Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
ädlingen. Han har från generation till generation ärft
det, som här i verlden är mest vardt att eftersträfva,
nämnligen bildningen. Han har från far till son, i
många led, blifvit van vid ett förfmadt lefnadssätt,
af hvilket hela hans väsen tagit prägeln; en fördel,
som den lågborne sällan, om ens någonsin, kan
förvärfva i lika hög grad.»
»Jag skulle önska", tog grefve Walldorf till ordet,
»att ni i er skrift hellre uttalat dessa tänkesätt.»
»Nej, hvarför det? Hvad jag nu yttrat, det vet
adelsmannen förut, men hvad en och annan åsidosätter
att påminna sig, det är, att man fordrar af den, som
står på höjden, att lian skall ha vidgade vyer. Han
bör icke låta fördommen tillklämma det bröst, hvars
lungor kunna andas så fritt. Ju större fördelar,
ju större skyldigheter. Det är min tanke.»»
»Yet ni, min unge vän, vi fortsätta detta samtal om
torsdag», sade grefven, när han nu tog afsked. »Helsa
er professor», tillade han, då vi just i detta
ögonblick varseblefvo, att den gamle, försänkt i sina
egna betraktelser, redan hunnit långt före oss.
Jag hastade efter honom, han gick tätt utmed hamnen,
med händerna på ryggen som vanligt, helt omedveten om
att hans dervaro skulle bidraga till ett menniskolifs
räddning.
Just som jag nalkades, såg jag nämnligen en qvinlig
skepnad ila förbi, sträcka sina armar mot höjden och
med ett hopp försvinna under den klara vattenytan.
Att kasta af rocken och störta efter var for mig ett
ögonblicks verk. Jag lyckades få tag i den drunknades
kläder, i det ögonblick hon flöt upp på vattnet,
och med tillhjelp af ett tåg, utkastadt från ett
närliggande fartyg, kom jag slutligen i land.
När jag nu såg professorn, kunde jag göra mig ett
begrepp om, hvad han måtte ha erfarit, när han,
som naturligtvis icke gifvit akt på orsaken, helt
oförmodadt såg mig rusa förbi i den tydliga afsigten
att hoppa i sjön. Han stod der med utsträckta armar,
uppspärrade ögon och glasögonen på ett vådligt sätt
balanserande på nässpetsen.
Då jag, drypande af vatten, stod framför honom,
utbrast han i en ömklig ton: »Käre John, hvad är det
fråga om?»
»En ung flicka», svarade jag.
Häpen betraktade han min börda och sade ruskande på
hufvudet: »Hvem skulle trott dig om något sådant!»
»Inte är det väl så märkvärdigt att vilja rädda en
men-niskas lif», svarade jag, under det jag varsamt
nedlade den unga varelsen, för att påtaga min rock.
Men professorn, som synbarligen antog, att* j äg hade
någon del i den unga flickans afsigt att gå ur den här
verlden, ruskade alltjämnt på hufvudet och mumlade:
»Hvem skulle kunnat tro pojken om det! Hvad är nu
att göra?»
Som jag fann tillfället för närmare förklaringar
mindre lämpligt, inskränkte jag mig till att svara:
»Jag skall föra den unga damen till hennes hem,
jag tror mig lyckligtvis känna hennes föräldrar.»
Glad att få undandraga mig de nyfiknas blickar,
hastade jag upp i en droska med den afsvimmade flickan
och anlände inom kort till hennes hem.
Emedan jag icke är vän af uppskakande scener,
öfver-hoppar jag de uttryck af på en gång sorg och
glädje, med hvilka de arma föräldrarna mottogo den
sextonåriga dottern i hennes nästan liflösa tillstånd.
Af deras yttranden kunde jag förstå, att någon
svärmisk böjelse ’gifvit anledning till det skedda.
Dagen för grefve Walldorfs bal var inne. Professorn
var af opasslighet hindrad att bevista den, men
öfvertalade mig att ensam begifva mig af. Knappt
hade jag hunnit inträda, förrän jag från alla sidor
öfverhopades med artigheter. Morgontidningarna hade
nämnligen innehållit följande notis, som jag med
förargelse varseblifvit:
»Vår utmärkte skriftställare, herr John Frisk, har
lor-värfvat en ny lager utom dem, han redan vunnit
på litteraturens område i det han med egen lifsfara
räddat ett menniskolif» etc. etc.
Att dömma af vissa persons Fs m]lier> såg det ut, som
om man trott mig hafva tagit detta L/a"a bad enkom för
att skaffa allmänheten några dagars samtalsjfffiflö.
