Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colosseum i Rom. Helmer Sundstedt - John Frisk. Af Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Och när sedan denna strimma förstorades, erhöll en
högre skär rodnad och molnens kanter purpurfärgades,
och när slutligen solen i allt sitt majestät uppsteg
bakom Sabinerbergen och göt kaskader af ljus öfver
naturen, när strålarna, liksom hoppande från blomma
till blomma, från blad till blad, utbredde lifvets
sköna klarhet, der förut natt och död herrskat,
när blomstren öppnade sina daggdruckna kalkar och
fåglarna började drilla i pinielundarna - då hade
med natten äfven de
nattliga spöksynerna försvunnit, forntidens sorgsna
vålnader återvändt till sina grafvar och allt var åter
lif och jubelsång. Och liksom Colosseum låg uti en ny
dags gryning, med en gloria af solstrålar kring sina
tinnar, så tyckes äfven nu en ny morgonrodnad hafva
upprunnit för Italen efter öfvertrons, vidskepelsens
och det klerikala tyranniets långa mörka natt. Må
denna morgonrodnad snart efterföljas af en klar,
ljus och härlig dag!
Helmer Sundstedt.
Joliii
Af Manfred.
är född på landet och döpt i träkyrka. Mitt namn
är John Frisk, och jag såg dagen på en af årets
trehundrasextiofem dagar eller, rättare sagdt,
tre-hundrasextiosex, ty det var ett skottår.
Min första handling här i verlden var att
protestera mot min hitkomst med ett af de gällaste
skrik, som någonsin utgått från en så ungdomlig
verldsborgare. Det var en god rekommendation för mina
lungor, för att icke tala om huru fördelaktigt det
vittnade om mitt förstånd. Den, som vill förneka det,
han - ja, han har mindre deraf än jag, det är allt,
hvad jag kan. säga om den saken.
Ett bland de föremål, som först ådrog sig min
uppmärksamhet, var en tennmugg, som intog en lysande
ställning bland en hel mängd tallrikar af olikartade
mönster och storlekar. De utgjorde rummets prydnad och
voro derför uppradade på en hylla, ty att begagna dem,
det var en lyx, som ingalunda kunde komma i fråga.
Framför spisen stod en gammal trästol, hvars lutning
åt ena sidan förrådde en viss trötthet. Kanske kom
det deraf, att den så länge haft sin plats framför en
spinnrock, hvilkens lef-nadslust icke tycktes vara
större. I det mörkaste hörnet af rummet stod ett
rikt skulpteradt skåp inklämdt, liksom blygdes det
öfver sina anor i denna anspråkslösa omgifning. Det
gladaste föremålet i rummet var otvifvelaktigt en
kista, hvars lock pryddes af de eldrödaste blommor
på den blåaste botten.
Alla dessa intryck väcktes hos mig naturligtvis
först småningom, sedan jag redan flera månader
räknat mig bland delägarna i arfsynden. Mina
tidigaste hågkomster äro för öfrigt högst dunkla,
om jag undantager tvänne tilldragelser. Den ena
bestod deri, att, då jag en dag inrusade i stugan,
min far satt framför den stora kistan, föremålet för
min beundran. Han hade öppnat locket och lade ned
den ena pappersbundten efter den andra. "Man skall
spara», brukade far säga, men nog fann jag det en
smula besynnerligt, att han ville gömma pä alla de
der fula, tummade papperslapparna. Yid det buller,
mitt inträde förorsakade, vände min far sig tvärt och
utfor häftigt: »Hvad gör du här, ditt nöt?» Han lät
denna fråga åtföljas af en rörelse, som satte hans
hand i så nära beröring med min kind, att jag, hals
öfver hufvud, kom utanför dörren. Den andra händelsen,
som bjert stannat i mitt minne, var, att jag en dag
såg det skulpterade skåpet blifva framdraget och hörde
mor säga: »Yi måste snygga upp det gamla skräpet!»
Derpå började hon och far sudda öfver det en otäck,
ljusgul färg, En oförklarlig känsla af beklämning
intog mig, allt efter som jag såg dessa slingor
och drakhufvuden, som blifvit mina riktiga vänner,
försvinna under den gula röran.
Sedan den tidpunkt, då jag lemnade min vagga, hade den
sällan varit öfvergifven, der fanns nästan ständigt
någon ny, förhoppningsfull upplaga af familjen.
