- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
247

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colosseum i Rom. Helmer Sundstedt - Jättar - Båtfärden. -ed-

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

städes en gång fick det infallet att låta alla
jättar och dvärgar i riket komma tillhopa. Man
trodde först, att det skulle blifva nödvändigt att
försvara dvärgarna mot jättarna, men motsatsen af
hvad man väntat inträffade. Dvärgarna retade och
pinade jättarna till den grad, att man var tvungen
att med vakt skydda dessa stackars resår mot deras
små förföljare.

Oliver Cromwell hade till portvakt en jätte,
hvilkens tillnamn ej kommit till vår kännedom,
men hans kristningsnamn var Daniel. Denne Daniel var
särdeles road af studier. I synnerhet fann han behag i
dunkla, hemlighetsfulla arbeten, och man tror att det
var dessa, som slutligen rubbade hans förstånd. Han
tillbragte många år i dårhuset, och som det ej var
någon utsigt att någonsin kunna bota honom, så tilläts
det honom att hafva sitt bibliotek hos sig. Han hade
en gång fått en bibel af Nell Gwynne och brukade ofta
predika och detta, efter hvad man berättat, med mycken
ifver och hänförelse. Teckningen sid. 245 visar honom,
stående vid porten och läsande sin bibel, ostörd
af speorden från den gäckande skaran framför honom,
som utgöres af några bland de så kallade kavaljererna.

Ännu besynnerligare än den österrikiska kejsarinnans
nyck var Fredrik Wilhelms af Preussen infall att
åstadkomma, hvad man med skäl skulle kunna kalla
ett regemente af jättar. Ingen af manskapet i detta
garde var under sju fot lång, och den vid denna
tid regerande polska konungen, som sjelf var af en
ansenlig längd, kunde endast med utsträckt arm nå
kinden på en af dem *. Cornelius Magrath var en mycket
namnkunnig irländsk jätte, som lefde i medlet af förra
århundradet och angående hvars uppkomst det finnes
en mycket besynnerlig historia. Han var sju fot och

åtta tum hög, och man berättade, att en biskop Berkley
hade funnit honom såsom ett föräldralöst barn och
uppfödt honom efter vissa dietiska föreskrifter,
med det bestämda syfte att hos honom framkalla en
onaturlig storlek. Det är likväl troligt, att biskopen
hyste helt välvilliga afsigter med sin fosterson och
alldeles icke tänkte på, att på ett konstgjordt sätt
åstadkomma en jätte.

En annan irländsk jätte var Charles O’brien, som hade
en längd af åtta fot pch fyra tum. Hans sätt att puffa
för sig var mycket lustigt och bestod deri, att han,
på ett temligt irländskt sätt, gaf sig sjelf en massa
skrytsamma namn. O’brien hyste en stor fruktan för,
att hans kropp en gång skulle falla i läkarnas händer
och önskade vid sin död, att hans lik skulle kastas
i sjön. Men dertill voro läkarna allt för angelägna
om honom, och det påstås, att anatomen William Hunter
gaf bortåt nio tusen kronor för hans kropp - i sanning
en ofantlig summa! Namnet 0’brien antogs äfven af en
annan irländsk jätte, som brukade tända sin pipa på
gatlyktorna i Northampton.

»Stora Sam» var öknamnet på en mycket storväxt skotte,
som var portvakt hos Georg IV och så lång, att han
brukade stå och titta öfver slottsportarna. Han skall
hafva haft en längd af nära åtta fot.

Bland de jättar, som uppträdt i våra dagar, kunna
vi nämna Joseph Brice, hvars längd var sju fot och
sju tum, och som, sedan han 1863 låtit se sig för
egen räkning, några år senare, under namn af »Anok»,
förevisades af professor Anderson. Jätten Schampi
och den kinesiske jätten Chong Woo Goco uppträdde
vid samma tid; den senare var vid nitton års ålder
sju fot och nio tum hög, den förre af samma längd.

* Det var vid detta regemente, som den för sin längd
beryktade Daniel Cajanus (född 1703) skulle, enligt
konungens önskan, anställas, då han befanns dertill
vara olämplig på grund af sin allt för stora längd.
Densamma var ock icke mindre än 8 fot och 3 tum.

Båtfärden.

’et är en härlig sommardag ?0ch vattnet glittrar för
årans slag, När båten framåt skrider. Med gula vippor
står vassen grön Som hedersvakt kring lugna sjön, Och
ungersvennen och vana mön, De svärma i sommartider.

Väninnan akt på dem ej ger,

Hon böjer sig efter en neckros ner,

Som gungar lätt på vågen.

Då böjer sig ungersvennen fram

Och ungmön, nyss så allvarsam,

Som om hon bakom sig ett bud förnam,

Ock böjer sig, varm i hågen.

Så plocka de blommor, alla tre, Och sjön har mången
ros att ge Och flickans läppar äfven! Och som blott en
åra vattnet når, Sin väg åt sidan båten går, Till dess
han i vassen stilla står Med parasollet i stäfven!

Det är en idyll af äkta slag,

En tafla, full af skälmskt behag,

För hvarje öppet sinne.

Den väcker säkert hos en och hvar,

Som ungdom bär i hjertat qvar,

Ifrån den flyktade Bårens dar

En aning eller ett minne ...

Och säkert mången den frågan gör: Fast ej hon ser,
månn’ ej hon hör, Väninnan, hvad som händer? Är
hon så fängslad af rosens prakt, Der öfver relingen
hon sig lagt, Att hon förgäter den trollska makt,
Som kärlekens låga tänder?

Nej, draget der kring hennes mund

Mig säger, att hon vet i grund

Hvad som i för’n passerar.

Men hon vet ock, att de unga tu

Så sällan kunna träffas ju,

Och derför plockar hon blommor nu,

Och tiger - och reflekterar!

-ed-.

i iksom alla ruiner bör Colosseum, efter att hafva
skådats vid dager, äfven betraktas vid månsken,
hvilket i för-

"’ ening med nattens aningsfulla tystnad har en
egendomlig förmåga att meddela en melankolisk karaktär
åt dylika gengångare från försvunna tider. En afton
begaf jag mig med

några skandinaviska vänner till den gamla
byggnaden. Vår väg förde oss förbi Forum Romanum,
Lvilket med sina sönderbrutna travertinkolonner, som
ur nattdunklet lyste helt hvita, sina marmorskärfvor
i högar här och der på marken

Colosseum i ZEtom.

(Forts. fr. sid. 238.)

och sina tempellemningar, belysta af det obestämda,
fladdrande månljuset, mera liknade en öde, hemsk
begrafningsplats, än det gamla Roms ryktbaraste torg.

Längs efter via sacra kommo vi fram till amfiteatern,
inträdde genom samma port, genom hvilken förr
gladiatorerna

tågade in till kamp och död, och stodo slutligen på
den stora arenan. Rundt omkring oss höjde sig de
väldiga murarna. Himmelens djupa blå, betäckt med
myriader stjernor, skymtade fram genom de kolossala
fönsteröppningarna, och i sprickor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free