Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. I. Vår besynnerlige granne i Montreux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
Efter denna pufi för behaget af utländska sommarresor
och denna lilla ekonomiska vägvisarvink åt herrar
familjefäder, icke olämplig i en tidskrift, som kallas
»Familj-Journalen», återgå vi till vår »reseqvartett»,
för att så småningom komma till "den besynnerlige
grannen".
Reseqvartetten, som bestod af en äldre herre, men
med fullkomligt ungdomlig förmåga att njuta af allt
skönt i lifvet och att till den ändan kunna pusta
sig upp för de argaste tvärbranter i kapp med sina
unga följeslagare; vidare af en fullvuxen dotter
och en fjortonårig son, för att nu icke tala om
den unga frun, som inträdt i det lefnadsstadium, då
qvinnan inte längre gör sig besväret att räkna sina
år; reseqvar-tetten hade - efter ett par månaders
vistande i Paris och grundligt beseende af den stora
expositionens under - öfver Fontainebleau, Dijon och
Lausanne, på hvartdera af hvilka ställen den uppehöll
sig några dagar, anländt till Montreux, den måhända
skönast belägna af alla Genevesjöns små kuststäder,
och hvarest den ämnade dröja en och annan vecka,
för att äga en utgångs- och återvändningspunkt för
de dagliga små utflygterna i nejden.
Yi hade tagit in på ett af de små hoteller, hvilka
befinna sig närmast ångbåtarnas landningsbrygga. Från
fönstren en trappa upp mötte oss den härligaste
utsigt öfver det stora vattnet, som liknade ett haf
och hvars i alla väder lika genomskinligt klara,
Uaa böljor utgöra ett underverk för turisterna och
en ännu olöst gåta för vetenskapsmännen.
I ett vattenglas är, till exempel, färgen
kristallklart hvit; i ett ämbar likadant; i en större
så börjar vattnet antaga en omärklig skiftning i
blått, men i sjön är det idel flytande safir.
Sjelfva reflexerna af berg, träd och byggningar
antaga, eget nog, en skiftning i blått. Skuggas också
himmelen af svarta eller askgråa moln, det kommer icke
vattenspegeln vid, den tager inga intryck af annat
än solens guld och purpur, för Öfrigt bibehåller den
sin evigt azurblåa drägt i denna underbara nejd af
idel färgskiftningar.
Allt hvad vi på landskapstaflor öfver Schweiz
tillförene ansett såsom onaturligt färgprål,
var endast en matt och usel efterbildning af
denna sidensarsglänsande färgkarta i de finaste
skiftningar. Luftens klarhet flyttade till en närhet
af - såsom vi tyckte - endast några bösshåll små
byar och stora fjäll, hvilka dock lågo på milslånga
afstånd från oss. Yi tyckte oss med blotta ögat kunna
upptäcka de små, hvita lusthusen på andra sidan sjön,
men i kikaren byttes dessa lusthus plötsligen till
stora byggningar med dussintals fönster.
Dock, under minnets hägringar, som återskänka mina t
justa ögon de härliga trakterna, glömmer jag alldeles
bort »vår besynnerlige granne».
Yåra båda rymliga och trefliga rum en trappa upp å
hotellet och med den nyss antydda storartade utsigten
öfver Ge-nevesjön, dess omvexlande stränder och
de majestätiska snöklädda alpspetsarna ’Dent du
midi, med flera, voro icke belägna vägg om vägg
med hvarandra, utan åtskilda genom ett rum, som
beboddes af en främling för oss, men en trogen gäst
för hotellet. Eeseqvartetten delades följaktligen så,
att de båda fruntimren intogo det ena rummet och de
båda herrarna det andra.
Efter en ansträngande, men mödan rikligen belönande
fotvandring upp genom det vildt romantiska bergpasset
»Gorge de Chaudron» till Glion, ett högt beläget
hotell, behöfde vi all den ro och hvila, som natten
kunde erbjuda oss, men våra förhoppningar eller,
rättare, mina blefvo i detta fall på det grymmaste
svikna. Mina reskamrater läto sig nämnligen mindre
störas af den gast, som huserade i vår närhet.
Knappt hade jag inslumrat, drömmande om skummande
vattenfall och svindlande bråddjup, förrän tunga
björnlabbar tycktes tassa på väggen bredvid min
sängplats. Dofva, afbrutna eder med skarpt betonade
r-ljud i tjogtals »Sacre-sacr-r-r-r-e» erinrade om
ett vilddjurs morrande. Tassandet på väggen, då och
då omvexlande med slag, såsom då man dödar insekter,
lät mig tro, att den obekante grannen plågades af
myggor eller flugor; men snart märkte jag, att han
äfven tycktes ha i sinnet att öppna den stängda dörren
till mitt och min sons sofrum.
