Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. och slut fr. sid. 288.) - På bantåget. Novelett af Aina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
var, trots sina i öfrigt utmärkta egenskaper, så
fäst vid sällskaps-lifvet och sin talrika vänkrets,
att hon, oaktadt den unge gref-vens och hans makas
trägna böner, ännu icke kunnat förmå sig att öfverge
hufvudstaden och bosätta sig hos dem på landet.
Jag tror mig icke bättre kunna afsluta min
lefnadsteckning, än genom att gifra mina läsare del
af det bref, jag skref: "Bästa fröken von Edelheim!
.Jag är ännu samme oförbätterlige ungkarl (för att
begagna ett uttryck i ert bref), som jag alltid kommer
att förblifva. Deremot har jag icke blifvit någon
modern Diogenes, som man velat påstå. Tvärt om är
jag en stor menniskovän och ser ofta och gerna unga,
glada menniskor hos mig, om än den tid är förbi, då
jag hade nöje af såpbubblor. Jag bländades en gång
af den granna bubbla, som kallas stora verlden; men
en dag genomskådade jag henne, fann hennes ihålighet,
hon brast och lemnade efter sig endast - några tårar.
"Ni nämnde i ert förra bref den en gång så firade
Georgina llcin och frågade, om jag har någon
aning om, hvem den hemlighetsfulle vän var, som
försträckte henne och hennes man medel, sedan den
sistnämnde gjort af med både sina egna och svärfaderns
penningar. Händelsevis kan jag upplysa er, fast jag
icke får nämna hans namn, att det är en person, som
en dag hoppades att få kalla fröken Hein sin maka,
men måste afstå derifrån.
^Just nu hör jag det grefliga paret jämte några gäster
komma uppför trappan. Jag får lof att gå och välkomna
dem. - - - - - - - - - - ––––– -
. »Förlåt af brottet! Jag sade mina gäster,
att jag måste afsluta mitt bref, för att afskicka
det med aftonens post,
"De sända sina helsningar och förnya för hundrade
gången sina böner, att ni snart måtte besöka dem,
helst för alltid.
"Ni måste sannerligen komma och se det under, som
kallas Claras och hennes makes husliga sällhet. När
man ser de blickar, med hvilka de betrakta hvarandra,
kan man verkligen icke tvifla på, att de tokiga
menniskorna inbilla sig att ännu, efter tio års
äktenskap, vara lika förtjusta i hvarandra.
^Ursäkta, att jag å nyo gör ett afbrott, men barnen,
som ha sin plats i fönsternischen, ropa så ifrigt
på ’fa’bo’, att jag måste höra efter, hvad de
vilja.––––––––––––––––––-
"Som fröken von Edelheim kan märka, är jag icke
så litet tyranniserad, men också har jag helt
och hållet uppgått i dessa barn. Med spändaste
uppmärksamhet följer jag deras utveckling. I deras
lycka och framgång ser jag all min framtida sällhet
och ärelystnad.
"Kan ni tänka er, hvad det ifriga tillropet
gällde? Jo, när jag kom fram till fönstret, sade
Elin och si räckte på sig, så mycket hon förmådde,
för att kunna se de allt mer framträdande stjernorna:
’Fa’bo’ John! Einar vill veta, hvad den gossen hette
som trodde, att stjernorna kommit de"raf, att Gud
spatserade omkring med en stor käpp och stötte hål
i himmelens golf. - ’Så att vi kunna se huru ljust
det är der inne’, ifyllde Einar lifligt. ’Hvad hette
den gossen?’
’Stjernhjelm var hans namn. Han blef sedan en
vidt-berömd man.’
’Ja, pappa har berättat mig om honom’, sade Einar
med förnumstig min. ’Men jag vet nog, att de der ä’
stjernor, som sväfva i rymden’, fortsatte han och
pekade mot himmelen.
’Jag vet hvad jag tror om dem’, sade Elin
betänksamt.
’Hvad tror du då, mitt barn?’ frågade jag och strök
hennes ljusa lockar.
’Jag tror’, förklarade hon, ’att de ä’ ljus, som Gud
tändt, för att visa oss vägen, när vi ska’ gå till
honom.’ -
"Hvad säger ni om denna barnets filosofi? Jag hoppas,
att ni icke anser mig allt för pietistisk, om jag
tillstår, att all min erfarenhet och verldsklokhet
ledt till detta resultat: ’Det är som barn, vi skola
ingå i den högstes rike.’
