Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Ericssons senaste arbeten - Den lefvande kakelugnen. Helsovårdsskiss af dr Paul Niemeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i århundradet. ’Oberoende af tidvattnets motverkande kraft (som hittills blifvit betydligt öfverskattad) förklarar den hämmande kraft, som framkallas genom afdunstningen inom tropikerna och den motsvarande förtätningen och nederbörden i de tempererade jordbältena, fullkomligt den minskning af rotationshastigheten – tolf sekunder på århundradet – som den skenbara ökningen af månens medelhastighet gifver vid handen.’
Dessa uppgifter antyda endast karaktären af Ericssons forskningar, på hvilka han uppoffrat icke blott många års arbete, utan äfven stora penningebelopp, hvilka tagits i anspråk af den apparat, som erfordrats för desamma och hvilken han lär komma att förära åt ’Smithsonian Institute’.
För närvarande egnar Ericsson sin tid hufvudsakligen åt skapandet af ett nytt system för undervattensanfall. Sedan han visat, huru man skall bygga pansarfartyg, som med den största motståndskraft förena den största sjöduglighet, ämnar han nu visa, huru man skall kunna helt och hållet afskaffa pansarfartyg. Liksom han, börja många andra skarpsinniga iakttagare anse, att pansarfartygens tid snart är ute och att de allt väldigare anfallsmedlen hafva ungefär samma verkan på pansarklädda skepp, som krutets uppfinning hade på pansarklädda män. Åter träder kapten Ericsson fram och betonar med sin torpedo, Destroyer, den varning, han med sin Monitor gaf de stora makternas flottor.
Destroyer, som är byggd på kapten Ericssons egen bekostnad och betingar ett pris af omkring femtio tusen dollars, är färdig och redo till tjenstgöring. Ändamålet med dess byggande är att öfvervinna en hos rörliga torpedos befintlig brist – svårigheten att styra dem. I stället för att vara en sjelfstyrande och sjelfrörlig torpedo, är Destroyer ett snabbgående, pansradt fartyg, bemannadt och navigeradt af en tillräcklig besättning och i snabbhet öfverträffande de flesta pansarfartyg. Det söker icke dölja sig, utan litar på sin osårbarhet och sin fart. Båda ändarna äro lika, så att, sedan torpedon blifvit aflossad, Destroyer kan ånga bort med full fart endast genom att kasta om maskinerna. Den torpedo, med hvilken fartyget är försedt, äger ingen sådan inre mekanism, som visat sig vara så ömtålig och opålitlig hos andra torpedos. Ericssons torpedo – i verkligheten en undervattensprojektil – aflossas från fartygets bog medelst komprimerad luft. Som den väger 1,500 skålpund och har en initialhastighet af 164 knop i timmen, är dess kraft så stor, att det är svårt att inse, hvilka yttre försvarsmedel skola kunna skydda ett fartyg mot att såras af projektil-torpedon. Projektilens framända är försedd med en svår dynamitladdning, som exploderar vid sammanstötning, men endast då projektilen möter ett sådant motstånd, som ett fartygs sida erbjuder. Destroyer är ännu endast ett experiment, undantagande i dess uppfinnares tanke, enligt hvilken den är ett i alla afseenden fullbordadt faktum. De förberedande försök, som blifvit anställda för att utröna dess fart, hafva utfallit mycket tillfredsställande, hvad dess uppfinnares afsigt angår, hvilken var att åstadkomma ett fartyg, som i snabbhet öfverträffar alla existerande pansarskepp. – Hvilken orubbad kropps- och själsstyrka Ericsson besitter ännu vid sjutiosex års ålder ådagalägges på ett intressant sätt af den omständigheten, att han, i enlighet med sin gamla vana, med egen hand uppgjort alla huvudritningarna, under det hans assistent endast verkställt ritningarna för arbetarnas vägledning.»
Den lefvande kakelugnen.
Helsovårdsskiss af dr Paul Niemeyer.
Många af våra läsare torde utan tvifvel känna till,
att läkarna, då de undersöka en patients tillstånd,
nu mera icke lägga synnerlig vigt vid att känna
på pulsen och se på tungan, utan i stället hålla
en termometer i axelhålan, för att underrätta sig
om kroppens värmegrad och sålunda afgöra, huruvida
feber är för handen eller ej. I Leipzig, der detta
slags undersökning har sin mästare, Wunderlich,
användes allmänt denna metod, då man vill bilda sig
ett sjelfständigt omdömme om verkliga arten af ett
sjukdomstillstånd. Föreliggande lilla skiss har till
ändamål att populärt framställa de kroppsfunktioner,
hvilka ligga till grund för denna sjuktermometri
och att framhålla kroppsvärmens stora betydelse,
äfven med hänseende till den i det dagliga lifvet
förekommande helsovården.
