Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
En ny paus.
«M tillhör ju nästan familjen», fortfor hon, »jag
kan derför gerna säga er, hvad som bringat mig ur
jämnvigt.»
»Kära tant», hördes Clara med sin milda röst. Men
obekymrad om det bedjande i tonen fortfor tanten:
»Kan ni tänka er, att den tokiga flickan här har
fått i sitt hufvud, att den unge grefve Walldorf är
alldeles betagen i henne.»
»Det har jag inte sagt, tant. Jag vet bara, att jag
värderar honom mycket», svarade den unga flickan
med låg röst och nedböjde sitt rodnande ansigte
öfver sömnaden.
»Jaha, naturligtvis!» fortsatte hennes tant med
samma häftighet. »Och så inbillar du dig, att han är
förälskad i dig. Hon tror verkligen», tillade hon,
vänd till mig, »att den firade grefve Walldorf,
den blifvande fideikommissarien, skulle vilja ingå
förening med den fattiga, i stora verldens ögon så
obetydliga fröken Clara von Edelheim.»
»Jag är öfvertygad, att fröken Clara har rätt deri»,
svarade jag och uppfångade i detsamma en tårfylld,
tacksam blick.
Den gamla damen såg ett ögonblick på mig i
stum förvåning öfver, att äfven i mig finna en
motståndare, men inom kort tog hennes naturliga,
humoristiska godmodighet ut sin rätt, och hon utbrast
med en tydlig anstrykning af munterhet: »Ja, de der
poeterna! De äro då ohjelpliga idealister. Der har
jag gått och inbillat mig, att ni var en ovanligt
klok och förståndig karl, och i sjelfva verket är ni
inte det minsta olik de andra.»
»Så högt jag än skattar er goda tanke om mig,
min fröken», gentog jag, »kan jag ej för den skull
frångå min öfvertygelse, och tror ej heller, att det
vore rätta sättet att bibehålla fröken von Edelheims
aktning.»
»Ni yttrar er som vältalare och diplomat», svarade
hon, »men ni skall ej kunna tvinga mitt sunda förstånd
att gå in på dylika kärlekssvärmerier. Derför
tjenar det till intet, att vi tvista i ämnet. -
Efter herr Frisk ändå synes ha brådtom, kan du göra
dig i ordning, Clara, så kunna vi nu, när mörkret
inträdt, ställa oss under ett manligt beskydd, medan
vi företaga vår tillämnade aftonpromenad. Ser ni»,
fortsatte hon och visade på Claras arbete, »detta
är en klädning, som vi skola ge åt en af Claras små
elever i söndagsskolan.»
Jag ledsagade de båda damerna till en bakgata, der
de gingo in i en stuga, omgifven af ett öfverårigt
plank. Det gamla rucklet tycktes endast derför ännu
icke ha ramlat, att det icke varit ense med sig
sjelft, åt hvilkendera sidan det skulle ske.
Några smutsiga, utmärglade barn klängde sig
intill rutorna. Genom detta dunkla glas hemtade
de sin verldsåskådning. Efter ytterligare ett par
besök i samma ädla syfte, återförde jag de båda
fruntimren. Yid hemkomsten kände jag ingen åstundan
att gå till hvila. För mitt minne framstod klart
hågkomsten af grefven och Clara på balen. Den lilla
scenen mellan dem, som jag bevittnat, hade gifvit
mig plan till en hel roman. Ja, jag kände, att jag
måste utföra den, och jag började skrifva.
Några månader senare, då min novell nyss utkommit på
trycket, träffade jag på en promenad fru Hein, för
hvilken jag sedan längre tid var presenterad. Hon
lornjetterade mig och utropade med en verkligen
allarmerande nedlåtenhet: »Jag gratulerar, herr
Frisk, jag gratulerar! Er sista roman är charmant,
hela verlden beundrar den.»
»Jag tackar förbindligast. Om jag än inte vågat hoppas
ett så smickrande erkännande, är jag dock fullt
tillfreds, om den lyckats ådraga sig uppmärksamhet
af den verld, som i fru Ilcin ser en af sina yppersta
prydnader.»
Hon böjde på hufvudet i ett icke oangenämt medvetande
om, hvilken godhet det var af henne att emottaga en
artighet af en så underordnad person.
Derpå fortsatte hon med denna min af ofelbart omdömme,
som ovilkorligt tyckes påbjuda allmän underkastelse:
»Den är förtjusande, den der lilla idyllen. Tet ni,
jag sade just på soarén i går afton till min goda van,
friherrinnan ***, att det märkes, att ni studerat
edra typer på landsbygden-, sådan der romantik ha vi
inte i våra salonger.»
