Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.) - Läs-timmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 281
De läste uppmärksamt, såsom man läser, då man endast
genom lektyren glömmer kroppens bräckligheter och
lifvets vedermödor. Det kostade mig någon möda, innan
jag rätt kunde känna igen dem. Men jag betraktade
dem noggrannare, jag tog mina minnen till hjelp
och dessa gjorde småningom mina vänner så lika sig
sjelfva i forna dagar, att jag greps af den lifligaste
rörelse. Jag kunde icke beherrska mig, jag steg in i
salongen så häftigt, som hade någon knuffat mig dit
in. Med rörd stämma sade jag: »Det var omöjligt för
mig att afvakta lästimmens slut; jag måste nu genast
omfamna er.»
Böckerna bortlades i hast, likaså glasögonen. Jag
förbigår med tystnad återseendets glädje efter en
mer än tjugoårig skilsmessa.
Det återstod mig nu att besöka åldtfadern och hans
vördnadsvärda följeslager ska. Deras dotter ålade mig
tystnad och halföppnade dörren till sängkammaren,
der de slogo sig ned, då de skulle läsa. De båda
åttioåringarna slumrade godt, der de sutto i sina
länstolar framför spiselbrasan.
När man kommit till en så hög ålder, tänkte jag,
tittar man i en bok endast för att kunna sakta slumra
in. Man läser endast om det förflutna - men icke i
vaket tillstånd, utan i drömmen.
Jen unga flickan reste sig hastigt, sprang fram till
sin moderliga vän, omfamnade och kysste henne och
sade med sin ljufva röst: »Kära, lilla tant, du vet
ju, att du utgör ett undantag från hela den öfriga
menskligheten.» .
»Scså», srnåskrattade den äldre damen, »nu vill
du rätta ditt förra misstag genom att begå ett
ännu större. Hvarför skall du så förtala verlden i
allmänhet och alla ogifta fruntimmer i synnerhet? Jag
kan försäkra dig, att det finns många sådana, som
hafva tillräcklig klokhet och god smak, att skaffa
sig afundsvärdt angenäma hem.» Medan hon talade,
strök hon smekande den unga flickans lockar med ett
uttryck af vekhet, som jag knappast tilltrott henne.
Efter några ytterligare förmaningar af fröken
von Edel-hcim, alla afseende professorns bästa,
begaf jag mig på hemvägen. Jag tänkte dervid på,
huru bildade, intelligenta qvinnor ineddela behag åt
allt, som omger dem, och huru lifvet derigenom kan
bjifva förskönadt. Jag var redan vid mitt arbete,
när professorn återkom.
»Nå, huru gick det med herr professorns
manuskript?»
»Ja, det vet jag egentligen inte, det var så mycket
annat, som föredrogs, att jag inte fick tillfälle att
läsa min artikel. Om några dagar får jag väl höra,
om man tagit notis om den.»
L
Efter några veckors förlopp sade professorn en
dag: »Vet ni, herr Frisk, jag var för en tid sedan
uppkallad till hans konglig höghet. Han var mycket
nöjd med min artikel; jag har till och med aldrig
sett honom så belåten. Han sade, att mitt språk
var kraftigt, och behagade till och med yttra, att
afhandlingen var snillrik och vittnade om sakkännedom,
samt begärde mitt tillstånd att få låta trycka den,
hvilket jag naturligtvis inte kunde neka.»
Professorn tycktes sjelf vara förvånad Öfver
de loford, han fått emottaga, en öfverraskning,
som delades af mig; ty lika mycket, som jag brukade
beundra hans öfriga arbeten, lika litet kunde jag göra
det hvad denna hans uppsats beträffade, på grund af
den brist på sakkännedom, som deri röjdes.
Dagen derpå kom en pojke från tryckeriet med
korrekturet. Jag skyndade att läsa det, angelägen
att förvissa mig, huruvida mitt första omdömme
varit förhastadt. Men huru besynnerligt! Ju-
längre jag hann, desto mera förvånades jag. Hvart
ord föreföll mig så välbekant. Plötsligt slog jag
mig för pannan. Jag hade påminnt mig något, rusade
fram till bordet och började söka i portföljen. Ja,
det fanns icke der! Hvad jag nyss läst, var icke något
annat än aftrycket af mitt eget konsept. Men hvar var
då professorns? Jag började ett ifrigt letande, som
slutade i papperskorgen, der jag fann hans uppsats
tillskrynklad och nästan oläslig. Han hade i sin
vanliga tankspriddhet tagit miste om papper.
