Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolle Björnssons äfventyr, berättadt af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
öfrigt vill jag hafva dig i min närhet, ty om du är en
förrädare eller norrmännen äro flera till antal, än du
uppgifvit, så skjuter jag dig en kula genom skallen,
det är mina order och dem ämnar jag icke försumma."
"Som I vill, herre, men far min va’ svensk och jag
ä’ svensk och född på andra sidan elfva, der inga
förrädare bo, och skam skall I hafva, som misstänker
redeliga uppsåt, det säger jag eder midt i suna»,
svarade den unge, med harm målad i sitt öppna anlete,
hvarifrån hans trofasta ögon, tårade af förtrytelse,
djerft blickade den unge löjtnanten i ansigtet.
"Hm, jag börjar tro dig, gosse. De der tagena äro
mina. Men huru vill du få dem att tro dig?"
"Än krittert, som jag rider på, kan jag ej lemna igen
det då, se’n jag hittat det i skogen? Man kan ju ej
behöfva vara så ärlig mot fienden, vet jag, lell!»
"Nej, visst inte, och du gör äfven kungen en tjenst,
om du kan hjelpa till att knipa de der norrmännen."
"Ja, så! Ja, låt mig då ri’a bara!" sade Tolle.
"Så rid då i Guds namn", svarade löjtnant Eding
leende.
"Om I märker, att jag klämtar i klocka eller vinkar
från stapeln, så ska I ri’a fram», ropade Tolle och
satte klackarna i hästens sidor samt for af som en
pil framåt Jörlanda kyrka.
Här hade norrmännen slagit sig ned på kyrkogården,
utanför hvilken vagnen, med den sårade löjtnant
Radzevill uti, stod förspänd. Då knektarna fingo se
den i sporrsträck kommande Tolle, anmälde de detta
för löjtnant Munk.
Båda befälhafvarna sutto tillsammans med länsmannen
i Peder mjölnares stuga och åto frukost, då Tolles
ankomst för dem tillkännagafs. Lemnande qvar Mårten
Christenson, skyndade de båda löjtnanterna ut till
knektarna, hvarest Tolle med den dummaste uppsyn i
verlden omtalade, att han "hittat en af de nådiga
krigsmännens hästar och ridit fatt dem med den
samt undrade, om han inte sulle få en daler för
sitt besvär".
Löjtnant Munk förhörde nu .ynglingen, men erhöll till
svar endast samma berättelse som Tolle uppdukat för
manskapet, då Pehr i Aketorp steg fram och förklarade
den unge Tolle "för den största skurk, som fanns i
hela trakten samt att han säkert vore en spion och
borde hängas i närmsta träd eller i den dertill ganska
tjenliga klockstapeln".
"Du hör hvad denne mannen yttrar", sade löjtnant Munk
till Tolle och betraktade honom skarpt.
"Hör la dä", svarade denne skrattande, "men argare
förrädare, än Pehr i Åketorp, finns icke och jag
vet nog, hvarför han vill se mig dingla som klocka
i stapeln der, men nog lefver fälle jag, tills jag
får se honom hänga, dä ä’ säkert."
"Nå, hvad kan han hafva för orsak att misstro dig?"
"Jo, si dä ä la så, att jag känner en tös, och hon
heter Gunhild på Bollestad, och Pehr han friar der och
har gjort sig smiliger hos föräldra, men si Gunhild
kan inte me’n och ...»
"Och hon kan med dig i stället, och det undrar
jag inte på", inföll löjtnant Bonde, betraktande
Pehr i Åketorp, hvilkens falska och lömska anlete
ingalunda förskönades af de hätska ögonkast, hvarmed
han betraktade sin motståndare.
"Ja, nog ä det så, men si Pehr ä’ rik han och jag ä’
fattig ... men det gör ingenting, för si han får
henne aldrig ändå", slutade Tolle sin berättelse.
Löjtnant Munk skrattade och tillsade sitt manskap,
att taga vara på hästen,’ samt gaf Tolle den begärda
dalern, hvarefter de båda officerarna åter gingo
in i qvarnstugan. Tolle gick nu in på kyrkogården
och närmade sig pastor Ström, hvilken, tillika med
de öfverlefvande svenska knektarna, satt tyst och
allvarsam på en gammal grafsten. Knappt hade Tolle
yttrat några ord till presten, förrän en norrman,
liksom hans kamrater något rusig af det bränvin
och öl, som Peder mjölnare måst anskaffa, fattade
ynglingen i kragen och frågade: "hvad dseveln han
hade att snacke med fången om".
"Kors", sade Tolle, "jag bara fråga’n, hvarför han
inte predika’, då han hade kyrkan så nära."