Farväl för denna gång! Kanske får ni framdeles höra
af mig i några ’Babys’ historier.
Eder Ödmjuke tjenare John Frisk.»
Tbant&g^et.
Novellett af Aina,
in gäll h vissling, och tåget brusade fram till
en obetydlig station med blott en half minuts
uppehåll. Några sömniga passagerare tittade ut i den
mörknande August MI vallen, men der var icke mycket
att se. Så tänkte också helt visst en mörkhyad man,
som, långsamt lutande sig tillbaka, åter tycktes
försjunka i sin uppslagna bok.
Just i detta ögonblick öppnade konduktören dörren
till waggonen och steg artigt åt sidan för att låta
en ung dam inträda - en ung dam, så fin och smärt,
så rosenkindad och ungdoms frisk i den mjuka, gråa
resdrägten, att hon måste förefalla hvar och en, till
och med under en kall vinterdag, såsom en lifvande
solstråle. Vågigt, blondt hår framsmög under den gråa
filthatten, läpparna voro halföppna, liksom för att
visa de friska, blåhvita tänderna, och med en hastig,
behagfull rörelse hade hon nedlagt sin lilla svarta
kappsäck på närmsta soffa och satt sig sjelf bredvid
den. Den mörkhyade mannen betraktade henne oafvändt
med sina kloka, bruna ögon, och småningom gled det
öfver hans allvarsamma drag en sällsam ljusning. Han
hade säkert redan uppnått sitt tretionde år, men de
djupa fårorna på hans höga panna tillkännagåfvo,
att pr öfningar och bekymmer för mycket länge
sedan mognat honom till man. Der fanns ett drag af
svårmod kring hans ögon, som man kände icke skulle
förskingras, om än munnen loge, och dock var det, som
om man längtat efter just detta leende, for att få se
mannens ansigte manligt vackert. Boken hade fallit ur
hans hand, medan han betraktade sin unga reskamrat,
och när han ville återtaga den, föll hans blick på
den svarta skiiinkappsäcken, hvilkens blanka beslag
glimmade i skenet från den nyss tända lampan. -Den
smala inessingsplåten med sitt ingraverade namn befann
sig på en alns afstånd från honom,
det var således ingen svårighet att läsa dess tina
bokstäfver, hvilka bildade namnet "Edith Wahren".
"Edith Wahren", upprepade mannen för sig sjelf,
ty detta namn hade han ju hört många gånger förr,
särdeles under den senaste tiden. Hans gamla
bekantskap, fru kommersråd-innan Strålman, hade ju
en aflägsen slägting att förvänta till sig på besök,
denna slägting var en ung flicka på aderton år, och
hon hette Edith Wahren. Nu påminde han sig helt klart
allt detta och blickade med nytt intresse Öfver till
kappsäckens ägarinna, som han redan tyckte sig vara
helt bekant med.
Hon såg mycket barnslig ut, var kanske borta på sin
första resa, tänkte han, och månne väl fru Strålman
och hennes dotter, fröken Fanny, hade reda på,
att deras unga gäst skulle komma just i dag? Såsom
en vän till dem kunde han väl hafva tillåtelse att
presentera sig för den unga flickan och sålunda blifva
bättre i stånd att bistå henne med ett eller annat
under vägen. Han drog upp ett visitkort och räckte
det med en artig bugning till sin unga granne, som
öfver-raskad mötte hans lugna, leende blick, just som
han yttrade: "Min fröken, på kortet der ser ni mitt
namn, Arthur Bern-creutz, en person, som ödmjukt ber
om förlåtelse för detta djerfva sätt att få göra er
bekantskap. Emellertid måste ni först höra min ursäkt;
er tant, kommersrådinnan Strålman, har omtalat ert
tilltänkta besök för mig - en gammal vän till familjen
-, jag såg namnet på kappsäcken der och tänkte att,
om jag vore er bekant, ni måhända skulle tillåta
mig att vara er tjenstvillige beskyddare under vår
gemensamma färd?"
Edith sänkte sitt vackra hufvud och rodnade, ty hon
var i sanning rätt blyg öfver detta tilltal. Men som
hennes tants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
