- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
306

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En smakfråga. L. - Kosterlotsens hustru. Thore Ericsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

306

med deras springvatten och breda
grusgångar. Engelsmännen, åter ett af jordens stelaste
och mest flegmatiska folk, önska att i sina trädgårdar
och parker åstadkomma det lifliga och omvexlande,
det nyckfulla, det oberäkneliga, kullar, sjöar och
i alla möjliga riktningar slingrande gångar, blott
icke ett långt utsträckt perspektiv, blott inga ögat
tröttande raka linier. Den franska- smakriktningen
söker att verka genom det pompösa, den engelska åter
genom det behagliga. De naturliga sympatierna hafva,
i valet mellan dessa, sin alltid gifna riktning,
om än efterapningslustan mången gång fått besegra
den sunda smaken, något som skett äfven i Sverge.

Italien, som länge gällt som »konstens hemland» och
der man följaktligen är berättigad att förutsätta en
konstsmak, som äfven på hvardagligheterna trycker sin
behagliga prägel, och då naturligtvis i främsta rummet
på sjelfva bostaden och dess närmaste omgifningar,
har man icke låtit hänföra sig hvarken af den
franska eller engelska parkstilen. Man har der i
stället, med exemplen från den högre konstverlden,
underkastat naturen våldet af de bisarraste fantasier
och nycker och funnit sin förnöjelse i detta, hvilket
för öfrigt är helt naturligt, om man betänker, att
naturnjutningen icke är och icke kan vara bunden
vid vissa former, men i första rummet förutsätter
ett förnöjdt sinne. Att hängifva sig åt en viss
smakriktning, med uteslutande ^och fördömmande af
andra, är följaktligen att beröfva sig många af de
välgörande njutningar, som lifvet i naturen erbjuder.

Det är rent af otroligt, med hvilken ytterlig frihet
förra seklets italienska matadorer läto sin fantasi
spela vid anläggning af parker och trädgårdar,
fantasier, hvilka varit oerhördt kostsamma och icke
sällan i detalj ställt sig långt utom hvarje tänkbar
skönh.etslinie, men, betraktade i sitt samm.anhang
med naturkaraktären, oftast dock förefalla ganska
lustiga och skämtsamma och i all sin barnslighet, om
man så vill, gerna ses, lika visst som de, obevekligt
afhysta, en gång skola saknas - dessa himmelsstormande
vattenkastare, dessa ofantliga konstruktioner af
lava^ mosaik och cement," hvilka, höga som verkliga
berg, låta källornas flöde i tusentals vattenfall
och sorlande rännilar nedstiga ända till slottens
tröskel; - dessa underjordiska vattenledningar,
hvilka oförtänkt mynna ut ur en konstgjord bergvägg
i en bassin, vaktad af en grinande triton eller af
den heliga jungfrun, som står småleende i sitt lilla
kapell, omgifven gruppvis ,af mytologiska fauner och
dryader; - dessa labyrinter af de dyrbaraste trappor,
hvilka tyckas vara bestämda för palatser, men i
stället leda till antingen ett litet lusthus, som
står der rallt af blygsel öfver sin pompösa piedestal,
eller helt enkelt till en rabatt, öfverfylld af helt
vanliga tulpaner; - dessa blomstermattor - verkliga
tålamodsarbeten - hvilka framställa stenläggningen på
en omfångsrik borggård eller på vidsträckta terrasser,
arabesker, tapetmönster och i synnerhet familj-vapen,
med illusorisk fördelning af blommor, plantor, marmor,
porslin, skiffer och mursten; - dessa hydrauliska
concerter, der sten- och bronsfigurer spela på
olika in-

strument och modulationen beror af den större och
mindre kraften hos de olika vattensprången; - dessa
grottor af snäckskal, slutligen dessa slottsruiner
af bohvete, dessa trädgårdsmästare af granit och
tusen andra narraktigheter, åt hvilka vi le, liksom
de förut hos en mycket enfaldigare generation än vår
framkallat löje, men hvilka dock skänka oss nöje.

