Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. I. Vår besynnerlige granne i Montreux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Dagen var tryckande het. Knappt en enda fåra krusade
Genevesjöns jättespegel. Det är nu ett år sedan
dess. Ingen af Montreux’s invånare och ingen strandbo
längs den väldiga insjön lärer glömma den 23 Juli
1878. Tidningarna i Geneve betonade, att under en
mansålder hade man ej bevittnat ett sådant oväder,
som det af bedöfvande åskskrällar, bländande blixtar,
störtregn och orkan åtföljda utbrott af elementernas
raseri, hvilket under loppet af flera timmar hemsökte
den sköna och vanligen så fridfulla nejden, vållande
oerhörda förluster för vingårdsägarna.
Tidigt på morgonen träffade jag min öfverste, för
hvilken jag nu fattat ett ökadt intresse och helt
förtroligt titulerade: "mön colonel», liksom han å
sin sida helsade mig med: »mön ami suédois ". Han
var iklädd fullständig högtidsdrägt, svarta kläder
och hvit halsduk. En liten, hvit törnros, omgifven af
hvita eterneller, prydde knapphålet. Han satt ensam
på vår vanliga samtalssoffa under popplarna.
"Ventre S:t Gris! ]\Jon colonel!» - skämtade jag,
begagnande en af hans favoriteder. - "Ni skall bort
på grand déjeuner? Ni skall sjunga er visa om ’den
förtrollande bägaren’, inte sannt?
Med allvarlig och dyster min svarade han helt kort:
"Non, mön ami suédois. Det är i dag årsdagen af min
mors död, och då bär jag alltid högtidsdrägt och hvit
bukett. Jag skulle böja knä vid hennes graf, såsom
vanligen är fallet, men i år är min slägt hemma,
och jag vill inte säll-skapa med ulfvarna, hellre
då med mina vänner, dryckessvi-nen. Dock, i dag går
galten ensam. Han visar betarna mot hela verlden."
Jag lemnade honom snart i den ro och ensamhet, han
tycktes söka.
På aftonen gjorde vi, såsom nästan dagligen, en
utflygt i båt på den stålblanka, blåa sjön. Yi hade
vår bestämda roddare. Jag steg dock snart i land
och föredrog en promenad längs stranden, ty qvalmet
snarare ökades än minskades på det döda vattnet,
hvars glatta anlete icke krusades af minsta smil,
i det jag anbefallde de mina, att snart vända hemåt,
ty underliga moln dansade sin hexdans kring topparna
på Kochers de Naye och Dent du midi.
Under min promenad längs stranden fram mot Montreux
hade jag godt tillfälle att öfverskåda huru . ett
åskväder i alptrakterna börjar rusta sig till
drabbning.
Kring den spetsiga toppen på Rochers de Naye lindades
liksom af en osynlig jättearm en trasig molnhärfva af
fantastiska konturer hvarf på hvarf från foten till
toppen och omvändt, såsom vore den hemliga meningen,
att rycka fjällkolossen genom en strypning från sin
plats och störta honom i af-grunderna nedanför. Men
trotsigt stod giganten upprätt, tidtals förmörkad
af skyarna, men ännu oftare hufvudet högre än sina
angripare. Himmelen var klar, men gul af elektrisk
harm rundt kring den enstaka tummelplatsen för kampen.
Plötsligen kom jag att kasta en blick på Dent
du midis hvassa iständer midt emot på andra sidan
sjön. Der utkämpades en liknande kamp af åskmoln och
fjällspetsar. Mellan slagfälten var himmelen molnfri,
men gulröd.
Liksom på en gifven signal utsträcktes två
jättepekfinger från de skilda fjällen, tvärs öfver
spegelvattnet. De olika kämpegrupperna af moln pekade
hånfullt finger åt hvarandra, sedan de fåfängt frestat
sina krafter mot bergtopparna.
Fingerspetsarna närma sig alltmera. Nu flyger en
gnista från hvardera nageln. Pang! Ett elektriskt
skott i fjärran. Genljudet morrar från tusende
ställen.
