- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

315––-

vän såg så god och allvarlig ut, smålog hon och
försäkrade, att hon var mycket tillfredsställd öfver
att icke behöfva resa vidare bland idel obekanta.

Herr Arthur Berncreutz hade lugnt flyttat öfver
till en tom plats vid hennes sida och började nu
med lätt och säker takt ett litet samspråk. Den unga
flickan såg upp till honom med sina klara, blåa ögon,
och snart föreföll det dem båda, som hade de kännt
hvarandra under många år. Han ägde ett sällsamt sätt
att tillvinna sig menniskors förtroende genom sitt
trohjertade väsende, och Edith fann, att hon utan
minsta förlägenhet kunde berätta honom sitt unga
lifs historia.

«En mycket innehållslös historia", försäkrade hon
med ett förtjusande, silfverklingande skratt. "Pappa
var en bokmal af första ordningen, kallades magister
och hade i någon aflägsen forntid varit skollärare -
nu lefde han på landet, mycket döf och tyst. Mamma
var död för flera år tillbaka, och så fanns ingen mer
der hemma utom gamla köks-Lena, som också var döf och
något svagsynt med. Hemmet», sade Edith, "är alltid
kärt, huru tarfligt och ensligt det än må vara, men
då tant kommersrådinnan, min fars kusin, bevisade
oss den oväntade vänligheten, att bjuda mig på ett
några veckors besök, blef jag hjertligt glad öfver
att ändå en gång få kasta en blick ut i verlden."

Mannen vid hennes sida såg med varmt deltagande in
i det strålande, glada flickansigtet; hon var så
underbart älsklig i sin oskuldsfulla uppriktighet,
tyckte han.

"Naturligtvis är ert lif der hemma mycket tyst och
ensligt", förmodade han.

"Ja visst", smålog hon, "utom pappa och gamla Lena,
har jag blott hunden och de hvita dufvorna till mitt
sällskap, men om somrarna är det outsägligt härligt
att springa in under de susande träden i skogen, som
står så frisk och grön, ända till träskstranden, der
fiskarna slå sina ringar på den blanka ytan. Molltonen
i det finska lynnet finnes också hos mig, och jag
älskar att försjunka i vakna drömmar, medan de små
vågorna sorla mot strandstenarna och björkarna gunga
sina höga kronor för sommarvinden."

"Men under vintern är det väl en smula enformigt
ändå?" frågade herr von Berncreutz.

"Nåja", svarade hon, "de långa, mörka qvällarna äro
visserligen en smula dystra, men då har man eldbrasan
och de stekta äpplena, och hittills har jag dessutom
verkligen haft lexor att läsa hvarje dag. Ser ni,
min far är fattig, och han menar att det bästa arf,
han i detta fall kan lemna mig, är en god uppfostran;
läsningen är således en god bundsförvandt att
fördrifva ledsnaden, och för öfrigt", tillade hon
med ungdomlig sorglöshet, »tror jag icke stort på
det der ’att ha tråkigt’ - hittills hafva alla små
moln ljusnat för mig underbart fort."

Arthur Berncreutz log vemodigt vid dessa ord. "Min
erfarenhet af lifvet har icke fört mig till samma
resultat", sade han långsamt, "jag har haft att
utkämpa en hel mängd strider, och än flera, fruktar
jag, stå mig åter. Kampen mot fattigdom under mina
studieår förefaller mig nu, då jag befinner mig i
bättre förhållanden, tusen gånger mindre bitter,
än många öfriga; den endast stärkte sinnet och gaf
mig större arbetsförmåga."

Edith hade gerna frågat hvad som föranledt, att han
nu befann sig lyckligare i pekuniärt hänseende, ty
hennes intresse för denne man stegrades allt mera;
men hon kom sig icke för att fråga, då han deremot
så helt otvunget förmådde henne sjelf att öppna hela
sitt unga hjerta. I handen höll hon en vacker bukett
af doftande höstblommor; hon måste berätta honom huru
hon plockat dem denna samma morgon, medan daggen ännu
låg qvar på bladen, för att kunna hafva dem med till
sin tant, och sedan hade hon ännu tusen saker att
fråga om kusin Fanny och hennes trolofvade etc.

Arthur Berncreutz tröttnade icke heller på att svara,
och så ilade tiden bort, tills han efter en blick
på sitt ur underrättade, att deras resa snart skulle
vara tilländalupen.

