Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbrukskolonien på Hall. A. Hedin - John Frisk. Af Manfred. (Forts. och slut fr. sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
skildheter - äfven sådana, som annars må kallas
för »småsaker» - strängt fastställd ordning,
hvilkens iakttagande ock oaflåtligt med allvar måste
öfvervakas, så att åtlydnaden af denna ordning efter
hand växer in i sinnena och upphör att kännas såsom
ett yttre tvång. Att i detta hänseende finna det rätta
lagom mellan en för liten regelbundenhet, som ej låter
ordningen rotfasta sig såsom vana, och ett pedantiskt
tvång, som alstrar en farlig lust att sedermera taga
skadan igen, är utan tvifvel en svår uppgift. Vi
våga dock tro, att man lyckats, emedan anblicken af
barnens beteende framkallar det intrycket, att de
äro uppmärksamma och lydiga, utan att derför vara
nedtryckta eller förskrämda; tvärt om se de frimodiga
och hurtiga ut. De få rymningsförsöken, om vi minnas
rätt endast tre sedan inrättningens öppnande, vittna
väl ock, att de stackars barnen finna sig väl under
den allvarligt vänliga vård, som egnas dem. Blott
en enda gosse har man hittills nödgats skilja från
inrättningen.
Redan vid första anblicken iakttager man, att
bemödandet att hos .barnen utveckla och befåsta kärlek
till och vana vid ordning, äger äfven andra stöd, än
regler att lyda, straff för öfverträdelse, belöningar
för godt uppförande. Hela anstaltens vårdade inre
och yttre skicfe är sådant, att det dagligen och
stundligen utan ord talar till barnens sinnen och
med tysta förmaningar uppfostrar dem.
A. Hedin.
Jolin
var en vinterdag. Kalla och gråa hängde skyarna öfver
den stelnade jorden, kallt och grått kändes det
inne, kallare och ruskigare var det ute. Men hvad
gjorde det för den, som värmde sig vid kärlekens
solsken. Äfven för mig hade en sådan sol uppgått
och hennes strålar spredo, trots vintern der ute,
ett rosenfärgadt vårskimmer öfver min tillvaro.
Allt oftare hade jag under de senare månaderna
sammanträffat med Georgina. Jag sökte henne och hon
undvek mig ej. Min till en början så blyga kärlek hade
vuxit till en jättestark passion, som väl beherrskade
mig, men derjämte ingaf mig en kraft och ett mod,
som jag förut ej anat. Jag kände mig nu stark nog
att nedbryta hvarje hinder, som reste sig mellan oss
eller, rättare, jag erkände icke vidare att något
sådant fanns. Väl var jag fattig och hon rik, men
det författarenamn, jag snart hoppades kunna bjuda
henne, syntes mig uppväga det guld, som kunde rymmas i
hennes fars kassakista. Väl var jag af så kallad låg
börd, men hennes omgifning, framför allt hennes mor,
syntes mig till tankar och känslor så verkligen låg,
att en förening med mig borde vara för Georgina en
befrielse från nedtyngande bojor.
Ännu hade det ej lyckats mig att finna ett lämpligt
tillfälle att förklara mig för Georgina, men i hennes
ljufva, strålande blickar läste jag ofta bekräftelsen
på mina djerfvaste förhoppningar. Omsider tog jag ett
afgörande steg. I ett glödande poem utandades jag
min kärlek och en dag lyckades jag obemärkt lemna
henne mina verser. På hennes flammande rodnad,
hennes handtryckning och den dröjande blick,
hvarmed den åtföljdes, märktes, att hon anade dess
innehåll. Och då jag hänryckt vågade hviska: »Ni har
ju redan förstått mig, Georgina?» hörde jag ett sakta:
»ja». - På hemvägen tyckte jag mig buren af vingar. En
sällhetsström fyllde min själ med på en gång berusande
yrsel och saligt lugn.
Sedan såg jag henne icke på mer än en vecka. Men då
erhöll jag ett bjudningsbref till familjen Hein.
Dagen var inne. Snön knarrade under mina fötter, när
jag gick gatan fram, liksom ville den varna mig. Utan
att gifva akt derpå, ökade jag snarare min gång.
Ur den festligt upplysta väningens stolta fönsterrad
tyckte jag mig se himmelens ljus stråla mig till
mötes. Jag ilade med våldsamt klappande hjerta uppför
de mattbelagda trapporna och stod inom några ögonblick
i den öfverfyllda salongen.