Jag hann just lagom hem till hotellet och såg med
fröjd de mina närma sig landningsplatsen, ty några
tunga droppar föllo redan, ehuru intet moln hängde
öfver oss. En plötslig vindstöt hade fört dem långt
från födelsebygden. Hustru och barn hunno lyckligt
under tak undan det rasande ovädret, som utbröt så
plötsligt och våldsamt, att någonting liknande
aldrig inträffar här i våra bygder. Vattenspegeln
förvandlades på några minuter till ett väldigt
rullande haf, vågorna slogo öfver den höga
stenkajen och bildade en insjö på promenadplatsen
under de gigantiska popplarna, hvilka böjdes som
vassstrån. Huset darrade på sina grundvalar, och man
började smått tänka på verldens sista stunder.
Jag lånar ur min lille reskamrats, elementaristens,
dagbok följande enkla, men sanna skildring af
naturtilldragelsen:
»Knappt hunno vi hem från sjön, förrän ett förfärligt
störtregn började flöda, åtföljdt af ett ännu
förfärligare åskväder. Blixtarna (5 till 6 stycken i
sekunden) voro rysligt starka. Man kunde riktigt se
’viggarna’, men icke till formen så här (här hade
den lille resenären tecknat en zigzag-figur), utan
så här likt exploderande solar (här hade han tecknat
en exploderande sol.) Askvädret började vid sjutiden
och slutade omkring klockan elfva."
Dock, detta med full rätt så kallade »Herrans
väder» låter sig af ingen penna beskrifvas. Oro och
bestörtning målades på allas anleten, och vår värdinna
förklarade, att hon aldrig upplefvat något liknande. -
»Och midt i detta elände» - tillade hon med synbar
ångest - »sitter han, tjurskallen, der ute på en af
sofforna under popplarna, genomblöt förstås, men döf
för alla våra böner. Så gör han alltid, då åskan
går och blixt på blixt slår ned i de höga träden,
som äro goda åskledare för oss alla.»
Sedan ovädret omsider uttömt sina sista krafter, gick
jag ut till »mön colonel», hvilken nu först lemnade
sin plats på soffan, nykter som en skolgosse, ty på
sin mors dödsdag smakade han aldrig spirituösa. På
mina vänliga förebråelser för den oro, han ingifvit
alla och mest hans vänliga värdinna, svarade han med
ett leende, pekande på de sönderslagna gaslyktorna,
i hvilka lågorna nu fladdrade för vinden:
»Det gick hett till, mön ami suédois, nästan som på
ett slagfält. Ser ni, hela barrikader af afbrutna
grenar och hela lass af nedpiskade lof. Eget nog slog
blott en enda blixt ned i popplarna, men deremot i
vattnet oupphörligt och i sten-kajen helt nära mig. De
himmelska batterierna sköto bra - Ventre S:t Gris! -
men de siktade fan så illa.»
»Men ni, mön colonel, ni, som kallade den unge
markisen i Monaco för ’kruka’, då han ville skjuta
sig, hvad kallar ni den, som afsigtligen utsätter
sig för ljungelden?»
»Han går blott den himmelska rättvisan halfvägs till
mötes. Han griper inte sjelf efter domareklubban. Att
dö för en blixt, det är att hedras med en himmelsk
utmärkelse 5 det är att falla för en nådestöt. God
natt, monsieur! Jag hoppas, att jag numera aldrig
stör er om nätterna. Jag har slutit stillestånd med
mina dödsfiender flugorna.»
Jag låtsade af grannlagenhet icke förstå hans
halfdunkla anspelning på »latinska sjukan», för
hvilken han icke tycktes hysa någon känsla af blygsel.
Några dagar senare tog jag farväl af den originelle
mannen, som oupphörligen sökte kasta sitt framfarna
lif i vingudens »oubliette», men icke lyckades dränka
de seglifvade minnena. Han skakade vänligt min hand
och såg mig stadigt i ögonen.
»Mön ami suédois! Om ni hemma i ert land någon
gång läser i tidningarna från våra bygder, att en
gammal narr blifvit dödad af åskan under popplarna
i Montreux, så döm ej för strängt öfver den -
oförsigtige, som inte kände något bättre hem, något
bättre skyddande tak än - grafvens. Adieu, sannolikt
för alltid! - Bon voyage!»
Ett år har sedan dess förflutit, men jag har
icke hört någonting om vår besynnerlige granne i
Montreux. Kanske har inte heller åskan gått i den
fridfulla bygden sedan den förfärliga dagen, då
blixtarna liknade »exploderande solar», såsom min
son, reseleskrifvaren, uttryckte sig, ehuru min son,
tecknaren, förgäfves i bild sökte återgifva det
storartade naturfenomenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
