Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. I. Vår besynnerlige granne i Montreux - Huru klockan kom att gå för fort. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Murre börjar vanka fram och åter och passerar så en
stor, bugtig silfvervas. Då han kastar blicken på den
blanka, bugtiga silfverytan och der märker sin figur
återspeglad, men förfärligt vanställd, utbrister han
i glad ton:
"Kom och se så vackert!"
Kurre tyckes hafva mycket roligt åt denna karrikatyr
till katt, med dess stora hufvud och ögon, aflånga som
på en skönhet i Mahomeds paradis, samt mustascher,
som sträcka sig i oändlighet och tyckas hinna rundt
omkring hela vasen. Om han haft någon beläsenhet,
skulle han kommit att tänka på den persiske konung,
som vred sina mustascher till en ros bak i nacken.
"Kors, hvad vi roa oss!" utropar Murre, gifvande
med-brottslingen ett slag på axeln, för att sätta
honom i humör.
Kurre återbetalar axelslaget, hvarpå bägge börja
hoppa i långa skutt, för att öfvertyga hvarandra,
att de aldrig haft så roligt, fastän de i verkligheten
hafva dödande tråkigt.
Fåfängligt skrymteri, ej främmande hvarken för folk
med borgerliga vanor eller för "fint folk i fina
salonger": en af lättjans vanligaste frukter!
VII.
Bäst de sålunda "roa" sig, stöter den ene emot ett
af väggurets lod. Det är Murre. Han öfverraskas af
lodets svängning och tyckes, med två klor på sin näsa,
begrunda lagen för dess rörelse.
"Oh", utropar han, efterhärmande, utan att veta det,
Archimedes bekanta ord, "jag har funnit det! Begriper
du, min gode vän? Se der en sak, som ändtligen
rör sig!"
Och han betraktade lodet, som svängde regelbundet,
tillslöt ögonen, när det nalkades hans näsa, och
öppnade dem åter helt stora och runda, när det
aflägsnade sig derifrån. Han insåg väl icke, hvad
denna svängning kunde innebära, men han kände, att han
stod inför något nytt och oförutsedt och hans hjerta
slog med raskare fart. Han funderade ännu en stund och
när han trodde sig inse huru allt hängde tillsammans,
gaf han lodet ett dugtigt slag med tassen, hvilket
hade till följd, att det så mycket hastigare återkom
på hans näsa. Murre tog nu sina försigtighetsmått: han
slog till lodet från sidan. Efter att hafva beskrifvit
en kroklinie, återkom lodet dock alltid för att träffa
honom än på det ena kindbenet, än på det andra.
»Ännu har jag det icke w, säger Murre till sig sjelf,
och som han kan göra sina små beräkningar, utsträcker
han sig på golfvet för att undvika slagen. Och sedan,
hvilka svängningar, hvilka skutt! Kurre står i högsta
grad förvånad deröfver. Snörena, hvari klockans
lod hänga, sno sig tillsammans; det första gifver
rörelse åt det andra, som hakar sig fast vid det
tredje, hvilket drager till sig det fjerde. Murre är
hänryckt. Mera vig och mera skadelysten än en apa,
utvecklar han hela sin uppfinningsförmåga för att
göra nöjet omvexlande.
"Se här", säger han till sin vän, "hvarför man har
förbjudit oss inträde till denna förtjusande matsal!"
Kurre svarar icke, ty han hvalf ver i sitt hufvud ett
problem, ganska svårt att lösa: hvarför rubbas det
fjerde snöret, då det är det första, som Murre sätter
i rörelse? Och han vädrar efter det hemlighetsfulla
häri, med en tass höjd i luften, men finner ingen
lösning på gåtan.
Plötsligt höras hastiga steg; det är Lina, huspigan,
som rusar in. De båda kattorna gömma sig.
.Jag har blifvit fördröjd", utropar Lina, då hon
ser på klockan. Det hålles god ordning i huset och
middagsbordet
skall vara dukadt på ett bestämdt klockslag. Visaren
är nu redan några minuter öfver, tack vare den extra
ruckning, klockan fått.
De båda brottslingarna smyga sig uppför vindstrappan,
sätta sig der i skuggan och våga icke ens se på
hvarandra.
