Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred - Bokstafsgåta - Charad - Uttydningar - Lösning af schackuppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
ut med den bångstyrige gossen, om icke hans mor varit,
för hvilken jag hyste en obegränsad aktning.
Af hennes samtal inhemtade jag mycket och hade flera
gånger märkt, huru högt hon stod öfver familjens
vanliga umgänge, själsfränder tih1 husets herre
och herrskare.
Hvad Thure beträffar, utgjorde hans karaktär en den
mest bisarra sammansättning af faderns och moderns
egenskaper. Två så skilda element kunde naturligtvis
icke förenas hos en person, utan att en förbistring
skulle uppstå. Det föreföll också, som om hans sämre
fallenheter ständigt legat i oförsonlig kamp med
hans bättre.
Jag hade nu en längre tid varit betänkt på att göra
ett besök i min hemort, då jag en morgon till min
bestörtning erhöll ett bref, som underrättade mig,
att min bror gått ned sig på isen och omkommit. Ett
tillfälligt illamående tvingade mig emellertid att
uppskjuta min resa.
Emedan jag alltså icke var fallen för skämt, blef jag
högst förargad, när jag en morgon, i det jag skulle
påtaga min rock, fann att Thure på ryggen af densamma
fästat ett stort plakat med påskrift »magistern".
Jag tillrättavisade honom ganska strängt, och följden
var den, att han skyndade till föräldrarna, för att
beklaga sig.
Då jag efter ,en stund gick ned till frukosten,
fann jag genast, att atrnosferen der var mer än
vanligt tryckande.
Under måltiden lät husfadern, på sitt vanliga
grannlaga sätt, undfalla sig ett och annat om
personer, hvilka så godt som åto nådebröd, hade
latmansgöra etc. etc. Slutligen utbrast han: »Jag
tycker inte alls, att Thure gjort några framsteg
på senare tiden.» Jag svarade att samma iakttagelse
trängt sig på mig, att jag uppbjudit alla mina krafter
att bibringa honom kunskaper, men förgäfves.
»Det måtte vara något fel i er lärometod», sade han
och ryckte på axlarna.
Jag svarade icke, af fruktan att mitt begär att vara
uppriktig skulle bli mig öfvermäktigt.
Den kärleksfulle fadern fortfor: »Ni har i dag bannat
upp min son, för hvad vet jag inte, men sådant tycker
jag inte om. Thure behöfver inga förebråelser.»
»Jag försäkrar, att han förtjenade dem denna gång»,
invände jag.
»Jaså, ni vill kanske säga, att min gosse är illa
uppfostrad, att han är sjelfsvåldig, att...»
I detta ögonblick hördes ett högljudt skratt från
rummet bredvid. Modern, som kännt igen rösten, reste
sig hastigt och skyndade dit in.
»Thure, käre Thure!» hörde vi henne strax derpå
utropa i bestört ton. Äfven vi skyndade in för att
se, hvad som var å färde. En egen syn tedde sig för
våra blickar.
Thure hade tagit ned tvänne porslinsfigurer, den ena
föreställande en kines, den andra en neger, hvilka
brukade ha sin plats på en chiffonier, och för att
åstadkomma större likhet mellan dem, höll den unge
vildbasaren på att uthälla
innehållet af ett bläckhorn öfver kinesen. Denna gång
var det husets herre, som hade skäl att vredgas,
och det gjorde han också. Beväpnad med en lineal,
tillämpade han ett handgripligt uppfostringssätt på
sin förhoppningsfulle son. Thure vred och vände på
sig under slagen, utan att komma lös. Hans mor och
jag hastade ur rummet, angelägna att slippa vara
åskådare af denna scen.
Jag fördjupade mig i trädgårdens slingrande gångar,
der hösten redan börjat utbreda sin färgprakt. Snart
sväfvade en gestalt mig till mötes, alltför ljus,
alltför lätt, alltför tunn, att kunna tillhöra någon
annan än husmodern sjelf. Hon bjöd mig att sitta ned
på ett af sätena, ty hon hade något att tala med mig
om, sade hon.
Jag erfor, som alltid, när jag såg henne, en liflig
fruktan, att hon skulle upplösas i dimma och fly bort
som en sky.
»Bästa herr Frisk», yttrade hon med denna dämpade
röst, som var henne så egen, »jag har tänkt på,
att det vore alltför sjelfviskt att längre söka
hålla er qvar hos oss, ni behöfver en anställning,
som är fördelaktigare för er framtid.»