En dag kommo mina föräldrar underfund med, att jag
kunde vara vid pass tretton år. Det var lätt att räkna
ut, då man betänkte, att det var året mellan Jöns,
Bengt, Sven, Greta och så vidare ända till mig. Min
far sade derför helt oförbehållsamt till mig, att jag
icke längre borde ligga far och mor till last. Jag
kunde nu taga mig fram sjelf, menade han. Yisst
tyckte jag, att det var litet hårdt att blifva så
der utknuifad i verlden, när jag, efter allt hvad
jag kunde finna,
(Eftertryck f or bjudes.)
var helt oskyldig till att hafva blifvit
hitskaffad. Men, som jag har för vana att aldrig
disputera om det, jag icke begriper, så teg jag,
tog matknytet, som mor gaf mig, och anträdde min
vandring. I allmänhet bemöttes jag med välvilja
öfverallt, men då jag, på tillfrågan hvart jag ämnade
mig, svarade: »Det vet jag icke», såg man misstroget
på mig.
Snart gjorde jag deri upptäckten, att ett matknyte
icke är outtömligt. Redan förut hade jag kommit
underfund med, att det finnes något, som kallas »mitt
och ditt», och jag tänkte, att det säkert icke var
någon utsvulten, som stiftat den lagen. Yidare sade
jag till.mig sjelf: »Det är väl bäst, att du skaffar
dig något, du också.»
Far hade sagt, att jag kunde blifva smedslärling i
någon af grannsocknarna, och jag började nu söka en
sådan plats, men hvart jag kom svarades, att man icke
behöfde mig eller att jag såg för klen ut att kunna
göra nytta.
Så hade jag gått från by till by, från socken till
socken förgäfves. Alldeles uttröttad, satte jag mig
vid dikeskanten: »Döden kan kanske göra någon nytta
med mig. Att dö är jag väl inte för klen till»,
framstammade jäg helt sorgset. I detsamma fick jag
syn på en skobutik i utkanten af staden M., i hvars
närhet jag befann mig. Jag släpade mig dit och öppnade
en dörr, som stod på glänt. Der inne satt mästaren
sjelf, en man med yfvigt, grått hår och små, oroliga,
grå ögon. Han arbetade med ohejdad, hastighet ochr
omedveten om min närvaro, som det tycktes, höll ett
ljungande tal till hvarje pligg, han slog in, liksom
hade den varit en rebellisk undersåte och han den
förtörnade herrskaren.
»Behöfs här ett biträde?» sporde jag.
Min fråga, fast ej fullt uppfattad, måtte dock
hafva nått hans öron, ty jag hörde honom mumla,
allt under det han arbetade med samma vilda fart:
»Om det behöfs biträde? Ja, visst behöfva vi
biträda hvarandra! Menniskoslägtet är solidariskt,
och det skall bevisas!» röt han och slog knytnäfven
i bordet. »Men till och med för att få en så enkel
sanning erkänd, skulle det fordras minst en Demostenes
vältalighet.»
Som jag för tillfället var föga böjd för filosofi, så
vidt den icke omfattade gastronomi, trädde jag närmare
och upprepade ljudligt min fråga. Den tilltalade såg
upp och stirrade på mig, efter hvad det syntes, ur
stånd att fatta ett så enkelt spörjsmål. Slutligen
lyckades jag dock blifva förstådd och, hvad bättre
var, antagen, emedan den förre lärgossen samma dag
sprungit sin väg.
Nu började en tid af arbete. Jag tror icke, att mina
anlag för skomakareyrket voro särdeles stora, men jag
kunde icke underlåta att beundra och önska, att jag
hade liknat min mästare, som verkligen var skicklig
i sitt yrke. Det oaktadt upprepade han dagligen,
att han var skapad för något vida upphöjdare än att
handtera becktråden, hvilket han också till sin skada
försummade, för att med en slags feberaktig ifver
sluka likt och olikt af allt tryckt, han kom öfver.
Jag skulle tyckt rätt bra om honom, om han icke
stundom förvirrat mig med sina besynnerliga talesätt,
som i alla fall icke voro riktade till mig, all
den stund jag svårligen kunde smickra mig med
att vara hvarken »herr presidenten, excellensen
eller ministern», hvarmed dessa tal vanligen
inleddes. Jag betraktade med en viss bäfvan böckerna
och tidningsbladen, från hvilka han hemtade så många
intryck. Det föreföll mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