"Det är alls icke roligt", förklarade Edith, "ty,
vet ni, herr von Berncreutz, jag är ansenligt blyg
och rädd för dem

allesammans der borta, och dessutom ha vi ju haft så
trefligt här, vi två."

"Ja, mycket trefligt", svarade hennes reskamrat,
"men jag kan dock lugna er med, att kommersrådinnan
icke är skrämmande och att fröken Fanny är en ganska
snäll flicka."

"Det är nog godt, men lofva ändå, bästa, goda herr
von Berncreutz, att komma till oss i morgon; jag
skulle känna mig så trygg då", hon såg bedjande upp
till honom. "Ni vill ju komma?"

"Ja visst, jag lofvar, men se nu äro vi framme i
Finlands vackra hufvudstad! Här kan fröken Edith se
Kajsanniemis gröna träd, der borta ligger torget, och
betrakta nu för all del, huru trefligt stationshuset
ter sig vid gasljus."

"Huru härligt, huru vackert!" utropade den unga
flickan och tryckte i sin hänryckning blombuketten
mot sitt klappande hjerta, "det är ju alltsammans som
en förtrollande saga, måtte nu endast mitt bref hafva
hunnit fram, så att tant, enligt löfte, kan vara mig
till mötes."

"Om så ej vore", sade Arthur, "Skall jag föra er till
henne. Yill ni nu hafva den godheten att följa mig",
han lade hennes lilla, behandskade hand på sin arm
och banade så väg för dem båda in i väntsalen. Men
huru de än letade, syntes kommersrådinnan icke till,
hvarför Ediths följeslagare genast begaf sig på
väg att anskaffa ett åkdon. Det var snart funnet,
och sedan han lyftat sin unga reskamrat i den lätta
droskan, svängde han sig sjelf upp bredvid henne.

Augusti-qvällen var ljum och månskenet strömmade mildt
öfver de breda gatorna och husraderna, hvilka Edith
fann ändlösa; hon kunde ej hjelpa, att hennes hjerta
slog af fruktan lika mycket som af glädje, men när
hon såg upp till herr von Berncreutz, kände hon sig
genast bättre till mods. Han hade vid uppstigandet
i droskan tagit blombuketten och betraktade den nu
nästan vemodigt. "Kanske", sade han sakta, "vill
fröken Edith skänka mig en enda af dessa doftande
blommor, er tant får ju ändå många nog?"

"Mer än gerna." Edith valde ifrigt, slutligen lade hon
i hans hand en hvit levkoja, omslingrad af fina, gröna
blad. "Denna är den vackraste i mitt tycke", sade hon.

"Äfven i mitt, tusen tack för detta doftande
minne!" svarade han hjertligt.

"Ack, nu stanna vi; det är helt visst här min tant
bor», utropade Edith, "se huru ljust och vänligt
allt ser ut och ändå är jag litet fruktande." -
"Barnsliga barn", bannade Arthur och tog vänligt
hennes hand i sin, "kan ni . . .», han afbröts af
glada röster, hvilka redan nere i vestibulen helsade
den unga gästen, om hvilkens ankomst i dag de ej haft
någon aning.

"Det var ju särdeles lyckligt, att herr von Berncreutz
råkade vara med på tåget i dag", sade husets värdinna,
"tack för att ni tog vård om den här lilla damen!" Han
bugade sig förbindligt. "Ni kommer ju upp och dricker
te med oss?" tillade kommersrådinnan.

"Nej, jag tackar så mycket", svarade han, "ej i qväll,
men i morgon, om jag får lof.» Han smålog mot Edith,
som med osökt behag räckte honom sin hand till tack
och farväl.

Det var härliga dagar, som följde på denna
qväll. Edith tyckte att hon lefde som i en lycklig
dröm och var blott rädd för att vakna. Ändå föreföll
det henne, som skulle hon kännt sig mindre glad de
få gånger, hennes reskamrat icke var med dem; hennes
tant och kusin voro visserligen snälla och vänliga,
men de förstodo henne ej, hon hade genast kännt det,
här var ingen som gjorde det, utom Arthur Berncreutz.

Han försummade icke heller ofta tillfället att råka
Edith, och småningom blef det som en daglig vana, att
hon berättade honom allt hvad hon sett och njutit. Han
tycktes också alltid vara så road af de små planerna
och förslagen, och oftast var det äfven just genom
honom, som Edith erfor sin största glädje. Vid hans
sida besåg hon museerna och med honom lyssnade hon
till allt det bästa, som i musikväg stod att höra,
men under det den unga flickan njöt i fulla, friska
drag, märkte hon ej,



40*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free