- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
275

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

275

Han ämnade fortsätta sin väg.

»Kanske att jag får ge herr professorn sin hatt?»
frågade jag.

»Det var sannt! Ja, om ni vill vara så god.»

I det jag skyndade uppför trapporna, hörde jag honom
säga: »Den der ser då inte bortkommen ut, han!»

Jag fann dörren helt gästvänligt stående på glänt,
och efter något besvär lyckades jag finna hatten,
icke på någon slags hängare, utan helt enkelt bland
galoscherna.

Sedan jag dragit försorg om, att den kommit på en
mera upphöjd plats, det vill här säga professorns
hufvud, återvände jag in i våningen. Den bestod af
fyra eleganta rum. Ett mindre, synbarligen afsedt för
mig, och tvänne större, hvilka, trots den ordning som
rådde der, sågo obebodda ut, och slutligen professorns
arbetsrum. Att beskrifva, hvad som här tedde sig
för mina blickar, vore rent af omöjligt. Huru kunna
åskådliggöra den förbistring, som herrskade här af
hopade volymer, tidskrifter, snäckor, stenar m. m.? På
de stora bokhyllor, som sträckte sig från golf till
tak, lågo böcker huller om buller.

Litteraturen var här representerad från sin första
ungdom. Pergamentsrullar och pappersblad lågo strödda
på skrif-bordet, på golfvet och stolarna. Jag stod och
betraktade de gamla luntorna, ända tills de framstodo
för mig nästan som lefvande väsen. Det tycktes mig,
som om de gamla klassikerna utkämpade en oförsonlig
kamp med den nyare forskningen. Mången länge sedan
fördunklad, förbleknad lifstanke hade, som förkämpe
för det gamla, trädt i öppen fejd med det nya, de
hetsigare viljorna, de senare upptäckterna. Det hade
stått ett väldigt slag, men nu hade vapenhvila inträdt
och stillhet rådde midt i denna vilda disharmoni.

Under det jag sålunda lät min fantasi springa
bort med mig, hade jag förgätit tidens flygt. Jag
spratt till vid ett slag på axeln, åtföljdt af ett
»hjertligt välkommen». Professorn hade nämnligen
återkommit. Här torde jag få nämna ett par ord om
min nya principal. Professor Stern var utan all
fråga en af landets mest frejdade vetenskapsmän
och författare. Hans historiska arbeten vittnade
lika mycket om den grundligaste forskning, som om
ett lysande snille. Men ryckt från boken eller när
han ej satt vid sitt arbetsbord, var han, trots
sin intellektuella öfverlägsenhet, ett stort barn,
hvars hjelplöshet i det praktiska lifvet nästan väckte
löje, på samma gång man måste hålla af honom för hans
godhet. Jag blef snart hemmastadd. Emellanåt kunde han
häftigt ropa på mig, och då jag skyndsamt inträdde,
stirrade han förvånad på mig.

En afton var han högst förtörnad, gick fram och åter
och tänkte som vanligt högt. Han knöt handen midt för
ansigtet på mig och ropade: »Och jag upprepar, att vår
tid inte skall föda några verldsomskapande snillen,
så länge materialismen representerar suveräniteten!»
Och liksom hade jag motsagt honom, ropade han:
»Jaså! Ni tror er väl bli större genom att nedsätta
det förgångnas storhet. Ni vill förneka en Herodotos,
en Tacitus, en Thucydides, en ...»

»Jag trodde, att herr professorn hade något att
befalla», afbröt jag honom. Han såg frånvarande på
mig några minuter. Så fort han hunnit sansa sig,
så att han kunde fatta min mening, hörde jag honom
mumla: »Befalla? Hvarför skulle jag befalla den der
hyggliga gossen?» Och han gick att sätta sig vid
skrif bor det. Då jag insåg, hur fruktlöst det skulle
vara att söka påminna honom, hvarför han kallat mig,
började jag ordna åtskilligt i rummet. Efter en stund
förnam jag en suck, och då jag vände mig om, fann
jag, huru professorn helt tålmodigt gjorde upprepade
försök att skrifva med en penna, som han doppade,
icke i bläckhornet, utan i sanddosan.

Utan att han ens gaf akt derpå, rättade jag hans
misstag.

