Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosterlotsens hustru. Thore Ericsson - Ett sagans vidunder. -g-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Han på sjön är nog så dugtig gast Som en ann’, som går
i kronans kläder, Han är icke den, som räds i hast,
- Har väl varit med i värre väder.
Men på land - jag känner gubben min -Slinker dalern
lätt ur Håkans vantar; - Händer nog, det faller honom
in Russla om** med engelsmannens slantar.
Och der borta i den stora sta’n - Jag har en gång
varit der som flicka -Finns så mycket folk, som hela
da’n Bara vill ha andra till att dricka.
Stackars far! Jag vet, att han blir svår, När han
sett en smula djupt i glaset. Gräl och slagsmål blir
det nog. Jag spår, Att han dyrt betala får kalaset.
Flyg du lätt och visa all din flit, Tröttna icke,
du min snälla spole, Fast min tanke fladdrar hit och
dit Mellan fönstret här och liten Ole!
Än jag spejar utåt hafvets bryn Efter båt med
Kosterlotsens flagga, Än jag tittar på mitt
hjertegryn, Der han slumrar stilla i sin vagga.
Liten Ole! Ingen dröm så stygg Näns dig störa,
endast drömmar ljufva
** russla (bohuslänskt uttryck) = rumla,
Komma till din bädd: du ler så trygg Och belåten i
din röda lufva.
Men skall alltid så förnöjd du le? Skärbons lif ger
tusentals med faror. Dem kan dock en karl i synen se,
Värre bli dess frestelser och snaror.
Ack, hvad blir, du lilla späda knopp, Väl af dig
en gång? Skall du mot ljuset Till en reslig fura
växa opp - Eller stanna som förkrympt i gruset?
Blir du kanske lots liksom din far? Blir en fattig
fiskare du bara? Lika godt! - Men blir du ärlig karl
Eller kanske . . .? Må dig Gud bevara!
Kunde jag nu blott ett litet grand Se hvad der i
stjernorna står skrifvet! Dock . . . din framtid är i
Herrans hand ’ Och han hjelper nog dig fram i lifvet.
Flyg du lätt och visa all din flit, Tröttna icke,
du min snälla spole, Fast min tanke fladdrar hit och
dit Mellan fönstret här och liten Ole!
Än jag spejar utåt hafvets bryn Efter båt med
Kosterlotsens flagga, Än jag tittar på mitt
hjertegryn, Der han slumrar stilla i sin vagga.
Thore Ericsson.
Ett
Lela verlden känner sagorna öm varulfven och troll-
| packan, hvilka ännu utöfva ett obestridt välde
i barnkamrarna, och i lifligt minne hos mången är
väl äfven historien om Ulysses och hans bedrifter
och bland dem hans besök i cyclopens (= rundögats)
håla. Denna episod har inspirerat italienska skalden
Ariosto, som i sitt berömda skaldeverk »Den rasande
Roland», sjuttonde sången, förvandlat cyclopen till
varulf. Varulfven, det lär oss sagorna, föder sig af
mennisko-kött: han har detta gemensamt med Polyfém (en
af cycloperna). Men trots hans vildhet och glupskhet,
ser man a);t han är barn af ett mera bildadt sekel:
han slukar männen, men han sparar qvinnorna och
nöjer sig med att inspärra dem till sällskap åt sin
hustru. Af en sådan gynnare kan man icke rimligen
begära större artighet.
Vi skola här i korthet redogöra för denna episod
i Ariostos dikt. Konung Norandin i Damaskus hade,
efter att många år hafva varit förälskad i Lucina,
»Cyperns kungamö», nu ändtligen blifvit förenad med
henne, och bröllopsskaran var just stadd på hemväg
till Syrien, men hade måst söka land för en storm i
Karpatiska hafvet, hvilken öfverföll dem »så brådt,
att sjelfve skeppspatron blef rädd i hågen». Det var
der på stranden och medan Norandin dragit ut på jagt,
som Varulfven plötsligt uppträdde, hvarom vi låna
skildringen ur Carl A. Kullbergs öfversättning af
Ariostos dikt, der det heter:
"Här i det gröna satt förnöjd vår skara, Tills kungen
skulle återvända, då Vi plötsligt se längs stranden
mot oss fara Varulfven, ett vidunder såsom få.
"Han är så måttlöst tjock, att svårt man säger,
Hur lång: nog af, han är ej någon dvärg.
För ögon han inunder pannan äger
Två klot af ben utaf en svamplik färg.
Som sagdt, längs stranden rakt emot vårt läger
Han kommer, som om vältrat der ett berg.
vidrincler.
Långt trynet är, likt galten har han betar, Och med
sitt dregel bröstet ned han smetar.
"Han kommer rännande och nosen bär, Som stöfvarn
plär, när han på spåret drifver. Förskräckta fly vi,
när han nalkas der, Med kinder bleka och med andlös
ifver. Det föga tröstar oss att blind han är, Ty
med att snoka blott i stånd han blifver Till mer,
än den som lukt och ögon har; ’ Och för att fly
behöfts ett vingepar.
"En löper hit, en dit; men fåfängt vara Det tycks att
fly, ej vinden jagar så. Af fyr ti menniskor, knappt
tio bara Bet lyckas simmande att skeppet nå. Han under
armen knippar hop en skara Och fulla stoppar barm och
sköt också; En mängd han ses i vida renseln släppa,
Som hang vid sidan som en herdeskrappa.
"Vidundret bar oss till sin boning vida, Vid hafvets
strand i klippan halkad in. Af marmor glänste den
på hvarje sida, Som ett oskrifvet blad så hvit
och fin. En qvinna sågs här som hans husfru bida,
Med sorg och smärta tecknad i hvar min; Af fruar,
flickor full var denna kula, Af hvarje stånd och
ålder, sköna, fula.
"Helt nära grottan, hvarest sjelf han bor, Vid kammen
af den ås, här ut sig bredde, En annan grotta var,
ej mindre stor, Der han en tillflykt åt sin hjord
beredde, Så stor att ej den räknas kan, jag tror, Den
sommar, vinter han på bete ledde. I tid han släppte
ut och in sin flock, För nöje mera än för nytta dock.
"Ty mera smak för menskokött han har; Re’n förr’n han
grottan nått, aptiten trängde. Tre bland de yngre,
som han på sig bar, Han åt, nej, lefvande dem i
sig slängde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
