Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. I. Vår besynnerlige granne i Montreux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
De båda garsongerna, husets söner, såsom vi nämnde,
skyndade att ställa sig likt ett par tända ljus inför
den barske öfversten, som var så mild, enligt deras
mors påstående.
^Monsieur le eolonel!» - stammade tjufpojkarna under
låtsad vördnad och förskräckelse, medan det ryckte
i deras smilband.
Öfversten pekade på några vissna lof, som skräpade
på sten golf vet vid hans fina fötter.
^Kallar ni det här ordning och snygghet, slynglar! Nå,
hvarför har man inte min bukett färdig ?»
Henri, en vacker pojke på tio år, hastade under
en djup bugning att uti en elegant silfverkorg
bjuda en samling miniatyrbuketter, afpassade för
knapphålet. Den stränge herrn tog en liten rosenknopp,
förenad med en pensé.
Till lön för uppmärksamheten röt han ett kraftigt:
"Lägg upp dig, slyngel! Sacre-r-r-r-e! Pristi! Jag
ska’ lära dig att låta en gentleman sitta midt i en
sophög! Lägg upp dig!"
Henri lade med slafvisk ödmjukhet upp sin lilla person
för en hotande bastonad. Tyrannen höjde med gnistrande
blickar den tjocka spatserkäppen, och jag sprang just
upp från min soffa, för att blanda mig i leken, som
fick en anstrykning af pinsamt allvar, då den äldre
broderns bjertliga skratt hindrade min intervention.
Också föll det tjocka röret lätt som ett halmstrå
ned på delinqventens bakdel.
"Kes upp dig, odåga! En annan gång får du dubbel
smörj-ration!"
Den afstraffade gjorde militärisk helsning och
stod der rak som en rekryt. Öfversten nöp den näpne
gossen i örat, lurfvade om hans svarta, lockiga hår,
kysste honom på kinden och applicerade sedan en spark
på det ställe, på hvilket konst-beridarclownerna
alltid synas så föga känsliga. LiUa Henri tackade
för den oskadliga sparken med ett högljudt: "Yive
mön colonel!", hvarefter han försvann som en blixt.
Ett hastigt solsken flög öfver det barska
krigaransigtet, hvarefter den besynnerlige mannen med
en blick af djupt vemod fastade rosenknoppsbuketten
i sitt knapphål.
Jag hade fått bevittna en skymt af den "mildhet",
på hvilken min värdinna hänsyftat.
Snart samlade sig en skara snyltgäster kring
öfverstens bord, vid hvilket han hela dagen gjorde
les honneurs för alla förbi v ändrande.
Än körde en landtman med hustru och barn förbi med
sitt lass af frukter och grönsaker-, än en droskkusk,
än en sopåkare. Alla stannade de vid den frikostige
kafegästens "Ilalloh!" och togo plats i en rund kring
hans lilla bord, på hvilket konjaks- och vinflaskor
oupphörligen aflöste hvarandra. Det lätta och angenäma
Montreuxvinet är visst inte särdeles rusande, men
förtärdt i sådana qvantiteter, som af öfverstens
törstiga gäster, och omvexlande med konjak, förfelade
det ej sin behöriga verkan. Också blef samtalstonen
allt lifligare och högljuddare hos den brokiga mängden
af ständigt kommande och gående.
Eget nog syntes endast ett fåtal personer af
sådant högre samhällslager, som traktens närmaste
småhandlare, ty gästerna utgjorde för det mesta det
lilla samhällets drägg. Också tog öfversten flitigt
upp sin eau de cologne-flaska och bestänkte dermed dem
af de inbjudna, hvilka mest försummat sin toalett,
medan han i rytande ton höll en kort föreläsning
om kroppens behof af snygghet och om "Epaminondas,
som inte blygdes för sin renhållningsbefattning,
men likväl var en - Epaminondas, det vill säga,
en gentleman".
De upplexade åhörde tillvitelserna med vördnadsfullt
allvar, men kolkade under tiden i sig den ena
vinflaskan efter den andra.