Bland alla sökte jag blott en enda. Flera gånger bjöd
jag förgäfves till att närma mig henne. Slutligen
lyckades jag tillhviska henne några ord, men märkte
förvånad, att hon åhörde mig på ett frånvarande
sätt. Hvad ville detta säga? Var det verkligen
hon? Det eljest af helsans rodnad strålande anletet
var marmorblekt, kring läpparna syntes ett drag af
beslutsamhet, men ock af en hårdhet, som jag ej förr
varsnat, och för första gången syntes hennes blick,
nu iskall, undvika min. Bestört, orolig drog jag mig
undan i en vrå, derifrån jag med harm såg henne djerf
t omfladdras af den fadde baron Gyllen.
Kom så det ögonblick, då signal gafs till en
skål. Alla blickade på herr Hein, som framträdde med
glaset i hand. Var det väl möjligt? Jag hade aldrig
hört honom yttra tio meningar
Af Manfred.
.(Forts, och slut fr. sid. 288.)
på en gång, och nu ämnade han hålla tal! Men det
var af ödet beslutadt, att hvad han nu sade, skulle
outplånligt ristas
i mitt minne. - Slutorden lydde: »––––Jag ber
er således,
mitt herrskap, förena er med mig pch dricka en skål
för de nyförlofvade, min dotter Georgina och baron
Gyllen.»
Ja, så ljöd det i mina öron! Men var det en ohygglig
dröm, eller hade jag blifvit galen? Rummet tycktes
mig dansa rundt omkring, och ljuskronorna lyste som
ur en tät dimma. Det enda, jag med någon tydlighet
urskilde, var hennes blick, riktad fullt och
stadigt på mig. Men hvilken blick! På sådant sätt,
med ängsligt deltagande, men med obevekligt beslut
att döda, måste en ägare blicka på sin trogna hund,
i det ögon* blick han lossar det dödande skottet. -
Jag befann mig på gatan. Huru jag kommit dit, vet jag
ej, ej heller hvart jag gick. Slaget hade träffat
så oväntadt, dess verkan var också döfvande. Det
säges, att dödliga sår ej medföra smärta, utan
en domning. Det erfor jag nu. Äfven jag kände ej
egentligen någon smärta, men en domning, en kyla,
en obeskriflig tomhet. Det var som om jag dött,
som om allt omkring, liksom inom mig, förvandlats i
kaos. Sedan jag länge irr$t omkring, kom jag till
samma ställe, der jag räddat den unga flickan. Nu
erfor jag, hvad hon mätte ha kännt. Lyckligtvis var
jag starkare än hon. Men hvem hade ledt mig dit? ...
En konvulsivisk tårflod återgaf mig mitt förstånds
klarhet. Tornurets slag väckte mig i detsamma till
medvetande om tidens flykt. Och nu kom jag att tänka
på min ädle välgörare, kanske var han orolig för
min skull.
Vid hemkomsten fann jag, att den alltid frikostiga
olyckan, som en längre tid glömt mig, nu riktade mot
mig slag på slag.
Professorn, som länge lidit af illamående, hade
häftigt insjuknat och inom några dagar tog sjukdommen
en sådan vändning, att utgången var gifven, och jag
motsåg med bitter sorg förlusten af den, som för mig
varit mer än en far. Jag lemnade honom naturligtvis
hvarken nätter eller diagar.
En dag sade han till mig med ett af sina sällsynta
leenden: »Vet du, John, jag kan inte begripa, hvad
var Herre skall göra med en sådan här gammal bokvurm
som jag. Jag har ju inte ens här kunnat vara någon
till glädje eller gagn."
»Huru kan ni säga så!» utropade jag. "Hvad hade jag nu
till exempel varit utan er, min gode, ädle välgörare?»
»Troligen detsamma som du är?», log han. Och då jag
gjorde invändningar, svarade han: »Ja, du må säga,
hvad du vill, min gosse, så kan jag inte inse annat,
än att jag skall komma att skräpa i himmelriket.»
Rörelsen qväfde hvarje ord på mina läppar. Slutligen
lyckades jag uttrycka något, som måtte hafva skänkt
honom tillfredsställelse, ty han inslumrade med ett
förnöj dt leeaide, för att några timmar senare vakna
till en kort dödskamp, hvarefter han slöt sina ögon
och gick att finna upplösningen på den stora gåtan.
Begrafningen var Öfver. I testamentet hade professorn
delat sin oväntadt stora förmögenhet lika mellan mig
och Clara.
Efter dessa tilldragelser förekommer i mina hågkomster
ett tomrum, ett svalg, som dock har sin förklaring. De
senaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
