- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
266

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schönbrunn. Anderson-Edenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Schönbrunn.

ett föregående häfte - denna årgångs andra - ledsagade
vi våra läsare på en liten Donaufärd från Linz till
Wien. De, som då följde oss, inbjuda vi nu till ett
besök på Maria Theresias vackra, i Wiens omedelbara
närhet belägna slott Schönbrunn, en verldsbekant ort,
der natur och konst förenat sig om att skapa en af
dessa platser, vid åsynen af hvilka man tvekar, hvar
konsten gripit in i naturens frihet eller naturen
undanskjutit och lossat konstens tvång, och hvilka,
en gång sedda, aldrig glömmas.

På en af de talrika och beqväma spårvagnar, som
hvimla på den väldiga Bingstrasse, söka vi den
första, som trafikerar Mariahilf-linien, hoppa upp
deri och befinna oss i talrikt sällskap snart på
väg till vårt mål. Till förstaden Mariahilf leder
en betydlig uppförsbacke. Men raskt går det ändå,
ty vi hafva fyra bastanta hästar för vagnen. Snart
skönjes den präktiga Mariahilf-kyrkan. På den nu jämna
ytan rullar vagnen hastigt framåt genom ett oafbrutet
hvimmel af spårvagnar, omnibusar, forvagnar, dragna af
hästar eller hundar, eleganta ekipager och ryttare;
förbi ändlösa husrader i omvexlande, men smakfull
och tilltalande byggnadsstil, såsom öfverallt i de
nyare delarna af den österrikiska hufvudstaden;
förbi talrika förfrisknings-ställen med åt gatan
öppna, stora trädgårdar-, förbi lustvandrande, glada
folkskaror, alla, liksom vi, stadda på väg till
landet, för att der, fjärran från stadens larm och
qvalm, tillbringa några timmar i naturens uppfriskande
sköte. Allt som vi närma oss stadens utkant,
tränger den landtliga karaktären starkare fram,
husraderna glesna, trädgårdarna vidga sig och blifva
allt lummigare. Snart öppnar sig det på denna sida
om Wien - den vestra - synnerligen vackra, kuperade
landskapet, tätt be-bygdt, hufvudsakligen med villor,
af hvilka ej så få af slottslik storlek, nästan alla
inbäddade i löfdungar, tiU hvilkas frodighet och
saftiga grönska vårt land sällan visar motsvarighet.

Efter en knapp timmes färd (för ett pris af
omkring sjutton öre) stanna vi midt för Schönbrunns
imponerande slotts-fasad. Anläggningen af detta slott
påbörjades af kejsar Mat-thias och fullbordades af
kejsarinnan Maria Theresia 1775. Till slottet höra
vidsträckta och mycket påkostade trädgårdar, med
dyrbara skulpturer och praktfulla vattenkonster,
äfvensom parker, allt anlagdt i den under förra
århundradet förherskande franska stilen. På en höjd
i parken är uppförd en praktbyggnad, »Gloriette»
benämnd, med en berömd kolonnad och erbjudande en
härlig utsigt öfver Wien. I Schönbrunns djurgård
träffar man djurverlden talrikt representerad,
och Wiens uppväxande slägte har der en lefvande
bilderbok, som flitigt studeras alltifrån den skygge,
snabbfotade stenbocken hela den större djurskalan
igenom till det fruktansvärda afrikanska lejonet och
den bredvingade kungsörnen, och Schönbrunns växthus
hafva länge haft namn om sig att vara i vår verldsdel
bland de bäst försedda i fråga om representanter
för den tropiska växtverlden, i hvilket hänseende
de ock gjorde vetenskapen stora tjenster, innan
ännu eqvatorialbältet öppnats för forskningens
iakttagelser.

Turisten, som besöker Wien utan något vetenskapligt
intresse, känner sig dragen till Schönbrunn endast för
dess historia. Ursprungligen blott ämnadt till ett så
kalladt j agtslott, blef Schönbrunn i sitt fullbordade
skick en ståtlig kejsarboning, der man tycker sig se
allt förenadt, som innebär de yttre vil-koren för en
lycklig tillvaro. Men menskliga beräkningar hafva väl
sällan visat sig bedrägligare, än förhoppningarna
på trefnad inom detta slott. Schönbrunn bär, kan
man säga, liksom ett olycksöde öfver sig och har i
all sin prakt blifvit mindre ett hem för de lefvande
än de döda, mindre en bostad än en graf, mindre ett
kejsarpalats än en vallfartsort.

Vi träffa stundom menniskor, förträffliga och
öfverlägsna menniskor, hvilka på ett allt igenom
ståtligt sätt gå sin bana fram i lifvet. De tyckas
äga alla fullkomligheter, men sakna dock något, som
adlar alla: förmågan och njutningen af ett hjertegodt
leende. De komma och gå, de tala och svara, men
alltid med samma oföränderliga, stränga, kalla drag,
med samma känslolösa

ton, med samma otillgänglighet och samma eviga
oförmåga att höja sig öfver marmorbildens mimiska
ståndpunkt.