Sedan jag bugat mig för oc|u vexlat några ord
med värdinnan, en gammal dam af vördnadsbjudande,
något sjukligt utseende, skyndade jag fram till
/fclara von Edelheim, som jag upptäckte i ett hörn
af salongen. Hon såg oändligt täck ut i sin hvita
klädning, garnerad med skära rosor.
Jag -sökte inleda ett samtal, men fann henne ovanligt
förströdd. Hennes lilla, fylliga mun tycktes endast
mekaniskt svara på mina frågor, de vackra, mörkblåa
ögonen syntes riktade på något aflägset föremål, och
då jag följde den anvisning, hennes blickar gåfvo mig,
varseblef jag ett par glänsande epå-letter. Som jag
förmodade, att dessa hade någon ägare, forskade jag
vidare och såg då unge grefve Walldorf, som nalkades.
Han var en man med ett öppet, manligt ansigte, hvars
höga, breda panna omgafs af ett vackert kastanjebrunt
hår. Ögonen, fastän af obestämd färg, hade en klar
blick. Den något uppdragna öfverläppen gaf ett osökt
aristokratiskt uttryck åt hans utseende.
Yid den unge mannens annalkande drog jag mig
tillbaka och såg nu från min plats, huru Clara i
en viss sinnesrörelse tappade sin solfjäder och
huru grefven upptog och räckte henne den med en
bugning. Förvirringen öfver det alldeles ofrivilliga
koketteriet uppdrog en rodnad på hennes kinder,
som likt en rosensky spred sig öfver hennes ansigte
och förlänade det ett dubbelt behag. Jag läste
bekräftelsen på denna iakktagelse i grefvens ögon,
hvilka med ett så varmt uttryck hvilade på Clara,
att hon måste nedslå sin blick.
Fastän jag stod så, att jag icke kunde höra, hvad
de sade, såg jag så många vexlande uttryck, så
många strålande blickar dem emellan, att de kunnat
gifva stoft7 till volymer af poetiskt-romantiskt
innehåll. Också hade jag svårligen kunnat slita
mina blickar från denna talande grupp, om icke min
uppmärksamhet oemotståndligt tagits i anspråk på
annat håll. Det var en nyss anländ ung dam, som i
detta ögonblick fängslade allas blickar. Aldrig till
för en e hade jag skådat en så furstlig hållning,
parad med en så smidig, oklanderlig växt, ett par så
underbara, mörka ögon.
Vid den ifrågavarande unga flickans sida gick ett
litet medelålders fruntimmer, med ett visserligen
förnämt utseende, men med ett sätt att håUa hufvudet
tillbakakastadt, liksom om hon i ett anfall af
öfverdåd velat göra sig* af med denna i alla fall
ganska nödvändiga tillsats till hennes längd eller,
rättare sagdt, litenhet.
Just som jag ämnade vända blicken tillbaka på den
vida behagligare gestalten vid hennes sida, såg jag
den äldre grefve Walldorf nalkas mig. Jag låtsade mig
vara fördjupad i åskådandet af en tafla, som hängde
ofvanför mitt hufvud.
»Ni finner denna komposition storartad, icke sannt?»
yttrade han. »Men så lär det också vara en kopia efter
Titian. Emellertid får ni nu lof att lemna denne store
mästare, för att beundra en ännu större, jag menar
den störste, i ett af hans skönaste verk. Hvad tycker
ni om balens drottning, den unga flickan der borta?»
»Det är ett mycket vackert utseende», svarade jag, med
en tydlig förnimmelse af, att jag sade en faddhet,
och dock skulle det hafva varit mig fullkomligt
omöjligt att finna ett annat uttryck.
»Vackert», återtog grefven, »tror jag härvidlag inte
är fullt betecknande-, jag skulle snarare vilja säga
oemotståndligt.»
»Tycker herr grefven det?» var jag nog falsk att
liksom med förvåning yttra, ehuru jag var öfvertygad
om riktigheten af hans omdömme.
»Ja, sannerligen! Jag måste presentera er för fröken
Georgina Hem, så kan ni förvissa er derom. Var god
och följ mig.»
Vi närmade oss henne, och jag fruktar, att jag i
detta ögonblick gjorde en temligen slät figur, ty
närheten af denna strålande stjerna ingaf mig, eget
nog, en obetvinglig lust att studera mattans mönster,
en sysselsättning, hvarmed jag envist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