Jag medgaf inom mig, att hon hade fullkomligt rätt,
men rörd af hennes omtanke för mitt väl inföU
jag: »Fru Appel-man har alltid visat mig så mycken
välvilja, att det skulle vara mig svårt att skiljas
härifrån.»
Med ett sorgset leende fortfor hon: »Jag har
en slägting i hufvudstaden, professor Stern,
om hvilken ni säkert hört talas. Det är en man
med många egenheter, men förträfflig karaktär och
godt hjerta. Trots en icke obetydlig förmögenhet,
som kunde tillåta honom att föra ett oberoende lif,
egnar han sig med verklig järnflit åt vetenskapen. En
handsekreterarebefattning hos honom tror jag
skall anstå er mycket väl. Jag skall skrifva och
rekommendera er.»
Då jag ville uttrycka min lifliga erkänsla för hennes
godhet mot mig, sade hon hastigt: »Jag kommer ihåg,
att er lektionstimme med Thure nu är inne. Yi kunna
ju framdeles tala vidare i detta ämne. Så snart jag
erhållit bref från’ professor Stern, skall jag låta
er veta det.» Derpå skildes vi åt.
Efter en tid anlände professor Sterns svar. I afseende
på frågan om min anställning skref han endast: »Ditt
förslag behagar mig. Skicka hit den unge mannen.»
Fru Appelman anmärkte, att detta lakoniska skrifsätt
var hennes slägting eget och tröstade mig med,
att fastän han icke nämnde något om lönevilkoren,
skulle jag nog bli belåten, det var hon öfvertygad om.
Just som jag packat in och gjort mig redo, att,
innan ja^g for till hufvudstaden, besöka min hemort,
erhöll jag underrättelse om, att min mor, efter en
kort sjukdom, aflidit.
Af min talrika slägt återstod nu blott min far, och
som han just icke gjort skäl för detta namn, hvad mig
beträffar, och icke heller tycktes vara angelägen,
att jag skulle besöka honom, kände jag ingen kallelse
att träffa honom, utan beslöt att genast begifva
mig af, för att tillträda min nya anställning.
* (Forts, i nästa liäfte.)
Bokstafsgåta.
Följande bokstäfver, riktigt sammansatta, bilda 5 ord,
hvilkas begynnelsebokstäfver bilda ett ord som hvarje
menniska ej bör göra, slut bokstäfverna motsatsen
mot det förra:
a, a, a, a, b, d, e, e, e, e, g, l, l, m, n, n, n,
n, p, p, p, r} r, s, s, s, t, t, ä, ö.,
Orden beteckna:
1. En stad i Sverge. 2. Benämningen på en inföding i
en af de svenska provinserna. 3. Ett litet djur. 4. En
af de tolf månaderna. 5. Ett fruntimmersnamn.
Charad.
Ej synnerligt många det vara kan,
Som kunna mitt första heta.
Och kan du mitt andra, så gråt ej minsann!
Det borde hvar menniska veta.
Mitt hela, det är ett fyrfota djur,
Som lofvar bli nyttigt med tiden,
Då visar det väl sin ädla natur,
Begägnadt vid freden och striden.
. Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 224:
Monitor, hvaraf fås: ro, tom, om, Rom, tro, otro,
J, not, nit, Rio, tron, in, Ni, ort, mor, tio, Tor,
Orion, motion, motor, rot.
Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte, sid. 224:
Johan Anders Wadman och Anna Maria Lenngren. Orden
äro: 1. Järfva. 2. Orion. 3. Herman. 4. Amerika. 5.
Norsholm. 6. Arvika.. 7. Norr. 8. Delhi. 9. Emma.
10. Reval. 11. Seine. 12. Wettern. 13. Asien. 14.
Dalskog. 15. Manchester. 16. Allvetande. 17. Namn.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 224:
Smedja. Lösning- af sehaokirppgifiter.
Lösning af uppgift 7. Af F. W. Lord. 1. Da4-a8, Kf5-g4
(eller A. B. C. D). 2. Sc4-e3f, K-likg.; 3. D. ell. S
gör matt. 1. -, (A) Ke6; 2. De 8f o. s. v. 1. -,
(B) Kg6; 2. Df8 o. s. v. 1. -, (C) e7-e5; 2.Q Se3f
o. s. v. 1. -, (D) e7-e6; 2. Sd6f o. s. v.
Lösningar, förfrågningar m. m. rörande
denna schackafdelning sändas till
. A. Arnell,
Göteborg.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