"Det var inte dumt", skrek ryttaren och ropade till
kamraterna: Presten skall predika och bedja för kung
Christian, n
"Det är rätt", skrålade den halfrusiga flocken, och
Tolle skickades efter kyrknycklarna med befallning,
att äfven klockaren
skulle inställa sig. Snart återkom ynglingen med
den gamle klockaren, och det dröjde ej länge förrän
pastor Ström, vägvisaren och de öfriga fångarna med
våld införts i kyrkan.
Järlanda kyrka var den tiden liten, hade tjocka murar
och smala fönster med stora järngaller för samt var
försedd med en synnerligen väl och tätt beslagen dörr
af ek, hvilken, liksom de flesta kyrkdörrar från denna
tid, ej allenast stängdes af ett högst konstigt och
klumpigt lås, utan äfven af en järnbom med ett lika
konstnärligt gjordt h änglås.
Knektarna förde nu upp den stackars presten på
predikstolen och befallde honom att predika för dem
och bedja för deras konungs lycka och välgång.
Som en katt kilade Tolle ut, stötte igen den tunga
dörren, vred omkring och borttog den stora nyckeln
samt satte fast järnbommen och utanför denna, på sitt
behöriga ställe, det konstrika hänglåset. Sedan han
låst igen äfven detta, medtog han nycklarna och ilade
upp i klockstapeln, hvarest han med ett par klämtslag
gaf sina landsmän det öfverenskomna tecknet. Från
klockstapeln skyndade Tolle till den sårade löjtnant
Radzevill, hoppade upp på den förspända hästen och
medförde den sårade i galopp på vägen åt Kongelf. Om
ett par minuter mötte han löjtnant Eding, som ropade
till honom: "Huru är det nu tillstäldt? Hvar äro
norrmännen?"
"Instängda i kyrkan, och här äro nycklarna."
Under det svenskarna fortsatte i sporrsträck ned till
kyrkan, hade de båda norska löjtnanterna, oroade
af klämtslagen, rusat ut samt, sedan de förgäfves
sökt öppna kyrkdörren, kastat sig på sina hästar
och vid åsynen af den ankommande fienden tagit till
flykten. Länsmannen deremot smög sig ut en bakväg ur
Peder mjölnares hus ned åt hafsstranden, hvarifrån
han lyckades komma öfver åt Tjörn samt sedermera
till Norge.
Emellertid hade Tolle Björnsson, sedan han sett om
den sårade löjtnant Radzevill, skyndat tillbaka till
kyrkan och var med, då norrmännen måste gifva sig åt
löjtnant Eding genom att en och en i sender utkomma
ur den halföppnade dörren.
"Det fattas la en ändå", sade Tolle, då fångarna samt
de svenska ryttarna och pastor Ström utkommit.
"Hvem då, du?" frågade befälhafvaren.
"Å, det ä bara min vän, Pehr i Aketorp, som visat
dessa herrarna vägen, och det sulle allt vara nöjsamt
att se honom i suna nu, ty han försökte nuss öfvertala
den norske löjtnanten att hänga mig i klockstapeln."
"Jaså, min gosse!" sade löjtnant Eding och fortfor,
vändande sig till en storväxt, mörkskäggig krigare
i sin närhet:
"Du, korporal Lans, kan taga med dig tre eller fyra
kamrater och genomleta kyrkan samt föra ut den der
förrädaren, så skola vi få se, om ej han gjort sig
värdig att vandra samma väg, som han velat anvisa
den här ynglingen."
Länge dröjde det ej, innan korporal Lans återkom
med Pehr i Åketorp. På befallning af löjtnant Eding
omtalade nu Tolle Björnsson, såväl Pehrs mordförsök
mot honom sjelf, som att han äfven visat fienderna
vägen. Detta styrktes ej allenast af pastor Ström,
utan ock af en bland de sårade svenska ryttarna,
som lyckats undkomma öfver fallet vid Arnetorp.o
Då förhöret var slut, befallde löjtnanten att Pehr
i Åketorp skulle undersökas, och man fann då i
dennes fickor tre tio danska specier, hvilka voro
lönen för hans förräderi. Pehr, som dels ej svarat
på de flesta af löjtnantens frågor och dels under
förhöret visat mycket trots mot sina landsmän, blef
vid åsynen af dessa judaspenningar synbart slagen. Då
han emellertid ej kunde redogöra för deras åtkomst,
blefvo de af den svenske befälhafvaren lagda i dennes
sadelpåse. Korporal Lans fick befallning att, sedan
han med ett starkt tåg bandit förrädaren fast vid
den afvikne länsmannens häst, föra honom död eller
lefvande till Bohus slott, dit nu den svenska skaran
skyndsamt begaf sig.
På eftermiddagen trafvade löjtnant Eding, med Tolle
vid sin sida och åtföljd af sina ryttare och fångarna,
in genom det starka fästets dystra porthvalf.
Dagen derpå kunde Kongelfs borgare vid middagstiden,
då ett kanonskott från fästningen affyrades, se huru
en mennisko-kropp dinglade i luften nedanför en från
det stora tornet "Fars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