"Kommer du ihåg», fräser Kurre darrrande, "att det
var du, som började?"
Murre svarar icke. Han sänder kamraten blott en
blick af outsägligt förakt och frågar sig sjelf,
om han någonsin skall kunna komma att förlåta honom
hans feghet.
Dåliga tänkesätt: följder af lättjan!
VIII.
Lina dukar bordet med sådan brådska, sedan hon
underrättat kokerskan hvad klockan var slagen, att
hon slår sönder två tallrikar, hvarå frun sjelf målat
figurer, och gör derigenom dussinet ofullständigt,
hvilket är en faslig sak, som bekant. Lina låter
sitt onda lynne sedan bryta ut mot kokerskan. Denna
blir i sin ordning förargad, något som också händer
kokerskor, och bränner steken, hvilket icke lugnar
henne, utan i stället inbringar en örfil åt kökspigan,
som förvandlar örfilen i en spark till den stackars
Topsy, hvilken icke vet hvad det är fråga om,
men som alltid tror sig hafva rättighet att skälla
på kattorna, hennes naturliga fiender. Murre och
Kurre, plågade förut af sitt onda samvete, upphäfva
nu jämmerskrik, som komma huset att darra. De båda
brottslingarna tro fullt och fast, att deras sista
timme nu verkligen kommit, och börja fegt kasta
skulden på hvarandra.
Då Lina fått bordet dukadt och gifvit matbud
med klockan, blef det en ovanlig uppståndelse
och villervalla. Husbonden, som tog sig en lur,
far upp yrvaken och hinner med nöd göra behörig
toalett, hvilket anmärkes af frun, som ser ut som
ett litet åskmoln för det hon ej hunnit afsluta ett
bref till sin »allra bästa väninna". Gamla mormor,
som satt fördjupad i en roman, är fnurrig öfver,
att hon måste lemna den intressante hjelten hängande
på en elefants snabel, utan att få veta om han lyckas
draga sig ur spelet. En fattig kusin, som äter så godt
som nådebröd i huset, promenerade nere i parken och
kommer nu helt andfådd, helsad af frågande blickar
och full af blygsel öfver att han så kunnat försumma
sig. Han drager emellertid upp sitt ur, för att söka
någon ursäkt, och de andra göra detsamma. Ja, det är
tydligt, att salsklockan, alltid så säker, nu går nära
en timme för fort. Då den första öfverraskningen lagt
sig, märker man, att klock-snörena äro hoptrasslade;
på samma gång lägger man märke till, att kattorna
äro borta. För dem var allt detta ett mycket dåligt
sammanträffande!
"Så länge de blott voro onyttiga", säger herrn, »så
kunde man hafva fördrag med dem; men när de visa sig
skadliga, finnes ingenting annat än att göra sig af
med sällskapet."
Bägge orostiftarna blefvo förvista, Murre till gårdens
mjöl-nare, Kurre till gårdens smed. Ingendera hade
dock blifvit vis af skadan. Murre blef slutligen offer
för sin nyfikenhet och sin smak för mekaniken, ty han
lät en utvexling i qvarn-verket klippa af sin svans,
hvarigenom han förlorade sin vackraste prydnad och
förde sedermera ett ensligt och dystert lif. Kurre
kunde icke heller besegra sin smak för att se på hvad
andra gjorde, det måtte nu vara illa eller väl, och
så skulle han äfven vara med i smedjan. Men der blef
han så bränd, att ingen mer kunde känna igen honom;
slutligen vardt han också enögd och en olycka för
sig sjelf och andra.
Plågsamma och eländiga lif: en frukt af lättjan!
A.
Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. L
äg hade en dag låtit presentera mig för
min besynnerlige granne och jag ångrade icke
bekantskapen. Jag tillbringade inånga angenäma stunder
i samtal med honom under
Vår besynnerlige granne I Miontrenx.
(Forts. fr. sid. 323.)
de stora popplarna, stunder, då han ryckte sig liksom
med våld lös ifrån sin krassa omgifning, hvilken
tycktes respektera hans isoleringsförsök och troget
blef qvar vid bordet med buteljerna.
42 *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