Bland de mera framstående och mest skräflande gästerna
intogs hedersrummet af en lång, mager slusk, hvilkens
drägt,
här och der uppsluppen och genomskinlig, likväl
häntydde på den afsigkomne eleganten. Munvig och
påflugen, orerade han högljudt om sina studentår,
sina jagthundar och ridhästar, medan öfversten
öfveröste honom med vällukt och ovett, åtföljdt af
några käpprapp, som inte alltid tycktes så milda
och lätta, som slaget vid lilla Henris hotfulla
afbasning. Snyltgästen hämnades med att tömma allt
i spirituosaväg, som fanns på bordet. Raglande
aflägsnade han sig till slut, medan hans värd
föraktligt sparkade en liten sten efter honom,
åtföljdt af ett hånfullt: "Le miserable!"
Dag efter dag tillbringade min besynnerlige granne
på samma sätt sitt lif vid det lilla runda bordet
å trottoaren, och omgifven af samma slödder såsom
föremål för hans slösande välvilja. Hans Utflygter
från sin stol inskränkte sig till korta promenader
till närmaste fruktbutiker, från hvilka han åt de
bidande och jublande barnskarorna, af hvilka han
syntes af-gudad, utdelade massor af sydfrukter.
Alltid fin, bar han ständigt i knapphålet sin
lilla bukett, omvexlande för hvarje dag och
många gånger under dagens lopp, ty fruarna i de
närmaste butikerna eller deras barnpigor med sina
småttingar uppvaktade honom tätt och ofta med hans
älsklingsprydnad. Buketterna tycktes vara hela
traktens vördnads- och tacksamhetstribut till den
barske mannen, hvilkens mullrande basröst hördes
dagen om i närheten.
Aldrig sågo vi honom egentligen drucken, men - tack
vare konjakslibationerna - i ett ständigt halfrus,
hvilket dock numera icke urladdade sig i något
nattligt buller, ty han hade lofvat vår värdinna,
hvilken han mycket höll af och kallade "Ma chere
mére", på sitt hedersord, att inte vidare störa
sina grannar.
"Han dricker för den skull något mindre än vanligt" -
upplyste hotell värdinnan - »för att kunna hålla sitt
löfte, men hvad han lofvat, håller han alltid heligt."
"Men hvem är han då egentligen, min underlige granne?»
- sporde jag en dag den vänliga husmodern, hvilken jag
råkade vid dörren till hans rum: "Hur kan han trifvas
bland sådan omgifning och utan ringaste omvexling i
sitt drinkarelif?"
"Ack, min herre!" - suckade hon till svar - "han är
så olycklig, den stackars mannen, så ensam i verlden,
trots sin stora och förnäma slägt. Dessutom dricker
han inte året om. Han har sina långa mellantider,
då han endast förtär vatten och lefver instängd-som
en munk i sin cell. Har ni lust att titta in litet
i hans kammare?"
Rummet hade ingenting utmärkande framför våra egna,
med undantag af några vittnesbörd om ett längre
vistande på stället, hvilka uppenbarade sig i
vapen och bokhyllor på väggarna, mellan gravyrer
och fotografiporträtter. Hans boksamling utgjordes
af idel motsatser. Byron och Shakespeare, Dickens,
Alphons Daudet och Paul de Kock. På skrifbordet
låg en engelsk bibel, som tycktes flitigt begagnad,
uppslagen bredvid åtskilliga andliga skrifter, de
flesta på engelska språket. Öfver sängen hängde en
liten tafla med baksidan utåt. - "Det är hans mors
porträtt" - upplyste värdinnan. "Så länge han rumlar,
sitter det alltid omvändt så der, men under hans
fastetid hänger det riktigt,"
Han är ett original alltså.
"Öfversten har vistats många år i Amerika och
deltagit med utmärkelse i slafkriget" - fortfor
värdinnan. "Men han är vår landsman och tillhör en af
vårt lands rikaste, äldsta och förnämsta familjer,
ehuru han skiljt sig för alltid från sina närmaste
och nu lefver bland oss såsom en af alla älskad och
värderad främling."
"Har man då så förnäma familjer här i den fria
repu-lliken Schweiz?» sporde jag ironiskt.
"Åh, monsieur!", blef hela det svar jag erhöll,
men minen och blicken talade hela volymer.
(Forts. sid. 331.)
41*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