Värme är hufvudkännetecknet på en lif och anda
ägande kropp; den, som blifvit och förblifver kall,
säges vara död. Att en lefvande kropp ständigt gifver
ifrån sig värme, veta vi af daglig erfarenhet; ett
af menniskor uppfyldt, tillslutet rum uppvärmes af
dessa, ofta ända till outhärdlighet; stolen eller
bänken, på hvilken någon nysss setat, kännes varm;
de kläder, vi aflägga, och sängen, ur hvilken vi
stiga upp, förråda temligen länge hvartill de blifvit
använda. Vi se djur söka värma sig genom att smyga
sig tätt intill hvarandra, och så vidare. På grund
af dessa och dylika iakttagelser hafva naturforskarna
jämnfört kroppen med en kakelugn.
Den vanliga kakelugnen beskickas, som man vet,
på sjelfva eldstaden eller härden; värmen samlar
sig från rören uti kakelbeklädnaden, hvarifrån han
sedan småningom utstrålar i rummet. Det erforderliga
luftdraget underhålles genom kakelugnsluckor
och draghål, hvilka sistnämnda jämnväl bortföra
förbränningsgaserna, under det att askan samlar sig
på botten af eldstaden eller under gallret, om ett
sådant användes. Mera invecklad är den så kallade
varmvatteneldningen, som, utgående från en medelpunkt,
genom rör förser alla husets våningar och rum med
färdigberedt värme. Med båda dessa anordningar kan
den lefvande kroppen jämnföras; i förra faUet är det
yttre omhöljet gemensamt, i det senare rörsystemet. En
egenskap, som deremot endast förefinnes hos kroppen,
är utdunstningen, hvilken vi derför tills vidare
vilja lemna obeaktad.
För öfrigt är sammansättningen på följande sätt
anordnad: nedre delen af bålen jämte magsäcken
utgör sjelfva eldstaden, till hvilken tarmarna
ansluta sig i egenskap af ett slags förvaringsrum för
askan. Födoämnena bilda bränslet, hvars förarbetning
här kallas matsmältning. Lungorna göra tjenst som
draghål, på det sätt nämnligen, att de vid in- och
ut-andningen skiftevis taga in luft eller utdrifva
förbrukade gaser.
Matsmältningen och andningen bilda tillsammans liksom
ett slags lokomobil, som har till uppgift att förse
blodomloppets rörapparat med vid blodvätskan bunden
värme samt att hålla denna apparat i gång. Sjelfva
medelpunkten och driffjädern utgöres af hjertat,
hvilket arbetar ungefär på samma sätt som ett
pumpverk. Detta drifver först värmen genom pulsådrorna
eller artererna ut till alla kroppens delar, derefter
drager det åter, genom blodådrorna eller venerna,
till sig det nu med orena ämnen belastade blodet
och öfverlemnar detsamma åt lungorna, för att
der renas. Men om vi sålunda vid en jämnförelse
kunna betrakta magsäcken som sjelfva eldstaden,
så utsträcker sig likväl förbränningens härd öfver
hela kroppen; matsmältningen öfvergår småningom i
ämnes-omsättning, hvilken i sin ordning alltjämnt
frambringar ny värme. Denna värme utstrålar sedan
beständigt genom huden från det under densamma såsom
ett nät utbredda rörsystemet.
Den liflösa kakelugnen värmer endast, om och så länge
man eldar i densamma; den lefvande fortfar deremot att
förrätta sina funktioner med fara att, vid försummad
eldning, förtära sig sjelf. Dervid är han i besittning
af ett företräde framför den förra, hvilket företräde
just utgör hufvudämnet för denna framställning; vi
mena den lefvande kakelugnens förmåga att ständigt hos
sig bibehålla en viss värmegrad, nämnligen i medeltal,
37° Celsius. Detta termometerstånd kallas menniskans
normala kroppsvärme, och de medel man använder, för
att under alla förhållanden, vid polerna såväl som
vid eqvatorn, sommar och vinter, vidmakthålla denna
kroppsvärme, kallas värmereglering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
