Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319 –
hade således från hennes gamla plats omtalat henne
som en listig kokett, och nu var gamla frun rädd för,
att hon skulle förtrolla den väntade gästen. Ack,
det var mer än hon kunde bära, och darrande, men
utan en enda tår, lade hon ihop sina få reseffekter,
och nästa dag förde henne långt bort i den kalla
vinterluften. Hon frös mycket första delen af vägen,
men en gång inne i waggonen, blef hon åter varmare,
ehuru hon kände sig outsägligt matt, och som der
icke var många passagerare, lutade hon hufvudet mot
handen och försökte att hvila, utan att ge akt på
konduktörens rop vid hvarje station.
Tåget hvisslade och stannade.
»Nej, här fås inte någon smörgås», brummade en tjock
herre bakom Edith, »detta är blott en bistation med
en half minuts uppehåll» - och han drog åter hatten
öfver ögonen och somnade, just som dörren Öppnades
af en högväxt man i en präktig pelsrock. Han slog
sig ned och svepte en dyrbar resfilt omkring sig,
derpå framtog han en tidning och beredde sig till att
läsa den, men kastade dock först en hastig blick på
de öfriga medresande.
Vid anblicken af den tjocke herrn, sofvande med
hakan mot rockkragen, drog ett fint leende öfver hans
läppar; flera egendomliga personer funnos ej att se,
och sist stannade hans blick hos Edith. Hon hade icke
bemärkt den sist anlände, utan satt fortfarande med
hufvudet mot handen, så att blott profilen var vänd
mot honpm.
En fin, ädel profil, afgjorde han, men smärtsam att
betrakta, derför att den bar en så lidande prägel-,
kinden var mycket blek och ett drag af trötthet
hvilade öfver hela varelsen, som ovilkorligen väckte
hans medlidande. Handen, som understödde hufvudet, var
mycket smal och liten, den andra låg slappt utsträckt
mot hennes sida och ögonlocken voro tätt slutna* Hon
såg ut, som om lifvet pröfvat henne så hårdt, att hon
icke mer ens kunde finna tårarnas lättnad, ty breda,
blåa ringar syntes under den mörka ögonfransen-,
det var en modlös och hopplös vandrerska, som han
här såg framför sig.
Hvilken underbar ideförbindelse återförde väl då till
denne man bilden af en ung, vårfrisk varelse, som han
en gång mött just på detta samma tåg och kommande
från samma bistation, som han sjelf nyss. Arthur
Berncreutz, ty det var han, visste det ej, men kanske
att dock något drag i det bleka ansigtet midt emot
honom så förde minnet tillbaka, kanske just denna
hvita panna, från hvilken hatten var bortskjuten och
der nu det blonda håret så ledigt krusade sig ...
Var det en synvilla? Nej, der stod verkligen
den gamla, svarta kappsäcken med sin välkända
namnplåt, och mannens hjerta stod stilla vid den
öfverväldigande tanken: »Det är hon, denna qvinna är
Edith.» Han böjde sig framåt, för att se om hon sof,
men då han märkte att ögonlocken lätt rörde sig,
gick han hastigt öfver på andra sidan och satte sig
ned bredvid henne. Edith reste sig häftigt upp, men
Arthur Berncreutz tog lugnande hennes båda händer
i sina, lutade sig ned och hviskade med obeskriflig
ömhet: »Edith, älskade Edith!» Hennes ögon stirrade
undrande på honom, derpå bröt plötsligt en skimrande
solglans fram i dem, och åter en gång tyckte Arthur
sig se sin unga reskamrat från fordom. Edith trodde
sig blott drömma, hon tillslöt ögonen och öppnade dem
å nyo, men alltjämnt var han der och sörjde för henne
kärleksfullt, såsom förr. Den mjuka pelsrocken var
svept omkring henne, resfilten lindad om hennes fötter
och sjelf satt Arthur der, berättande på sitt goda,
lugna sätt allt som händt, sedan de åtskildes. Om sitt
äktenskap nämnde han föga, det var nu upplöst genom
hans hustrus död för ungefär ett år sedan; någon tid
derefter hade han ännu tillbragt i utlandet, men efter
återkomsten till hemlandet genast skyndat att uppsöka
fru Strål-man, för att af henne få höra hvarest Edith
befann sig. Denna fru hade emellertid med dotter
och måg rest bort på obestämd tid, och sålunda måste
han nu börja sina efterspaningar i Ediths egentliga
hemtrakt-, steg för steg ledde han sig framåt och
stod just nu på väg att besöka den högadliga familjen
(som för vintern var bosatt i hufvudstaden), för att
der få underrättelse om Ediths adress.
