Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXIX. Claës Grill. Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
nom 1764 af riksrådet Thure Gabriel Bielkes arfvingar
inköpta Torstenssonska huset, nu varande Arfprinsens
palats vid Gustaf Adolfs torg. Förmögenheten
och anseendet växte år efter år, och under resor
till Holland och Frankrike vidgades den svenske
köpmansfurstens blick för såväl det kommersiella,
som det sociala och vetenskapliga.
Med köpmannen gick uppmuntraren af konst och vetenskap
hand i hand. Claes Grill var ett outtröttligt stöd
för unga konstnärer och vetenskapsmän. Han anlade
ett stort tafvel-galleri (hvilket ännu, temligen
orubbadt, finnes å Österby) och lät samla och skänka
till Upsala akademi en samling sällsynta naturalster,
särskildt från Surinam.
Tanken på en svensk akademi, hvaruti
naturvetenskaperna inom landet kunde få sin högste
målsman, hade kommit på tal. Man hade ju redan en
Carl Linnseus, att ej tala om en Mårten Triewald och
en Åhlström (Ahlströmer). Denna tanke omfattades
på det lifligaste af Claes Grill, och han blef
en af grundläggarna till och första medlemmarna
i den institution, hvilken den 31:sta Mars 1741
erhöll stadfästelse såsom Vetenskapsakademien i
Stockholm. Sitt intresse för denna akademi ådagalade
Grill på flerfaldigt sätt. Han deltog, bland annat,
såsom deputerad i akademiens förvaltning samt försköt
år 1748 en summa af 80,693 daler för uppbyggandet af
akademiens astronomiska observatorium (denna skuld
betalade akademien successivt under elfva år, men
någon ränta mottog ej Grill).
Belöningar och bevis på medborgares aktning och
tacksamhet uteblefvo naturligtvis ej för en sådan
man som Claes Grill. Yid 1747 års riksdag blef han
af landtmarskalken å ständernas vägnar tackad och
förklarad för fosterlandets vän (Grill hade kort
förut, då svenska riksbankens sedlar i utlandet
förlorat kredit, låtit uppköpa dem utan afslag,
hvarigenom de snart återtagit sitt värde), då han
1753 blef direktör vid Ostindiska kompaniet, blef
han såsom sådan tilldelad lika rang med råden i de
k. kollegierna, Stockholms borgerskap gaf honom alla
sina hedersuppdrag, Vetenskapsakademien valde honom
1748 till sin prseses samt lät 1759 öfver honom slå
en medalj och han erbjöds svenskt adelsskap, hvilket
han dock undanbad sig.
Men ett svart olycksmoln rufvade öfver Claes
Grills lefnads Aftonhimmel och betäckte för en tid
densamma fullkomligt. Sekreta utskottet hade år 1747
inrättat i Stockholm ett särskildt vexelkontor,
hvars uppgift skulle vara att reglera kursen och
hålla den så låg sig göra läte. Till att förvalta
detta vexelkontor, hvilket var ett hattpartiets verk,
tillsattes presidenten Erland Broman, kommersrådet
Thomas Plomgren, grosshandlanden Gustaf Kierman
och dito Claes Grill. Dessa fyra styresmän erhöllo
för ofvan nämnda ändamål ett årligt anslag af en
och en half tunna guld och dessutom tre tunnor
guld utan ränta. Under nio års tid eller till 1756
kostade detta hattarnas skötebarn svenska staten
några och tjugo tunnor guld; kostnaden ansågs dock
någorlunda dräglig, allden-stund under tiden kursen
och myntets representanter höllos någorlunda lika
mot myntets verkliga värde. Men vid 1756 års riksdag
förklarade vexelkontorets styresmän (grosshandlaren
J. H. Lefebure hade då derinom efterträdt den två år
förut aflidne Plomgreii), att de ej förmådde hejda
räntestegringen, utan vexelkontoret måste anhålla om
statsanslag, för att kunna fullgöra sina förbindelser
i utlandet. Omedelbart förut hade krig utbrutit
mellan Frankrike och England och den förfärliga
jordbäfhingen i Lissabon inträffat, och dessa båda
händelser skakade naturligtvis i hög grad handels-
och penningeförhållandena i Europa. Men, äfven om
detta ej tillstött, torde Sverges utländska kredit
då ej varit den allra bästa. Inom landet hade tron
på vexelkontorets gagn och rätta skötsel fått en
ganska hård stöt, och flera anmärkningar hördes:
borgmästaren Schauw, till exempel, sade rent ut,
att hela vexelkontoret var en felaktig institution
och att man borde låta kursen fritt löpa upp, och
den bekante partigängaren general Pechlin ville icke
erkänna någon skyldighet för staten »att bispringa
vexelkontorets bolagsmän i en affär, som de åtagit
sig på vinst och förlust och för hvilken de åtnjutit
öfverdrifaa förmåner».
