Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra förfäders kanon - Huru klockan kom att gå för fort. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
sköter, förskrifvande sig från Henrik VILs tid, hvilka
äro konstruerade med en kringlöpande krutkammare
till ett enda kullopp. Våra förfäder voro ganska sena
att utsträcka tillämpningen af skjutvapnens princip
på handvapnen. Engelsmännen, som sägas hafva varit
de första, som begagnat skytteri, hade icke några
hand-kanoner, couleuvriner eller handbössor, såsom
de kallades, förr än hundra tretio år efter slaget
vid Crécy 1346, och icke förr än under Elisabets
regering intog musköten bågens och armborstens plats
såsom engelska fotfolkets vapen.
Då vi sysselsätta oss med våra förfäders kanon,
böra vi icke underlåta att omtala . petarden,
en i medeltidens krigsväsen mycket omtyckt
inrättning. Petarden var en fransk uppfinning. Den
begagnades först år 1579 och var afsedd att spränga
de stadsportar, som vägrade insläppa belägrarna. Det
var en flyttbar järnmörsare, med den skilnad blott,
att den var tillplattad på två sidor. Den var försedd
med tappar, för att med deras tillhjelp kunna fästas
på portar och murar, och petardens vanliga storlek
var sådan, att det behöfdes två man till att bära den.
Huru klockan kom att gå för fort.
vill berätta en sannfärdig historia, som jag tillegnar
alla latmaskar och till återtjenst blott begär, att de
inprägla i minnet den gamla och betydelsefuUa satsen:
-Lättjan är alla lasters moder».
I.
’Jag har rysligt tråkigt», säger Murre och slutar
meningen med en trög gäspning.
»Det är detsamma med mig», svarar Kurre.
Efter att hafva vexlat dessa rord, återföllo de
båda kattorna i en dyster tystnad. De visade knappt
större lifaktighet än dessa hundar af oäkta porslin,
dem man ser i porslins- och leksaksbutikerna. Stund
efter annan plirade de dock med ögonen, och i deras
öron märktes en nervös ryckning. Detta var allt.
»Du sofver», säger slutligen Murre gäckande.
»Och du, du snarkar», svarar kamraten, stucken öfver
den andres skämt.
»Du ser på pricken ut som en porslinskatt...»
»Och du som en katt af gummi...»
Det var onyttiga och sårande ord, födda af lättjan!
II.
»Det här kunna vi inte länge hålla ut med», säger
Murre och sträcker sig, så att han liknar skuggan af
en utsvulten katt.
»Det blir ändå ingen ändring, om vi ock lefva i
hundra år», svarar Kurre utmanande och utan att
ändra ställning/
Murre gick fram ända till tröskeln af verandan,
hvartill dörren stod öppen.
»Regnet faller icke mer», säger han till sin
kamrat; »men terrassen är fuktig. En katt, som
vill iakttaga sin värdighet, skulle akta sig för
att gå ut. Gräsmattorna synas dock helt lysande,
ty regndropparna skimra i solen; det är små sjöar
på sandgångarna, vackra sjöar, minsann, med små
öar af svajande syrenblommor, som regnet piskat ned
från träden.»
Kurre lemnar ej sin plats, men mumlar en ohöflig
förebråelse öfver varelser, hvilka äro poetiska i
tid och otid, och i synnerhet öfver denna så mycket
rosade försyn, som vet att kattor icke tycka om vatten
och ända dränker deras promenadplatser med så fasliga
öfversvämningar.
Oförnuftiga och tadelvärda tankar: frukter af lättjan!
III.
»Om Carl Gustaf blott icke vore i skolan», säger
Murre med missnöjd ton, »så skulle han nog finna på
medel att roa oss, han. Hvilken dum uppfinning är
icke dessa skolor!»
»Åh, icke dummare än dessa musiklektioner», genmäler
Kurre föraktligt. »Maria kunde lika gerna få vara
ledig som pojken. Hvilket nöje är det icke att röra
om nystanen i hennes lilla korg! Den gamla, goda
tiden är förbi.»
