Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den egendomliga saften. S. - Cyri graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
271––-
kroppar skulle förintas samt nya färglösa och ljusröda
i deras ställe uppkomma.
Härmed står äfven i samband fördelen af att begagna
järnhaltiga läkemedel vid blodbrist, men denna
fördel består deri, att andhämtningen stegras. Om
den inandade luften icke är sådan, han bör vara, så
håller mjelten blodkulorna tillbaka och afgifter dem
först då till det cirkulerande blodet, när den luft,
som man inandas, innehåller tillräckligt med syre.
På samma sätt verka kalla öfversköljningar, kalla
bad och kalla omslag. Afkylningen, som åstadkommes
genom dessa, förorsakar en sammandragning af mjelten,
och det är att förmoda, att den just härigenom måste
till blodådrorna aflemna de nybildade blodkropparna
och sålunda inverka på respirationen och på samma
gång välgörande på hela organismen.
’edan Cyrus, efter tretio års ständiga segrar,
omsider gjort sig till herre öfver hela vestra Asien,
omkom han i en strid mot de af en qvinna anförda
skyterna. Denna qvinna, Tomyris, drottning öfver
massageterna (ett folk, som bodde öster och norr om
Kaspiska hafvet), hacte att hämnas sin sons död. På
hennes befallning framdrog man Cyri kropp ur en hög
af lik, afskar hans hufvud och doppade det i en med
menniskoblod fylld lägel. "Ehuru jag lefver och är
seger-vinnareii", utropade hon, "har du dock bragt
mig i olycka derigenom, att du dödat min son, som du
lyckats fånga i dina snaror; men jag skall mätta dig
med blod, såsom jag lofvat dig." Justinus berättar,
att hon med följande häftiga ord tilltalade eröfrarens
bleka hufvud: "Drick detta blod, hvarefter du ständigt
törstat och som aldrig kunde släcka denna törst." *
Sådant skulle denne ryktbare konungs slut hafva varit,
enligt en berättelse, som Herodotos hört i Persien-,
likväl tillägger den store historieskrifvåren:
"Flera andra skildringar af Cyri död finnas." -
Enligt en annan sägen berättar Ktesias, att de
sista fiender, mot hvilka Cyrus stridt, varit de
skytiska der-bikerna, hvilkas konung var Amorseos. De
drefvo det persiska rytteriet på flykten genom att
helt oförmodadt låta sina indiska bundsförvandters
elefanter rusa fram ur ett bakhåll; Cyrus sjelf föll
af hästen, en hindu genomborrade hans ena ben med
ett kastspjut. Tre dagar derefter dog han af detta
sår. Xenophon påstår, att Cyrus dog lugnt i sin säng,
omgifven af sin slägt och sina vänner. Han hade i en
dröm blifvit underrättad om sitt nära förestående
slut af en man med en vördnadsbjudande gestalt,
hvilken tycktes honom vara något vida mer, än en
vanlig dödlig, och som tilltalade honom sålunda: "Håll
dig beredd, Cyrus, du skall snart gå dit der gudarna
äro." Denna dröm väckte honom; han lät genast offra på
bergen, icke för att af Jupiter och Solen utverka ett
längre lif, utan för att tacka dem för deras ständiga
beskydd. Tvänne dagar derefter afsomnade han lugnt,
efter att hafva uttalat förmaningar och trösteord
till sina söner och till de förnämsta styresmännen
i sitt rike.
Deremot säger Lucianus, att Cyrus vid en ålder af
öfver hundra år dött af sorg deröfver, att hans son
Kambyses låtit döda de flesta af hans vänner, och
denna uppgift är ingalunda o-sannolik. Kambyses var
nog i stånd att bringa så väl sin far som hans vänner
om lifvet; äfven han var en stor eröfrare. Man har som
ursäkt för hans vanvettiga åtgärder anfört, att han
led af fallandesjuka. Gjorde han ej sin far lycklig,
så hedrade han honom åtminstone efter hans död; han
uppreste nämnligen ett grafmonument öfver honom i
Pasargada, hvilken stad Cyrus låtit uppbygga på det
ställe, der han besegrat och afsatt medernas konung
Astyages (hvilken, enligt några historieskrifvare,
var hans egen morfar).
Slutligen vilja vi nämna några ord om det döda eller,
rättare sagdt, i förruttnelse stadda blodet och
dess verkningar.