En sådan, icke allt för sällsynt, företeelse
bland menniskorna har sin motsvarighet bland
menniskoboningarna. Ganska träffande anmärker den
tyske författaren Karl Beer, att Schönbrunn just är en
sådan motsvarighet. Väl händer det understundom, att
det granna kejserliga gardet paraderar och skyldrar
på slottets borggård, att tjogtals hoftjenare surra
och ränna upp och ned i dess trappor och att de
väldiga salarna lifvas af kejserlig ståt, juvelers
glitter och sporrars klirr, men sådant inträffar blott
händelsevis, och slottets 1,440 rum stå snart åter
öde, Schönbrunn återtager oföränderligt sin tysta,
ödsliga karaktär. Det intressantaste i historisk
mening, som är förbundet med Schönbrunn, innebär
också ingen anledning till hugnad, åtminstone för
landets barn. Under sitt stolta och förkrossande, sitt
blodiga, men besjungna segerlopp genom Europa uppehöll
sig Napoleon I äfven på Schönbrunn och hade der sitt
högqvarter medan han uppgjorde sitt mellanhafvande
med österrikiska regeringen, den besegrade, som
måste foga sig efter segrarens vilja. Man visar
ännu på slottet det rum, der den af ingen ärligt
menade freden afslöts, man visar pennan, hvarmed de
kejserliga händerna undertecknade den, och det bord,
på hvilket detta år 1809 skedde. Men man visar der
äfven och glömmer icke att tala om, att i samma rum,
der Napoleon bodde 1809, då han visst icke tänkte på
sitt väldes snara fall, utan snarare tyckte verlden
vara för trång för sin storhet, och elfva år efter
det han, som fånge fjettrad på »de dystra minnenas
ö» i verldshafvet, lemnade förgängelsen sitt offer,
slocknade, den 22 Juli 1832, lifvet hos honom, som
var arfvinge till verldsbe-tvingarens namn, makt och
ära, ett arf lätt samladt, lätt gånget - hos honom,
om hvilken man hört talas så mycket, men om hvilken
man dock känner så litet. Hertigen af Keichstadt,
Napoleon I:s och Marie Louises son, kallas Schönbrunns
spöke. Man kan säga att han, liksom flera franska
tronföljare, spelat ett spökes roll äfven i historien,
ehuru det med honom icke var blott en menniskas lif,
utan en dynasti, som slocknade.

Till minne af detta en hänsynslös politiks offer,
till denne hertig af Reichstadt, född arftagare till
franska kejsartronen, i vaggan redan helsad med
den stolta titeln af konung i Rom och vid sin död
innehafvare blott af öfverstes rang i österrikiska
hären, knyter sig i Schönbrunn minnet af en annan
furste, som - dock af egen vilja - beredt sig och sin
gemål ett af de mest tragiska öden, historien vet att
omtala, nämnligen kejsar Maximilian af Mexiko. Såsom
erkehertig af Österrike bebodde han en tid Schönbrunn,
innan han lät åt sig uppföra slottet Miramare (se
Svenska Familj-Journalen, årgången 1878 sid. 13),
derifrån han, uppfylld af ärelystna drömmar och
lockad af Napoleon III:s lysande förespeglingar,
skyndade till sitt blodiga mål - en hatad inkräktares
skymfliga död i Mexiko.

Efter hans vistande på Schönbrunn tyckas trefnaden
och glädjen hafva skytt dess praktfulla salar. Medan
lifvet rundt omkring yttrar sig i den skiftande och
liffulla glädtighet, som kännetecknar den österrikiska
hufvudstadens befolkning, medan i dess omedelbara
närhet en oräknelig rad af villor, den ena präktigare
än den andra, smyckar det pittoreska landskapet
och under den vackra årstiden lemnar intrycket
af allt annat än dysterhet och svårmod, medan i
Schwenders Neues Garten-lokal i Hietzing, »Österrikes
skönaste by», två till fyra orkestrar dagligen spela,
karusellerna bullra och pantomimballetterna narra en
alltid talrik publik till gapskratt, medan samma lif
och samma glädje råda i Domayers Kasino, i Peming och
i Meidling, en af medelklassen mycket omtyckt bad- och
förlustelseort, ligger Schönbrunn tyst och dystert i
all sin ståt, lifvadt endast tillfälligt af de talrika
besökande, hvilka af olika intressen strömma dit,
och rufvande på sina, minnen och liksom väntande att
blifva uppväckt ur sin döäsdvala, väntande att den
kejserliga örn, som kröner dess väldiga port-hvalf,
skall lyfta sina förstenade vingar, söka den fria
rymden

OCh höja Sig mot SOlen.
Anderson-Edenberg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free