Ovädret gick dook någorlunda öfver denna gång;
vexelkontoret fick ur banken en försträckning af
200,000 riksdaler i silfver och 3-4,000 skeppund
koppar. Men detta förslog ej länge. Nya styresmän för
kontoret tillsattes, men redan i Juni 1758 återgick
man till de gamla. Dessa mottogo kursen till 41 mark
och utfäste sig att sänka den samma till 38 Vg mark,
men de förmådde ej hindra dess stigande, »ehuru -
såsom en skildrare af vexelkontorets historia säger -
de, med en vexelcirkulation af 144 tunnor guld, endast
på 4 månader spelade bort för riket inimot 20 tunnor
guld». Vintern 1760 förklarade ock vexelkontoret
öppet, att det icke längre kunde styra kursen. Med
riksdagen 1765 kommo så mössorna till väldet, och
nu bröt stormen på allvar lös öfver det Kiermanska
vexelkontoret och således äfven öfver Claes Grill.
Nämnda riksdags uppträdande mot Kiermanska
vexelkontoret samt dommen öfver dettas
delägare bilda en af de allra intressantaste
episoderna under Frihetstiden. Bankodeputatio-nens
hufvudanmärkningar mot nämnda vexelkontor riktades
mot ett par. transaktioner, som" det samma
försighaft. Till sitt understöd hade kontoret
1755-56 ur banken fått uttaga 200,000 riksdaler i
silfver samt 4,776 skeppund myntade kopparplåtar. Af
silfverriksdalrarna hade 115,000 blifvit riktigt
återlemnade, men återstoden, 185,000 riksdaler,
hade ingått i en slutuppgörelse, som år 1761 blifvit
verkställd mellan sekreta utskottet och vexelkontoret,
hvarefter kontoret fått betala dem med sedlar efter
42 marks kurs på en tid, då kursen hade stigit till
omkring 70 mark. Kopparplåtarna hade vexelkontoret
ursprungligen fått mot förbindelse att derför inköpa
silfver; sedermera hade antalet sålunda blifvit
jämnkadt, att de associerade skulle för länkens
räkning sälja dem; plåtarna hade utskeppats, men i
anseende till då rådande låga pris på koppar hade de
icke blifvit försålda, utan i stället pansatta, till
dess bankofullmäktige sjelfva funnit för godt, att
för dem mottaga betalning i sedlar efter pari-kurs,
d. v. s. 540 daler för skeppundet. Depu-tationen
nämnde dock nu i sin berättelse härom ingenting
mer, än att de associerade mottagit plåtarna mot
förbindelse att inköpa silfver, att de utan ränta
nyttjat dem i sin rörelse inemot 5 år och slutligen
betalt dem med pappersmynt efter namnvärde. Genom de
upplysningar och uträkningar, som banko-deputationen
meddelat, ansåg den sig hafva tydligen ådagalagt,
att vexelkontorets delägare gjort sig till mästare
af bankens redbarheter, förskaffat sig flera tunnor
guld, att utan ränta nyttja, och uppburit en del af
subsidierna för icke stort mer än halfva deras värde
- allt under förevändning, dels att styra kursen,
dels att åt banken skaffa silfver, men dock brustit
både i det förra och det senare; ty i stället för att
sänka, hade de drifvit upp kursen till 80, 90, ja,
108 mark, och i stället för silfver hade de lemnat
banken sedlar; kronan och banken hade dervid förlorat
öfver 9 millioner daler silfvermynt; och ehuru man vid
föregående riksdagar blifvit försäkrad, att allt stode
väl till, så vore det nu uppdagadt, att mycket skett,
som ej kommit till sekreta utskottets kunskap; ja,
banko-deputationerna torde jämnväl blifvit förda bakom
ljuset; och likväl hade sekreta utskottet tillstyrkt
och konglig majestät lemnat ansvarsfrihet.
Denna bankodeputationens rapport är emellertid,
säger den opartiske skildraren af Sverges politiska
historia från Carl XII:s död till statshvälfningen
1772, C. G. Malmström (hvilkens referat öfver nämnda
rapport vi till större delen här ofvan följt),
»färglagd med den ensidighet, som en förutfattad
mening gifver». Samma historieskrifvare säger om
vexelkomiterades förklaring, att de i de flesta fall
framkommo med en bevisning sig till godo, »som för
oveldiga Öron bort hafva synts bindande ... De kunde
dock icke vederlägga, att de haft skarpt öga för ’egen
fördel, att de gjort vinst, der riket och allmänheten
gjort förlust och att de sannolikt användt mutor för
att lätta sina uppgörelser med banken och kronan»
(se ofvan citerade arbete af C. G. Malmström, 5:te
delen, s. 342). Detta sistnämnda synes dock mest
drabba Kierman och Lefebure, minst Grill.
Här är ej platsen att närmare redogöra för den
invecklade och hätska processen mot vexelkomitens
ledamöter 1765;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
