Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
(j^
fortfor, äfven sedan presentationen var försiggången
och grefven lemnat mig i den unga damens sällskap.
Slutligen frammumlade jag något, som jag skulle
ha blifvit ganska häpen, om man bedt mig upprepa,
ty jag hade sjelf icke den minsta aning om, hvad det
egentligen var. Sammanhang måtte det dock ha funnits
deri, ty fröken Hein svarade huldrikt: "Äfven för mig
är det ett stort nöje att göra en persons bekantskap,
som jag hört så mycket omtalas.»
Jag svarade med en bugning och anhöll om en dans,
hvilken med en gratiös böjning på hufvudet beviljades,
och stolt, som en forntida eröfrare på sitt triumftåg,
förde jag henne till balsalen.
»Hvad jag tycker, att man skulle känna sig lycklig,
när man, som ni, räddat ett menniskolif’?, yttrade
hon med musikalisk stämma och såg på mig med en af
dessa till hälften beslöjade blickar, som låta ana
en hel verld af outtalade känslor och intryck.
"Jag medger det visserligen», svarade jag, »ehuru
jag flera gånger under dagens lopp gjort mig sjelf
den. frågan, om det inte varit bättre för den unga
flickan, att jag lemnat henne åt det öde, hon sjelf
valt.»
»Då måtte er verldsåskådning vara mycket mörk eller
er lifserfarcnhet sorglig», gentog hon.
»Ingalunda, jag kan försäkra er, min bästa fröken,
att den nyckfulla Fortuna varit mycket välvillig mot
mig», blef mitt skämtsamma svar.
»Nu anser ni det väl också vara er ovilkörliga
skyldighet, att bli aldeles betagen i den unga dam,
ni räddat- så går det ju alltid till i romanerna?»
sade hon med ett skalkaktigt leende.
»För min del tycker jag, att man möjligen kan se en
person i en fördelaktigare situation, än drypande
af vatten.»
Hon lät höra ett sakta, melodiskt skratt och fäste
på mig en, som jag tyckte, forskande blick.
I detta ögonblick upphörde dansmusiken, och som jag
inom kort fann henne omringad af en tapper skara af
krigsgudens anhängare, ansåg jag, som endast kunde
fakta med pennan, det vara nödvändigt att draga mig
tillbaka, men på afstånd hängaf jag mig ostördt åt den
beundran, jag erfor. Då kom den gamle grefven fram
till mig, och efter åtskilligt samspråk om dagens
händelser frågade han: »M, huru lyder nu ert omdömme
om den firade skönheten?»
»Jag finner fröken Hein charmant», sade jag i en ton,
som om detta omdömme gifvits endast pligtskyldigast,
men jag föreföll mig sjelf icke olik en förhärdad
hycklare och tillade, för att byta om ämne: »Herr
grefven vet otvifvelaktigt, hvem det var, fröken Hein
hade i sällskap?»
»Ja, det var den unga flickans mor, en dam af gammal
slägt, men som, i anseende till sin familjs tryckta
ekonomiska ställning, ingått hvad verlden plägar kalla
en mesallians. Jag är emellertid inte öfvertygad, att
inte mannen i detta fall mest bör beklagas. För öfrigt
känner jag ingenting annat om detta fruntimmer, än
att hon beherrskas af en allt uppslukande ärelystnad,
och denna har koncentrerats kring dottern.»
Här afbröts vårt samtal af andra personers
mellankomst.
Aldrig hade jag sett ljusen stråla klarare, aldrig
funnit musiken mera sprittande eller sällskapslifvet
angenämare. Om någon sagt mig, att detta verkats af
en qvinnas närvaro, skulle jag skrattat deråt. Jag,
som sett så många sköna och snillrika fruntimmer,
kunde väl icke röna ett så mäktigt intryck af en
person, med hvilken jag vexlat endast några få ord.
Om jag också vid festens slut längre, än hvad som
egentligen var behöfligt, dröjde i tamburen, var det
väl icke sagdt, att det skeddo för att få se fröken
Heins junoniska gestalt sväfva förbi, men att jag
erfor ett obeskrifligt nöje, när så skedde, skulle
ingen förtänka mig, som sett den blick, hon gaf mig
till afsked.
»Inte går du väl hem så här tidigt?» yttrade en
tjenste-maii af mina bekanta.
»Jo, det ämnar jag visst.»