I detta ögonblick inträdde professorn, jag skyndade
emot honom och ropade: »Herr professor, det är min
artikel, som blifvit tryckt!»
»Herre Gud, den stackars gossen har blifvit
tokig!» mumlade han med en så bekymrad min, att
jag ovilkorligen
Af Manfred.
(Forts. fr. sid. 276.)
brustit i skratt, om jag icke varit så upptagen af det
oväntade öde, som drabbat mina utkastade reflektioner.
Jag förklarade nu utförligt för professorn, huru allt
tillgått, men han skakade misstroget på hufvudet,
ända tills jag visade honom hans eget konsept.
»Det var underligt, högst underligt!» mumlade han
och betraktade mig med lika mycken förvåning, som han
skulle visat, om någon af de små statyerna i rummets
hörn plötsligt lefvande framträdt till honom.
Derefter satte han sig stillatigande i sin länstol och
försjönk i studerandet af min uppsats, hvarunder jag
knappt vågade andas. Hastigt for han upp, grep mig
vid axlarna, ruskade mig eftertryckligt och ropade:
»Tusan så bra det der! Tusan så bra! Din storskrymtare
till pojke, som, under en skenfagert anspråkslös
yta, vet att sorgfälligt dölja dina talanger! Det
måtte kosta på gunstig herrn, att slumpen nu spelt
honom detta spratt,» Trots det skämtsamma sätt, på
hvilket han uttryckte sig, läste jag i glansen af
hans ögon en sådan rörelse, att jag helt förvirrad
knappt förmådde framstamma ett svar och gick derpå
att i ensamhet begrunda hvad som timat.
Den tid, som nu närmast följde, var lik den
föregående, om jag undantager, att professorn
emellanåt rådfrågade mitt omdömme i litterära
saker. Ofta uppträdde jag också som hans rådgifvare
i affärsangelägenheter. Detta, jämte mina studier,
gjorde att min tid var fullt upptagen. Det oaktadt
erfor
jag ofta en tomhet, en brist på tillfredsställelse,
som är, påstås det, en gemensam faddergåfva för alla
dem, som hafva den äran att räkna sina anor från
fader Adam.
En dag hemkom professorn mer än vanligt fundersam. Han
satte sig i sin skrifstol utan att se mig, fast
jag stod tätt bredvid. Efter en stund började han
ropa på mig, så att det genljöd i våningen: »Herr
Frisk! Herr Frisk!»
»Jag är här, herr professor!»
»Jaså», svarade han, men tycktes med detsamma ha glömt
min närvaro och började mumla: »Något bör göras. Min
kusin har rätt. Inga barn att samla åt. Lilla Clara
skall väl ha litet, förstås, men det hinner nog
till! Herr Frisk! Herr Frisk!»
»Här är jag, herr professor!»
»Jaså, jaha! Ser ni, min kusin säger det... Inga
invändningar!» fortsatte han, som det tycktes
öfvertygad, att jag motsagt honom, hvilket ju var
omöjligt, alldenstund jag icke visste, hvarom fråga
var. Och liksom för sig sjelf tillade han: »Han
måste resa! Han måste resa! Det hjelper inte, hvilka
föreställningar den hyggliga gossen också gör. Det
finns så mycket hos honom, som måste utvecklas. Jag
kan inte stå till svars för, om det går förloradt.»
Högt fortfor han: »Herr Frisk, ni måste se er om i
verlden för att utveckla er författaretalang. Jag
har tillräckligt, för att kunna försträcka er medel
till resan.»
Jag erfor vid detta tal något af det intryck, en
menniska borde röna, om hon plötsligt såg paradisets
port vidöppen framför sig. Likväl ansåg jag som min
skyldighet att göra föreställningar. Men professorn
hade fattat sitt beslut.
Öv. Eamilj-Juurn. 1879.
36,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