Jag log i mitt sinne, när jag tänkte på, att jag
hemtat uppslaget till denna idyll just i den qväfva
^salongsatmosferen. SL________________________
___________
Jag hade kunnat upplysa henne, att jag lemnade
landet vid tretton år; men jag qväfde den sarkasm,
som sväfvade på mina läppar, då jag erinrade mig,
att jag samtalade med modern till den hulda varelse,
som sysselsatte mina tankar. Jag besparades att gifva
ett svar genom en ny fråga: »Hur mår ert original
till professor?» och nästan i samma andedrag fortfor
hon: »Se, der tyckes man flytta till landet, det
var tidigt! Ja, vi ska snart göra så med. Det är en
fasligt ledsam årstid, som stundar. Herr Frisk gör
oss väl den äran af ett besök i vår landtliga bostad?»
Den lifliga erkänsla, jag uttryckte till svar härpå,
var blott ett svagt eko af den glädje, jag inom
mig erfor.
»Mycket välkommen», yttrade hon och aflägsnade sig
med en vårdslös böjning på hufvudet.
Högsommaren var inne. Solen log, jorden log, blommorna
och gräsen logo. Åtminstone tyckte jag så, der vi
färdades landsvägen fram, professorn och jag, för
att hörsamma en middagsbjudning till familjen Hein
på deras sommarresidens.
Då vi nalkades, sågo vi, huru gästerna svärmade
omkring på trädgårdsgångarna. Plötsligt varsnade
jag en syn, som på en gång kom mig att sakta mina
steg. Stödd mot en staty, tycktes fröken Hein,
obekymrad om den beundrande skara, som omgaf henne,
låta sina blickar drömmande sväfva i rymden. Hennes
härliga gestalt omslöts af en smidig sammetsdrägt,
och de mörka lockarna syntes sträfva att lösgöra sig
från tvånget af en mörkröd ros.
»God dag, mina herrar, mycket välkomna! Yi började
tro, att vi inte skulle få nöjet se er i dag.» Rösten
var fru Hems, lornjetten var fru Heins, men de kunde
gerna för mig tillhört hvem som helst, jag hade ändå
icke gifvit akt derpå. Jag hade blicken oafvändt
riktad framför mig, der jag skådade ett par drömmande
ögon, som på ett förunderligt sätt förändrade uttryck,
när de nu fastades på mig.
»Min man! - Professor Stern! - Herr Frisk!» hörde jag
fru Hein presentera. Jag fann mig nödsakad att vända
min uppmärksamhet åt detta håll och såg då den store
bankiren, en fetlagd, godmodig man, som tycktes färdig
ätt svara ja till allt, hvad man än månde yttra. Jag
hade hört honom omtalas som en dugtig affärsman, men
som en person, den der aldrig fallit på den tanken,
att han, i egenskap af familjefader, möjligen kunde
ha något att säga.
Med sitt oföränderliga leende bad han oss vara
välkomna och återtog derpå ögonblickligt sin roll af
stum person, hvilkens specialitet det var att tumma
på en tjock urkedja af guld.
Man omringade mig från alla sidor, och jag
öfversväm-mades af artigheter för mitt senast utgifna
arbete. Man försäkrade mig, att det sätt, på hvilket
jag deri gisslade åtskilliga samhällslyten, skulle
förskaffa mig många fiender, men på samma gång äfven
beundrare. Alla dessa loford ingåfvo mig en viss
tjusning, när jag märkte, med hvilken uppmärksamhet
fröken Hein åhörde hvad som sades. Slutligen närmade
sig värdinnan. »Herr Frisk synes vara hjelten för
dagen och har alltså rätt att föra min dotter till
bordet», sade hon med ett uttryck, som om hon på en
gång nedlät sig och vore smickrad af att tilldela
mig denna förmån. Med hvilka känslor Jag verkställde
tillsägelsen, är öfverflödigt att nämna.
Det förekommer mig sjelf märkvärdigt, att jag, trots
de mörka ögonens bländande glans der tätt bredvid
mig, kunde iakttaga, hvad som tilldrog sig omkring
mig. Så till exempel varseblef jag, att Clara, i
trots af att hon hade en bordsgranne, som temligen
otvätydigt lät henne förstå, huru förtjusande hon
var, hade sin uppmärksamhet riktad på den unge grefve
Walldorf, hvilken från bordets andra sida sände henne
strålande blickar.
Till höger om fröken Hein satt en liten herre, så
fin, nätt och putsad, att han rätteligen borde haft
sin plats på en atenienne, der man varit i tillfälle
att blåsa dammet af honom. Det var en baron Gyllen,
hvilkens förnämsta förtjenst var äganderätten till
ett större herresäte. När värdinnan ställde sitt tal
till denna intressanta person, kom hon alltid, af en
händelse förstås, att inblanda sin dotter i samtalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