»Men det går aldrig väl i längden med ett så der
ordentligt lefnadssätt! Din intressanta blekhet tyder
bestämdt på lungsot, och då måste man lefva högt.»
»Jag föredrager att inte lefva så der på höjden,
ty då riskerar jag åtminstone ingen kullerbytta»,
svarade jag i en skämtsam ton.
Min vän skrattade, men jag tillslår, att jag hört en
mera otvungen glädjeyttring.
Då jag kom hem, satt professorn ännu, trots sitt
illamående, och skref. Icke ens vid mitt inträde
upphörde han dermed, men frågade dock: »Har aftonen
varit angenäm?»
»Ja, mycket!» svarade jag endast, men det måtte ha
varit rned en särdeles betoning, ty han vände sig
om och betraktade mig öfver sina glasögon. Innan han
emellertid hunnit ordna sina tankar till en ny fråga,
hade de återtagit sin forna riktning, och han började
på nytt arbeta,
Jag lyckades dock snart öfvertyga honom, att hvilans
tid var inne, och vi gingo till sängs. Men hvilka
drömmar jag hade den natten! . . .
Följande dag erhöll jag ett bref, hvilket var
lika kär-kommet som oväntadt; det var nämnligen från
den store Jonas Christoffer i staden M. och lydde
som följer: »Högtärade herr Frisk!
Förlåt att undertecknad tager sig friheten att
tillskrifva er, men på grund af en tidigare bekantskap
har jag trott mig våga att sålunda göra mig påmind.
Det är icke utan, skall jag säga, att jag med en
viss stolthet tänker på, att en så stor man, som herr
Frisk, utgått från min bokhandel. Nog har jag alltid
sökt att göra den så mönstergiltig som möjligt, men
en sådan ära hade jag icke vågat hoppas. Visserligen
har jag, vid Jupiter och Saturnus, alltid sagt, att
det skulle bli något ovanligt af en sådan gosse, som
ni var.» - Kommen till denna punkt i brefvet, måste
jag le vid tanken på, att detta just var motsatsen
af hvad han brukat försäkra. - »Jag skall be att få
göra en underdånig hemställan», stod der vidare, »om
icke herr Frisk ville ha godheten att tillförsäkra
mig förlagsrättigheten till något af edra framtida
arbeten. Jag skulle bli mycket tacksam, om ni i någon
sådan aifär ville vända er till mig.
»Kanske skall det intressera herr Frisk att höra en
nyhet, som jag erfor i morse. Den rör er forne elev,
Thure Appel-raan. Den unga vildbjernan red nämnligen
häromdagen ut på en bångstyrig häst, som kastade af
honom, med den sorgliga påföljd,, att hans bröstkorg
krossades, och han afled i går afton. Väl, att hans
mor icke bevittnade denna händelse! Den fromma
själen har redan för en månad sedan gått till en
bättre verld.»
-Efter ytterligare ordande om den affär, i anledning
af hvilken han tillskrifvit mig, slutade min värde
bokhandlare sitt bref med försäkran, att han, vid
Jupiter och Saturnus, var min underdånige tjenare.
Jag dröjde icke att besvara denna epistel, sedan
jag dock först egnat några vemodiga tankar åt min
för detta elev och erfarit en känsla af lättnad vid
vissheten, att hans mor slutat sitt martyrskap.
Jag hade under en längre tid icke haft tillfälle
att besöka fröken von Edelheim. Då jag nu en afton
inträdde i hennes angenäma hem, blef jag mycket
öfverraskad. Jag fann nämnligen detta verkligen
utmärkta fruntimmer i ett tillstånd af öfverretning,
som jag icke tilltrott hennes alltid lugna och jämna
lynne. Hon tycktes afsluta ett längre föredrag med
följande anmärkning: »- Men så är det med ungdommen
nu för tiden: knappt ha de vuxit från sin docka,
förrän de vilja rusa åstad och gifta sig!»
Clara, som gifvit fritt lopp åt sina tårar, tycktes
ämna svara något, men hejdade sig vid åsynen af
mig. Det uppstod en paus, hvarunder man hörde hennes
återhållna snyftningar.
»God afton, herr Frisk, mycket välkommen!» sade
fröken von Edelheim med en min och en ton, som om
ingen kunnat vara det mindre än jag i detta ögonblick.
»Förlåt, om jag stör», började jag, »men . . .»
»Stör, nej bevars! Ingen kan störa mig mara, än
jag blifvit det redan förut i dag", svarade hon
häftigt. »Men var god och tag plats.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
