- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
274

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cyri graf - Kampen för tillvaron - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

274

det är i synnerhet afsedt för qvinnorna, emedan,
som man påstår, endast dessa kunna komma ditin.

Omkring monumentet ser man ännu några upprättstående
pelarskaft; men det är föga troligt, att detta varit
deras ursprungliga plats och att de äro af samma ålder
som mausolen. Förmodligen hafva perserna i senare
tider tagit kolonn-frag-menter från de närliggande
ruinerna, för att deraf bilda en passande inhägnad
till en minnesvård öfver Suleimans moder.

På några stegs afstånd ligger en ruin, som tydligen
härleder sig från en senare tid, ehuru der äfven
finnas antika lemningar." Man säger, att densamma
fordom varit en »medresch» eller ett slags kloster,
der de prester (»mollah») vistades, hvilka hade i
uppdrag att vakta den nu öfvergifna grafven. Denna

tradition öfverensstämmer så mycket med den
berättelse, Ar-rianus afgifvit, att hon synes fullt
trovärdig.

En fransman, Flandin, som besökt detta ställe, säger:
»Kan detta vara tillräckligt, för det första, att
bevisa grafvens äkthet, och för det andra, att uppdaga
namnet på den stad, i hvilken hon är belägen? Alla
dessa berättelser hvila mer eller mindre på blotta
antaganden."

Detta yttrande af en ryktbar och kunskapsrik resande,
hvilken sett och aftecknat detta monument samt
med synnerlig noggrannhet studerat alla skrifter,
som handla derom, föranleder oss att som slutord
upprepa, att man ännu icke med visshet känner till,
hvarken huru vid Cyri död tillgick eller hvar hans
graf är belägen.

Krampen för tillvaron.

i.

folk, som släpats ihjel af vilda hästar r strängats
re’n tillräckligt af skaldelyror-, Mån tro det lika
mycket på kroppen frestar, När man är mask, att släpas
af vilda - myror!

O, läsarinnor I Jag sett ett sådant offer: En mask
af tjoget myror mot stacken ryckas; Om den min sång;
hur ringa, för ty, dess stoff är, Att röra Er må
hända den kunde lyckas,

Se vida ej ... Men hvad harmsna veck jag redan På
många pannor varsnar, som skönt sig hvalf va: »Du
såg . . . odrägligt lugne! Hvad hände sedan?»

- Se’n hände - törs jag fråga: hvad tron I sjelfva? -

»Säg fort: Du måtte väl stackarn genast lossat? . .»

- I fall som detta vet jag: visst gjorden /det? -
»Och grundligt plågoandarnas skara krossat?»

- Med förlof, dyraste: nej! Jag lät vackert bli’
det. -

II.

Yisst var jag nära, att mig derhän försynda: Yår
(blinda) drift - vet jag, hvaraf sådant vållas? -
Yid första kny den svage till hjelp vill skynda;
Dock vann jag snart besinning - och lät den hällas!

Hvad purpurskålar af vrede svalla öfver, Då här
förrädarn ändtligt I öfverrasken! - Men ljud begär
jag. Masken sin kål behöfver: Hvad - om desslikes
myran behöfver masken?»

»Så godt försvare du mord å öppen gata!»

- Än masken? Mördar månne ej han min äring? Ej så,
som skulle denne jag derför hata - Dock, nog vi hört
om mord. Få vi säga: näring!

Två slag af näring, och mellan dem står valet - Skall
någotderas loflighet nu man neka (Som klämmen vara
tor af det långa talet): - I vårt, arbetarns sekel,
hur kunna tveka?

III.

En vemodsslöja betäcker rosenkinder;

Med bäfvan hviska stämmor: »den arme fången!»

»Så mötte då hans bödlar alls intet hinder? -

- Om det förmäls det ringaste ej i sången.

Men - om till sist han, i vanlig ordning staclcad,
Som annat hö fick följa den gilla stråten, Han slapp
dock - derför vare Er ömhet tackad! - Att så, som
mängden följa den - obegråten.

Dock, hvarför tvifla, att honom räddning sända Den
höga kärlek täckts, i hvars vårdnad slutas Ej solar
blott, som dödliga ögon blända, Men larver äfven,
dömda att här förskjutas?

Ej så, som skulle jag drista mig att mäta Hvad vishets
djup den kärlekens råd betingar; Men hvad som myror -
ack, och som vi! - förgäta, Det minns nog Han: att
larven en gång får vingar!

Jolin

Af Manfred.

Jagen för min afresa var inne. Med verklig saknad
skildes jag från fru Appelman. Med ett visst vemod
tog jag äfven farväl af Thure, ty jag hyste farhågor
för den framtid, han gick till mötes. Hvad jag erfor
vid skils-messan från hans far, var obeskrifligt,
ty det var ingenting alls.

Thure följde mig ned till bantåget och förklarade,
att nu skulle .han bli riktigt elak, när de tagit
mig ifrån honom.

Jag bad honom, att icke fatta en sådan föresats,
om icke för annat, så för sin mors skull, och af den
skymt af rörelse, som dervid spårades i hans ansigte,
hoppades jag mycket godt.

Vid ankomsten till hufvudstaden tog jag ett åkdon och
lät köra mig till professor Sterns bostad. I trappan
mötte jag en gammal herre, hvilkens böjda gestalt
och nästan kala hjessa tydde på en de allvarliga
studiernas man. Han hade ett stort ansigte och små,
ljusgråa .ögon, så litet som möjligt aktgifvande på
de yttre föremålen. Den gamle tycktes ämna sig ut,
ty han var klädd i öfverrock, men icke desto mindre
var han barhufvad.

(Forts. fr. föreg, häfte, sid. 256.)

»Förlåt, är det här professor Stern bor?» frågade jag.

»Jaha, ja - det är jag, det», svarade han med en viss
eftertänksamhet, liksom påminde han sig med möda detta
faktum. Han tog åt hufvudet, för att lyfta på hatten,
och då han icke fann någon sådan, började han mumla
förargad, men afbröt sig sjelf och frågade:

»Med hvem har jag den äran?»

»Mitt namn är John Frisk. Jag är den nye
handsekreterare, herr professorn antagit på
rekommendation af fru Appelman.»

Han betraktade mig och sade: »Är ni alldeles säker
på det?»

»Ja, mycket säker», svarade jag leende.

Han yttrade nu för sig sjelf, fastän fullkomligt
hörbart: »Det var en fasligt fin herre, det der.»
Derefter fortfor han med något högre röst: »Då kan
ni vara god och gå dit upp. Ert rum är i ordning. Jag
skall framdeles ge er vidare besked.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free