Jag hade varit omkring ett år hos professor Stern,
då jag en morgon, när jag inträdde i hans rum, fann
honom gående af och till med händerna på ryggen,
högst upprörd. Han hade qvällen förut varit hos
arffursten, hos hvilken han var en stor gunstling,
hvarför han ofta deltog i hans förtroligare sam-qväm
och der stundom föreläste sina manuskript. Han gick
nu, som sagdt, och mätte golfvet med långa steg, under
det han lät höra häftiga utrop, ungefär så lydande:

»Hvilket infall! Bedja mig skrifva i en sådan
fråga. Jag ger hin de sociala frågorna! Det är endast
fantaster och brus-hufvuden, folk, som på ett eller
annat sätt vilja göra väsen af sig, hvilka sätta
sig upp mot häfdvunna seder och bruk och skrika
på reformer, mer eller mindre förryckta. Dessutom
har jag inte tillräckligt följt med de senaste
rörelserna på detta område, för att kunna yttra mig
med sakkännedom.»

I sin uppretade sinnesstämning for han med händerna
genom det glesa håret, så att det såg ut, som om det
af tankeansträngning rest sig på hans hufvud. Jag
gick ut, då jag insåg, att jag icke kunde gagna
med min närvaro, och hörde efter en stund, från
det angränsande rummet, huru pennan raspade öfver
papperet. Professorn tycktes hafva fått en ide.

Jag hade nästan förgätit denna lilla episod, när jag
någon tid derefter befann mig ensam i skrifrummet. Min
blick föll på några papper, hvilka tycktes vara
konseptet till den uppsats, som väckt så mycket
hufvudbry hos professorn. Den afhandlade en af dagens
mest brännande frågor, nämnligen om hvad som kunde
göras å statens sida, för att förekomma arbetslösheten
bland fabriksarbetarna. Jag genomögnade konseptet och
tyckte mig finna, att det visserligen var skrifvet
med talang, men röjde brist på sakkännedom. Jag
rönte ett oemotståndligt begär att äfven uttrycka
mina åsigter i ämnet. De lägre klassernas behof och
åskådningssätt hade jag ju haft rikt tillfälle att
vinna inblick i. Det, som för professorn var teori,
hade för mig varit praktik. Dessutom hade denna fråga
på senare tiden utgjort föremål för mina studier.

Nåväl, jag fattade pennan och skref och skref. Ju
längre jag fortsatte, desto mera eldades jag af
ämnet. Detta arbete upptog mig under flera påföljande
förmiddagar, hvilka min professor, enligt vanan,
tillbringade uti riksarkivet.

Jag hade jämnt och nätt slutat min afhandling,
när jag en dag afbröts derigenom, att det ringde
på tamburdörren. Jag slog igen skrifportföljen och
skyndade att öppna, då jag befann mig ansigte mot
ansigte med en högväxt, vacker dam, något öfver
medelåldern.

»Är professor Stern hemma?» frågade hon och öfverför
med en granskande blick min person.

»Nej, professorn är ute sedan ett par timmar.»

Hon lemnade mig sitt kort och vände sig för att
gå. Det låg något så aktningsbjudande i hennes yttre,
att jag till fullo gengäldade hennes dröjande blick.

Sedan jag med en djup bugning stängt dörren,
betraktade jag kortet, som jag höll i handen. »Bertha
von Edelheim», stod der. Detta var alltså den kusin
-till min professor, som jag så ofta hört honom
omnämna.

När något icke var som det borde, brukade han säga:
»Det gör ingenting, när Bertha är bortrest.» Och nu
hade denna på en gång älskade och fruktade slägting
återkommit.

En stund derefter ringde det ånyo. Det var
professorn. »Fröken Edelheim har varit här», sade
jag och visade kortet.

»Jaså. Ja, jag vet att hon är hemma igen, jag träffade
henne i går», svarade han med en min, liknande en
skolpojkes, när man underrättar honom om ferietidens
slut. »Jag skall be’ herr Frisk», tillade han, »att
sedan aflemna en tidskrift till min kusin och framföra
min ursäkt, att jag icke kan besöka henne i afton,
emedan hans konglig höghet väntar mig.»

Professorn förelade mig derpå åtskilligt skrifarbete,
som skulle vara färdigt innan jag begaf mig af.

Det var redan långt lidet på eftermiddagen, då han
brådskande kom ut ur sitt rum, färdig att aflägsna
sig.

»Jag tror nästan, att herr professorn har glömt
något», sade jag.

»Glömt? Ja, manuskriptet, mycket rätt!»

»Och hvita halsduken.»

»Hvita halsduken - ja - ja, det var sannt!»

Han skyndade in i sitt rum och återkom efter en stund
med en pappersrulle under armen. »Tidskriften ligger
på skrif-bordet», sade han och aflägsnade sig.

När jag anländt till fröken von Edelheims hem,
blef jag införd i ett rum, hvars enkla, men utmärkt
smakfulla inredning vittnade om ett artistiskt sinnfc.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free