derur.
Helge skyndade att upptaga och lägga den tillbaka
på sin plats; han såg då, att det var Abigails bibel
och att bokmärket bestod af en omsorgsfullt pressad
törnros, kring hvilkens stjelk var fästad en liten
pappersremsa, på hvilken med fin, nästan mikroskopisk
stil var skrifvet:
»Min lefnads enda ros. Den 30 Januari, Gunila-dagen.»
Helge studsade, betraktade den vissnade blomman så
länge och noga, som om han velat räkna dess blad,
hvilka ännu hade bibehållit något af sin doft och
färg, skakade den sedan liksom i vrede och förtviflan,
lade den tillbaka i boken, suckade djupt och gick sin
väg. Der ute i tamburen väntade kammarrådinnan och
sade med bitterhet, stött öfver hans långa dröjsmål:
"Jag trodde du hade glömt att jag fanns till och
ämnade stanna der inne hela dagen ...»
"Förlåt!» mumlade löjtnanten och bjöd sin mor armen
med ett stelt och tankspridt uttryck.
De gingo båda tysta bredvid hvarandra ett par
minuter. Den sträfva, otillgängliga modern med
ständiga moraler och hårda anmärkningar på sina läppar
om allt och alla var just icke heller någon lämplig
förtrogen för ett betryckt och missmodigt hjerta,
men slutligen kunde Helge likväl icke uthärda sina
egna, pinsamma tankar, utan sade helt tvärt:
»Hvarför afskedades den der Mazzari, Yrsas
musiklärare?»
»Det trodde jag du förstod», svarade kammarrådinnan
kort.
»Jag trodde sjelf detsamma, men jag förmodar nu,
att jag misstog mig."
»Det är möjligt, men jag misstar mig aldrig . . . Det
var en helt och hållet olämplig person att undervisa
unga flickor... jag tyckte mig märka, att äfven du
observerade huru den oförskämda menniskan hade narrat
till sig en törnros af Yrsa...»
»Af Yrsa!... Var det af Yrsa?», utropade löjtnanten
nästan helt högt och rodnade af sinnesrörelse.
»Af hvem skulle det väl annars ha varit?.. Du
trodde väl icke, att han fått den som souvenir af
farmor?.. Hon hade verkligen gifvit den åt Yrsa,
att dermed pryda sitt hår den qvällen, och det
tanklösa och narraktiga barnet låter den der illa
uppfostrade spelherrn taga blomman och gömma den
vid sitt bröst. . . Yrsa måste erkänna det sedan,
då jag såg att törnrosen var borta och märkte bladen,
som han tappade.»
Helge svarade icke ett ord. Han torkade med
näsduken långsamt sin panna, andades tungt och
djupt, bugade sig till afsked hastigt för sin mor,
då han i detsamma såg de båda flickorna utkomma från
Jakobs kyrkport, och skyndade med snabba steg ned åt
Blasieholmen.–––––––––––––- -
Hvad är stort eller smått, vigtigt eller obetydligt
här i verlden?
Två menniskors hela lefnad hade blifvit förändrad,
kanske missriktad och snedvriden, genom några fallna
rosenblad.
n af de äldsta jättar, om hvilka vi hafva några
be-^^i? stämda underrättelser, var Og, konungen
i Basan, väl ^r bekant för oss såsom omnämnd i
Psaltaren. Han var, efter hvad det vill tyckas,
omkring nio fot lång, ehuru åtskilliga österländska
sägner hafva tilldelat honom en längd af flera
mil. Ishbi-tenob, Goliath och Anaks barn beskrifvas
äfvenledes i bibeln såsom särdeles långa, och att
äfven Saul måtte varit en ovanligt högväxt man,
kan man finna af I Sam. IX: 2. Sjelfva vår stamfader
Adam framställes af judiska skriftställare såsom af
en fabelaktig längd.
Äfven i den hedniska gudaläran finna vi i sagorna
om titanerna och kykloperna en stark tro på
jättar. Grekerna voro i allmänhet särdeles benägna att
föreställa sig sina hjeltar såsom ofantligt resliga
män, och om man får tro dem, skulle Orestes hafva
varit nära tolf fot lång. Romare och greker hyste
äfven den för nästan alla folkslag gemensamma tron,
att de voro blott lillepytter emot de jätteslägten,
som föregått dem, och, i sanning, om menniskoslägtet
verkligen skulle hafva fortfarit att i kroppsligt
afseende urarta så, som detsamma enligt deras
förmenande gjort, så skulle vi vid denna tid hafva
varit ett slägte af de minsta dvärgar.
Våra dagars sagor om jättar, dessa för sagodikten så
användbara personligheter, hafva fortplantats till
oss från allra äldsta tider. Den i England bekanta
sagan om Jack jätte-
dödaren förskrifver sig från Skandinavien såväl som
från Wales, och sagan om jätten Bimbam och bönrankan
är endast en omarbetning af en bland de vackraste af
de lappska trollsagorna.
Alla dessa jättar, om hvilka de gamla sagorna
förtälja, synas hafva blifvit förmådda att helt
godmodigt träla för mensklighetens bästa. Också
framställas de såsom alldeles icke otillgängliga
för mildare känslor och såsom särdeles fallna för
att förälska sig. Det finnes en rörande berättelse
om en jätte i Cornwallis, som var intagen af kärlek
till den heliga Agnes, hvilken dam var grym nog, att
befalla honom att med sin kropp fylla ett visst hål
i klipporna. Detta hål sträckte sig emellertid ända
ned i hafvet, och den stackars jätten föll sålunda
ett offer för sin obesvarade böjelse.
Emellertid kan tillvaron af ett jätteslägte, i detta
ords egentliga bemärkelse, aldrig bevisas. Vi veta,
att de egyptiska mumierna, vid tillfällen, då man
varit i stånd att bestämma deras verkliga längd, visat
sig vara qvarlefvor af menniskor, som alldeles icke
voro längre än vi sjelfva. Invånarna på Eldslandet
äro heller icke så storväxta, som en del resande
påstått; enligt senare tillförlitliga uppgifter hafva
de en medellängd af sex till sju fot. Ett förvånande
drag hos jättarna, om hvilkas egenskaper vi redan
här ofvan nämnt några ord, är den brist på mod,
de så ofta visa. Ett löjligt exempel härpå hafva vi
i en händelse, som tilldrog sig i Österrike, då en
kejsarinna der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