Så lydde, i korta ordalag, hans berättelse, och
nu skulle Edith tala. Det föll sig till en början
svårt nog, emedan hon icke ville framställa sig såsom
martyr, men Arthur förstod icke desto mindre allt och
förebrådde henne mildt, att hon icke, såsom han bedt,
vändt sig till tant Mila.
»Ack!» sade hon med ett litet leende, »då skulle jag
ju blott onödigtvis bekymrat er, och dessutom var jag
ju ändå aldrig verkligt hjelplös; mitt sista hem hos
fru von Schildt var till och med ganska drägligt.»
>»Fru von Schildt!» Arthur studsade. »Har du - kan det
då vara en möjlighet att du i tre år vistats hos min
fars syster, utan att jag haft en aning derom? I alla
fall stod jag dock nära att finna dig, dyraste, ty det
var just hos min faster jag ämnade tillbringa julen.»
Edith skrattade på sitt gamla, behagliga vis. »Det
var då visst för er skull jag måste resa bort i dag»,
sade hon.
»Åh!» utbrast Arthur, »den gamla var rädd, att du
skulle eröfra mitt hjerta, icke sannt? Jag känner
hennes egenheter så väl, men denna gång hade hon
uppgjort räkningen utan värden; ett vänligt öde har
åter fört oss tillsammans, för att aldrig mera här
nere skilja oss åt - eller huru, min älskling, du
vill ju tillhöra mig?»
Han böjde sig ned för att uppfånga svaret från hennes
läppar och för att se in i de ljufva, blåa ögonen,
som han så innerligt älskad^. Det var en besynnerlig
förlofning, ty aldrig hade hon bekännt, att denne man
var henne kärare än lifvet, och aldrig hade han sagt,
att han älskade henne, men dock förstodo de till fullo
hvarandra. Edith skulle aldrig mera behöfva resa åter
till fru von Schildt, försäkrade han, om icke såsom
fru von Berncreutz, och hennes hem från i dag till
den tiden skulle vara och förblifva hos tant Mila.
Det var så lugnt, så ljufligt, tyckte hon, att
låta en annan bestämma allting för sig, och denne
andre var en, som endast tänkte på hvad som skulle
vara behagligast för henne. Hon bekymrade sig ej om
någonting numera, ty Arthur var ju här och sörjde
för henne, både på tåget och när de anlände till
staden, ända tills han bar upp henne för de breda
trapporna och ställde henne på den mjuka mattan i tant
Milas förmak. Det var ett så varmt och trefligt rum,
lampan sken så mildt, och midt på golfvet stod vid det
ångande teköket en liten gråhårig qvinna med vänliga,
blåa ögon.
»Tant Mila», sade Arthur Berncreutz till henne,
»ser du hvem jag hemtar med mig åt dig? Detta är
Edith Wahren, min egen älskade brud.»
»Gud ske pris och lof!» utropade den blida qvinnan;
derpå öppnade hon sina armar för Edith, den öfvergifna
och föräldralösa. - »Att du icke kommit förr, min
dotter! Jag har väntat dig i fem långa år och der
inne står ditt rum och din bädd sedan länge i ordning
för dig.»
O, hvilken kärlek! Edith måste gömma sitt hufvud vid
tant Milas bröst och gråta af idel lycka, sedan tog
Arthur sakta hennes arm och förde henne fram till
fönstret, der stjernorna strålade emot dem från den
klara vinterhimmelen.
»Ser da, min älskling, dessa skimrande ljus»,
hviskade han, »det är ofvan dem vi i dag skola sända
vår tacksägelse, icke sannt?»
»Ja, ja», sade Edith innerligt, och för första gången
på länge kunde hon åter bedja och tacka af hjertat.
Hon lutade sig mot Arthurs stödjande arm och tillslöt
i öfvermåttet af lycka sina ögon. »Min ljufva Edith»,
hviskade han och det ljöd för henne som en rogifvande
vaggsång långt borta i fjärran. Yågorna brusade,
björkarna vaggade sina lätta grenar för sommarvinden
och Augusti-solen brände på hennes hjessa. Edith var
borta i feberdrömmarnas oroliga verld.
När hon åter vaknade till dunkelt medvetande,
hade redan lång tid förflutit, och ännu längre
skulle förgå, innan hon hade nog kraft att reda sina
begrepp. Den svåra hjerninflammation, som nyss hotat
hennes lif, gjorde Edith utomordentligt svag och trött
och minnet svek henne tilll en början fullkomligt. Hon
trodde sig vara i sitt mörka, gamla rum hos fru von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
