Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.) - Grönskog. O. v. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Vid fönstret satt en ung flicka och sydde. Jag hade
mig bekant, att det var en medellös slägting, som
fröken von Edelheim tagit i sitt hem och omhuldade
med moderlig ömhet.
Vid mitt inträde reste sig den unga damen och
nalkades mig. Hennes ansigte hade ett mildt uttryck
och de stora, barnagoda ögonen tilltalade på ett
obeskrifligt sätt.
"Min tant kommer snart», sade hon med en behaglig
böjning på hufvudet.
I detsamma öppnades en dörr, och fröken von Edelheims
imponerande gestalt visade sig. Hon emottog mig med
välvilja, ledde samtalet genast på professor Stern
och yttrade bland annat: »Min kusin har talat mycket
fördelaktigt om er. Han betraktar er, snart sagdt,
som vän och rådgifvare, och det senare behöfver vårt
stora barn väl, inte sannt?»
»Jag har verkligen sökt, så vidt jag kunnat, att vara
professorn till gagn i det af honom mindre beaktade
praktiska lifvet.
»Mindre- beaktade, säg hellre helt och hållet
föraktade> skrattade fröken von Edelheim.
Vi började nu en längre öfverläggning, huru man bäst
skulle vara vår professor till nytta.
Fröken Clara von Edelheim, den ofvannämnda unga
slag-tingen, var länge ett tyst vittne till vårt
samtal, slutligen utbrast hon: »Stackars farbror
Stern! Man påstår att äldre, ogifta fruntimmer ha
det så bedröfligt, men jag tycker att gamla ungkarlar
inte ha det mycket bättre.»
»Tackar allra ödmjukast», log hennes tant och
gjorde en komisk bugning. »Som jag hör till det
förstnämnda slaget, måste jag naturligtvis känna mig
särdeles smickrad öfver ditt inte mycket bättre.»
(Forts. sid. 2si.)
ni man slår upp sidan 171 i C. G. Styffes sakrika
arbete »Skandinavien under unionstiden», läses der
rörande egendomen Grönskog:
»Grönaskogh, nu Grönskog, i Fliseryds socken, ej långt
från Emån, hade tillhört den berömda Israel Birgersson
och beboddes under konung Albrechts tid sannolikt af
hans son Peter Israelsson. Det beboddes i början af
15:de seklet utaf riddaren Sture Algotsson (med tre
sjöblad i skölden) och kom måhända med Sturegodsen
i Gustaf I:s ägo».
Detta herresäte, som nu äges och bebos af löjtnanten
vid Kalmar regemente Oscar Ahlgren, systerson till
förre ägaren, den år 1876 aflidne öfversten Christer
Weidenhielm, är beläget två mil från staden Oskarshamn
och en mil från köpingen Påskallavik, vid Grönsjön,
en af flera med löfskog beväxta holmar uppfylld insjö,
genom hvilken Emån rinner. Herregården ligger alldeles
inbäddad bland höga träd, nära intill stranden af
denna täcka sjö, och är åt landsidan omsluten af
ekar och andra löfträd. Närmast sjöstranden bildas
af ovanligt höga alar en vidsträckt löfsal, från
hvilken en trappa genom ett skuggrikt löfhvalf
förer upp till en terrass, som omsluter en å
huf-vudbyggningen i senare tider tillbyggd veranda i
italiensk stil. Blomsterrabatterna i denna terrass,
som omgifvas af en syrenhäck, bilda trenne bokstäfver
af tolf stegs längd och sju stegs bredd, nämnligen:
K C. R*
Grönskog är så tätt omslutet af löfträd, att en
bonde i grannskapet tyckte, »att det i stället gerna
kunde heta Löfskog». Dess läge erbjuder emellertid
åt konstnären ett godt motiv för en tafla från den
motsatta sidan af sjön, hvilket också vidstående
teckning torde ådagalägga. Midt för inkörsporten
öppna sig de lummiga trädpartierna på ett sätt som
gör, att solen midsommartiden vid nedgåendet genom
denna öppning sänder en praktfull afskedshelsning åt
gården der framför.
Rörande Grönskogs äldre historia vill jag här anföra
några ord, som, för åtskilliga år sedan upptecknade
af Grönskogs nuvarande ägare, välvilligt blifvit
mig meddelade.
»Sigrid den fagra», - så heter det i dessa
anteckningar - »huru ofta har man ej hört detta namn,
och hvarje gång det åter namnes, anslår det vårt
minne med en sällsam klang. Med af vemod blandad
glädje dröjer tanken så gerna vid detta härliga,
qvinliga väsende, kring hvars besjungna fägring och
ljuflighet den romantiska riddartiden sprider en
poetisk trollglans.
’Hade min broder detta ogjordt, så skulle jag sjelf
velat göra det!’ Detta blef hämnden, som den vredgade
och mäk-
* Med dessa bokstäfver inträffar det egna
förhållandet, att de icke allenast utgöra initialerna
till den husfrus namn, som residerade på Grönskog
då ifrågavarande blomsterrabatter anlades,
utan ock passa in på tvänne efterföljande fruar
derstädes. Friherrinnan Ehrenstral, som dog på
Grönskog år 1781, hette nämnligen Eleonora Christina
.Ekenberg; hennes sondotter, som var gift med majoren
Gösta Weidenhielm och dog likaledes på Grönskog,
ar 1859, hette -Eleonora Catharina -Ehrenstral, och
den nuvarande värdinnan på Grönskog heter i förnamn
.Elise Constance .Emilia. ,
Förf. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