Förvånad och något orolig tände jag ljus och ställde
mig midtför dörren, i fall främlingen, som disponerade
Öfver nyckeln, ämnade öppna kommunikationen oss
emellan. För det närvarande var den stängd af en
mindre byrå.
Nyckeln tycktes inte vilja passa, och detta missöde
beledsagades af en vald samling nya »Sacr-sacr-r-re
.. .»
»Hvad vill mannen? Är han helt enkelt en
inbrottstjuf?» tänkte jag, men denna misstanke
stod i strid med hotellvärdinnans beröm öfver hans
gentlemannaegenskaper.
Å nyo dunsade,björnlabbarna mot väggen från golf
till tak, åtföljda af en mindre hunds morrande. Yar
mannen en tjuf, så gaf han åtminstone helt ärligt de
tydligaste varningar.
Slutligen utropade jag otåligt och kraftigt: »Silence,
monsieur! Yous avez des voisins!» (Tyst, min herre! Ni
har grannar!)
Aldrig skulle en trollformel kunnat åstadkomma en
mera plötslig verkan, än dessa mina ord.
.Grannen tycktes ramla eller hoppa från någon
byrå eller något bord ned i sin knakande säng, att
dömma af ljudet, medan han sakta frammumlade ett
»pardon! pardon!»
Enstaka dofva, men mera dämpade slag i väggen höllo
mig emellertid ännu länge vaken, medan jag på en gång
förargade mig åt och beklagade min stackars grannes
anfäktelser af flugor, mygg eller andra kryp.
På morgonen erfor jag dock af min värdinna - efter
åtskilliga hennes försök att dölja verkliga sanningen
- att den besynnerlige tidtals var en delirant, som
hade olyckan att se flugor öfverallt, men särdeles
i sitt eget rum och om nätterna.
Jag var otacksam nog att inte finna grannskapet
angenämt och bad henne placera främlingen i något
annat hörn af hotellet, men detta var henne alldeles
omöjligt - bedyrade hon -, ty rummet var »öfverstens
favoritkammare», och han var en stadigvarande och
inbringande gäst. Deremot hade jag icke det ringaste
att befara af grannskapet - menade min välvilliga
värdinna -, ty »monsieur le colonel» var sjelfva
mildheten och godheten, trots hans brumbjörnsnatur,
och nyckeln till vårt sofrum hade hon tagit i förvar.
Min delirant var således en öfverste.
På morgonen låg jag i mitt öppna fönster och inandades
de friska vindarna från sjön, då jag plötsligt hörde
min nattlige grannes barska stämma rakt nedanför
mig, medan hans person skymdes af den breda markisen
utanför fönstren till kafét, som upptog husets hela
jordvåning.
Några högljudda: »Mille tonnerres! Yentre S:t
Gris! Sacr-r-r-r-e bleu . . .!» hvilka liknade
en larmtrummas ljud, stegrade min nyfikenhet till
den grad, att jag beslöt mig för en ögonblicklig
spionpromenad utanför hotellet.
Klockan var ej mera än sju på morgonen, och den
lilla staden vaknade så småningom till lif och
rörlighet. Kafét var nyss öppnadt af hotellvärdens
femtonårige son, som jämte en yngre broder förestod
serveringen der nere. Bröderna voro ett par vackra och
intelligenta pojkar, hvilka nu under ädel täflan buro
fram till den ende kunden, »monsieur le colonel»,
hans första morgondryck, innan han intog sitt te,
nämnligen en flaska konjak och en väldig karaffin
full med vatten.
Jag tyckte mig finna en förklaring öfver flugfor
följ elsen.
Sättande mig på en soffa under jättepopplarna å den
öppna platsen framför hotellet, började jag närmare
studera min »milde» granne.
Han syntes mig en man mellan fyrtio och femtio
år, medelstor, med nobla, välbildade drag och
en elegant, ehuru något nedböjd hållning. Stora,
så kallade engelska, polisonger hängde ned öfver
halsen och en del af hans breda bröst. Drägten var
enkel, men modern. Snöhvitt linne i skjortan och
snöhvita strumpor i de lackerade sommarskodonen
röjde gentlemannen.
Sedan han med rynkad näsa kastat en granskande blick
omkring sig på stengolfvet å trottoaren, slog han sin
väldiga käpp i marmorskifvan på serveringsbordet,
i det en åska af eder rullade in i kaféts stora
salong. »Henri! Louis! Drum-lar! Odågor! Tjufpojkar!
Uslingar! Kommen hit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