De vackraste vattenfallen i trakten af Kom finner man
i Frascati, i villan Aldobrandinis trädgårdar, hvilka
äro verldsbekanta. Till deras många och öfverraskande
egendomligheter hör äfven, att man i ett hörn funnit
på att urhålka klippan till form af en mascaron (ett
vänskapligt hufvud, som i Italien ofta förekommer
öfver brunnar och portar) och att af denne Polyfems
mun göra en håla,’ der flera personer kunna söka
skydd. De hängande grenarna och parasit-växterna
hafva till uppgift, att med skägg och ögonbryn pryda
detta fantastiska stenhufvud, återspegladt i en liten
kristallklar bassin och å föregående sida återgifvet
af en tecknares skickliga hand.

Vid Kufinella eller villa Tusculana undgår en
annan fantasiskapelse ritstiftet genom sitt omfång;
det är en vidsträckt, långsluttande plan, full med
monumentala inskriptioner, formade i lefvande träd
och häckar. Och, sällsamma ting, här, midt i hjertat
af den gamla kyrkostaten, finner man i listan med
hundra, ryktbara namn, valda med sympati och aktning,
också Voltaires och Rousseaus grönska och frodas,
underhållna och klippta med samma omsorg, som helgons
och ortodoxa skriftställares. Att jorden skänker sia
must och solen sitt ljus i lika mått åt de förra,
som åt de senare, behöfver ej anmärkas. Men det
kanske förtjenar antecknas, att det är en af katolska
kyrkans högst stående^ män, som ursprungligen egnat
denna originella hyllning åt de* berömda fransmännen,
och att jesuiterna, i egenskap af senare ägare till
slottet, bidragit till fortvaron af hyllningen,
hvilken nu, öfverlemnad åt naturen, grönskar och
blommar utan återvändo.

Så är deremot icke förhållandet med många,
kanske flertalet, af dylika egendomligheter i
de italienska trädgårdarna. Ändrade politiska
förhållanden hafva medfört motsvarande förändringar
i de sociala. Herrskande familjer hafva försvunnit,
matadorer hafva blifvit hackor och förmögenheter
ömsat ägare, liksom smaken slagit in i nya riktningar.

Trädgårdarnas dekorationer, en gång omstrålade
af furstlig glans, försämras, men det öfvergifna
tillstånd, hvari de nu. befinna sig, förlänar åt dem
ett nytt - det bortgåendes - behag. Narraktigheternä,
alla dessa allegorier och nyckfulla öfverrask-ningar,
alla dessa ystra minnen från en tid, som flytt,
framkalla ett vemodigt intresse. Murgrönan omslingrar
ofta oformliga lemningar^ hvilka skulle kunna
anses mycket äldre, än de verkligen äro, och de
hundraåriga.trädens rötter spränga obetvinge-ligt
sina marmorbojor. Ensamt de kristallklara sjöarna
hafva förblifvit oförändrade och tala nu, som när de
konstgjorda stränderna för deras vågsvall danades,
om naturens eviga ungdom på ruinerna af en lyx,
som en gång blomstrat så yppig, men hvilken, lik en
underlig dröm, så snart förgått. L.

Kosterlotsens

(Tillhör illustrationen sid. 312.)

du lätt och visa all din flit, Tröttna icke, du min
snälla spole, Fast min tanke fladdrar hit och dit
Mellan fönstret här och liten Ole!

Än jag spejar utåt hafvets bryn Efter båt med
Kosterlotsens flagga, Än jag tittar på mitt
hjertegryn, Der han slumrar stilla i sin vagga.

Långsamt går det, men det går ändå, Om man blott är
tålig och ihärdig. Är jag flitig, kan min väf jag få,
Tänker jag, till Michelsmessa färdig.

* Koster-öarna ligga i Bohusläns norra skärgård.

Se, den skimrar, der så vackert blå! Efter maken får
på ön man leta. Jag vill hoppas, att det skall förslå
Och bli qvar en stuf åt fattig-Oreta.

Raskare det ginge väl, om far

Vore hemma hos sin pys och mutter,

Men nu är det hela åtta dar,

Se’n han for med engelsmannens kutter.

Nog är vägen lång från Göteborg, Ja och farlig också,
hit till Koster, Men det är ej det, som gör min sorg:
Far var aldrig rädd för *Pater-noster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:37 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free