Det är en känd sak, att läkare, hvilka vid
undersökning af lik eller vid operationer af
lefvande menniskors sjuka kroppsdelar blifvit sårade
af de dervid begagnade instrumenten, ådragit sig
lifsfarlig blodförgiftning derigenom, att en del, om
än aldrig så ringa, af det ruttnande blodet inkommit
i såret. Man har på senare tider anställt försök
med djur och det skämda blodets förgiftningsförmåga
på dessa. Så har man t. ex. insprutat blod af
en tio dagar förut slagtad oxe under huden på
andra djur. Ett härigenom smittadt djurs blod
insprutades i ett tredje och från detta ett
fjerde och så vidare ända till det tjugofemte. En
kanin, sålunda behandlad, dog af förskämdt blod,
oaktadt det insprutade förgiftade blodet icke
utgjorde mer än en tio trilliondels droppe.
S.
Om massageterna dödat Cyrus vid Kaspiska hafvet,
måste de således hafva återlenmat hans kropp
till perserna eller ock har han blifvit af dessa
återtagen. Historien säger härom intet. Möjligen är
också monumentet i Pasargada intet annat än en tom
graf, en minnesvård, liksom de många grafvårdarna
öfver Eneas eller de monument, åtskilliga grekiska
folkstammar uppreste på slagfältet vid Plateae.
Cyri graf i Pasargada har blifvit beskrifven af
Arrianus **. Hon var belägen i den kungliga parken i
Pasargada; sällsynta träd och höga växter, vattnade
af klara källsprång, omgåfvo henne. Det var en
fyrkantig byggnad, upprest på en plattform af sten
bch innehållande blott en liten hvälfd sal, dit man
med svårighet inträdde genom en mycket smal och låg
dörr. Midt i denna sal fanns en guldkista, hvari Cyri
qvarlefvor förvarades. Denna kista stod på en bädd,
försedd med fötter af massivt guld och betäckt med
dyrbara tyger från Babylon. Sjelfva salen var betäckt
med purpurtyger. Bredvid kistan såg man den kungliga
manteln, präktiga assyriska drägter, mediska vapen,
rustningar, halsband, ringar och smycken, strålande
af guld och ädla stenar.
Nära trapporna, som ledde till grafven, låg en annan
liten byggnad, som beboddes af de mager, hvilka hade
att vaka öfver Cyri stoft. Kambyses förordnade, att
denna fromma syssla skulle gå i arf från far till
son. Dessa mager erhöllo dagligen ett får, hvetemjöl
och vin. En gång i månaden lemnade man dem en häst,
som de offrade till den store konungens åminnelse. På
grafvens framsida lästes följande inskrift: "Dödlige,
jag är Cyrus, Kambysi son, jag har förvärfvat riket
åt perserna och jag har herrskat öfver Asien, afundas
mig ej minnesvården!»
Då Alexander besökte denna graf, säger vidare
Arrianus, fann han endast kistan och bädden. Man
hade bortfört Cyri qvarlefvor och till och med gjort
förtviflade bemödanden att lösrycka kistan. Magerna
misstänktes för delaktighet i denna vandalism eller
att åtminstone känna upphofsmännen till densamma. De
underkastades tortyr, men kunde ej förmås till
någon bekännelse; döda dem ville man icke. Alexander
befallde Aristobulos att i sitt förra skick återställa
monumentet, som säkerligen varit betydligt skadadt;
derefter igenmurades dörren och man satte det kungliga
sigillet på alla fogningarna.
Quintus Curtius har lemnat en berättelse, som något
skiljer sig från den, vi nyss anfört. "Alexander",
säger han, "lät öppna Cyri graf, i afsigt att bevisa
denne monarks stoft åtskilliga hedersbetygelser
samt emedan han trodde, att hon var full af guld och
silfver, i enlighet med det rykte, perserna utspridt,
men han fann endast en gammal förmultnad sköld, tvänne
skytiska pilbågar och monarkens kroksabel. Konungen
satte en krona af guld på kistan och täckte henne med
sin mantel, i det han uttryckte sin förvåning öfver,
att en så
* I Louvrens museum finnes en tafla, som föreställer
Tomyris, .ung och skön, betraktande från sin tron
sin fiendes liflösa hufvud. Det är ett af Kubens
mästerverk. ** Historia indica, X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
