Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Bergen. V. P. - Små moralkakor. III. Vänskapen. B. F. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
ni lånar icke penningar åt en person, derför ajtt j
han är er vän! - Men åt hvem lånar ni då sådana? -
Ät hvem anförtror ni er då? - På hvem litar ni?
Jag känner de klokas svar: "Det är bäst att icke
låna åt någon och att lita endast på sig sjelf."
Skönt, ni vill således blott hafva era vänner till
verktyg för er fåfänga, för tillfredsställandet
af era struntpassioner - kort sagdt: ni vill
endast hafva dem till statister i den komedi,
ni ständigt spelar till förmån för er sjelf!
Min bästa herre, ni har inga vänner, och ni vet
icke hvad vänskap är.
Ja, ordet vänskap är af dem, som mest missbrukas här
i verlden ; derför har också en lustig tur e sagt,
att det finnes tre slags vänner: våra vänner, som
hålla af oss, våra vänner, som icke bry sig om oss
och våra vänner, som hata oss.
Det måste erkännas, att den talrikaste klassen
utgöres af sådana vänner, som icke bry sig om
oss. De hafva kanske varit våra skolkamrater, våra
ung-domsbekanta, stundom hafva de lefvat på den
intimaste fot med oss; men allt detta har efter-lemnat
endast ett flyktigt spår i deras hjertan. M kan icke
främja deras intressen, ni kretsar icke inom deras
verksam-hetssfer. De hafva icke tid att hålla af
er. Men återupplifva denna kolnade vänskap genom alla
de medel, som stå er till buds, framför allt genom
uppriktighet - den är vänskapens första pligt. Frukta
ej att vara uppriktig, äfven om ni derigenom för
tillfället skulle såra er vän. Det finnes läkemedel,
som smärta, men kurera; föredrag icke vallmon, som
sofver och dödar.
Men om sann och allvarlig vänskap är en sällsynt
blomma i den manliga verlden, är den ännu sällsyntare
i den qvinliga - så påstå åtminstone qvinnorna
sjelfva.
En författarinna aflägger i detta hänseende följande
betecknande bikt: »Qvinnor emellan behöfves icke
mycket för att tända vänskap: en liten tjenst,
ett vänligt ord, ett lappri äro tillräckliga för
att bilda ett intimt förhållande. Men knuten på
vänskapsbandet är vanligen blott en konstgjord rosett,
och derför säger man, att qvinnorna icke kunna hålla
af hvarandra. Jag vet icke huru det förhåller sig
dermed. Det påstås visserligen, att man kan vara
vänner en dag eller två, kortare eller längre tid,
och att vänskapen derunder kan vara lika djup som
brinnande. Jag för min del har dock alltid föraktat
sådana der efemera förbindelser. Ingenting är så
sorgligt, som att hafva en död sak i hjertat, att
göra hjertat till en likkista.»
Det ser nästan ut, som om det förra seklets qvinnor
älskade hvarandra mindre än vår tids, ty alla dess
författarinnor yttra sig, på tal om den qvinliga
vänskapen, med en bitterhet, som vore afskyvärd,
om den droppade ur en manlig penna. Madame de
Lambert, till exempel, säger rent ut: "Qvinnorna
kunna i sitt förhållande till hvarandra icke njuta
af vänskapens rena nöjen-, det är behof-ven, som
förena dem, icke känslorna.» En annan vitter dam,
madame de Puisieux, yttrade för sin del: "Qvinnorna
äro koketta, och det förlåter jag dem; men icke att
de allesammans afsky hvarandra, att de äro afundsjuka
öfver den minsta framgång, som en annan skördar." Och
den gamla, erfarna Ninon de TEnclos anmärkte: "Så
länge det finnes två fruntimmersan-sigten, som äro
olika hvarandra, kan icke en verklig vänskap uppstå
mellan q vinnorna." Dessa stränga dommarinnor glömma
emellertid, att qvinnorna äro döttrar, hustrur och
mödrar mer absolut, mer uteslutande, än männen äro
söner, äkta män och fäder. Det utgör ett kredit i
damernas räkning, der vänskapens konto - efter hvad de
sjelfva påstå - är så be-lastadt med skuldposter. Men,
sorgligt att säga, det finnes äfven maskuliner,
som dragit i härnad mot det täcka könets svaghet i
berörde hänseende - en svaghet, som jag utan tvifvel
skulle kalla älskvärd, om jag vore poet, hvilket jag
dock o-lyckligtvis icke är. Jag vill icke här anföra
deras räsonnement, utan endast med ett par exempel
visa, huru de illustrera det. Den gamle belackaren
Talle-ment des Eéaux berättar, att madame de Ville-Sa
vin en dag mötte mademoiselle Yéron i trappan till ett
hus, i hvilket den förra gick upp. Madamen började
omfamna och kyssa ma-demoisellen, under det hon
utropade: "Ack, min söta vän, kom upp med mig, jag ser
er så sällan nu för tiden!" Hon tvingade föremålet för
sina smekningar att vända om, och då de kommit upp,
frågade hon, hvem vännen var - »»ty», tillade hon,
»jag har så dåligt minne». Man underrättade henne,
att det var mademoiselle Veron. »Min Gud», utbrast
hon, »huru har jag kunnat glöm-
Parti från Bergen.
(Teckning af Peters. Se uppsatsen sid. 302.)
ma namnet på min bästa vän!» - En annan författare,
en amerikanare, ironiserar den qvinliga vänskapen
i följande »Råd till snälla, små flickor": "Om du
sjelf endast har en vanlig trasdocka, uppstoppad med
sågspån, under det en af dina mer lyckligt lottade
väninnor har en dyrbar docka med porslinshufvud,
så bör du likväl behandla henne med ett sken af
vänlighet. Du bör icke med våld tvinga henne att byta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