Och de bägge egoisterna höllo en samfälld
straffpredikan öfver föräldrar, hvilka äro nog elaka
att beröfva de stackars kattorna deras lekkamrater och
låta dessa plågas af skolmagistrar och pianolärare.
Det var dumt och gement skräfvel: en frukt af lättjan!
IV.
»Om vi skulle gå upp på vinden?» frågar Murre.
»Hvarför icke på takrännorna?» svarar Kurre, rynkande
föraktligt på näsan. »Hvarför icke ned i köket,
liksom de uthungrade kattorna, hvilka lura på en bit
och smickra köks-
pigan? Skall du då aldrig komma ihåg, hvad det
vill säga att vara ’bättre folk’, och att bättre folk
alltid bör välja sina nöjen?»
Efter denna lilla föreläsning om hvad som »passar sig»
för en bättre katt, tillslöt han ögonen för att,
ostörd af yttre ting, nöjd försjunka i känslan af
sin egen värdighet.
Murre stod emellertid icke ut längre, utan gick
från den lilla salongen, lemnande kamraten försänkt
i halfslummer.
Efter tio minuters förlopp återkommer han med
hastiga steg.
»Herr Kurre, herr Kurre!» ropar han skämtande.
Den andre hör det ganska väl, men öppnar icke ögonen.
»Aha, jag skall väl väcka dig!» säger Murre till
sig sjelf.
Han närmar sig och hviskar, liksom återhållande
ett glädjeskri:
»Dörren till matsalen är öppen ...»
Med ett enda skutt står Kurre på sina fyra ben och
upprepar: »Dörren till matsalen ? . .»
Och utan någon vidare förklaring följde han sin
kamrat. Matsalen var för dem en absolut förbjuden
mark - se der, hvarför de drogos dit med obetvinglig
makt och hvarför de nu gingo med så beställsamma steg!
Okynne och begär att göra det förbjudna: lättjans
trogna följeslagare!
V.
Inkomna i matsalen, erforo de båda äfventyrarna
en känsla af både nöje och oro, en sådan der
glädjerysning, som alltid åtföljer hvarje försök att
göra hvad som är förbjudet. De betraktade hvarandra
med ögon, som voro mer än vanligt runda och lysande,
och de förundrade sig öfver djerfheten i företaget
och att det så fullständigt lyckats.
»Låtom oss roa oss!» säger Murre.
»Ja, låtom oss nu riktigt roa oss!» upprepar
Kurre. »Men hvilken lek?»
Saken var den, att, oberäknadt nöjet att vara på
förbjudet ställe, erbjöd matsalen ej tillfälle till
mycken förströelse för ett par kattor, helst skänken,
till deras harm, var sorgfälligt stängd. För att icke
låtsas hafva blifvit sviken i sina förhoppningar,
gick Murre, som i ett hörn upptäckt en skulpterad
koffert, att skrubba sig mot den, allt ifrån örsnibben
ända till yttersta svansspetsen. Skulpturens skarpa
kanter sårade väl litet hans ömtåliga kindben och
hans ryggrads vadderade sidenkappa. Men han fortsatte
icke dess mindre att skrubba sig och lät till och
med höra en belåten kurrning samt gjorde roliga miner
och inbjudande åtbörder till den för-sigtige Kurre,
för att locka honom att fördrifva tiden på samma
sätt. Han ljög lika fräckt som dessa badare, hvilka
kasta sig i mycket kallt vatten, men med hackande
tänder försäkra, att vattnet är högst behagligt,
för att derigenom narra äfven andra att hoppa i.
Oblyg sjelf kärlek och lögnaktighet: gifna följder
af lättjan!
VI.
»Det är en smula för hårdt för mig», säger Kurre,
efter att hafva låtit locka sig till försöket.
»Tycker du det!»
»Jag är säker derpå.»
»Gör ingenting, vi .skola i alla fall roa oss,
eller hur?»
»Ofantligt lifvadt skall det vara!» svarar Kurre,
qväfvande en gäspning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
