Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. IV. C. J. Bergman - Den gamla. F. Tammelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
gömmer Danmarks och Ltibecks år 1566 begrafna
flottor - detta haf, som för så mången af Gotlands
söner är hans hela verld, hans valplats och till
slut kanske hans kalla grafl Dess böljors musik
har varit hans barndoms vaggsång, dess friska luft
har spridt sin svalka öfver hans ungdoms lekar,
öfver hans mannaålders mödor. Med de hvita seglen,
som der ute komma och gå, hafva barnets tankar gjort
sin första långresa till de fjärran drömda landen. I
stiltje och i storm har han burits på dess starka
rygg och då förstått, att också »vårt lif är en våg,
som röres en tid» och som sedan »lägger sig ned till
ro» i oändlighetens djup.
Och när solen sjunker ned i hafvets sköte, hvilken
pensel har väl färg, hvilken tunga har ord, hvilket
strängaspel har toner för att måla detta skådespel? De
fina, fantastiska molnfigurerna brinna med kanter af
purpur och guld: ett silfverskir, ett rosenskimmer,
ett färgspel, för hvilket språket icke äger något
namn, darrar öfver himmel och haf. Mellan den glödande
solkulan och stranden ligger på vattenytan solreflexen
i en bred strimma, lik en af rubiner och kristaller
gnistrande väg, af hvilkens större eller mindre bredd
fiskaren förutsäger den kommande dagens vind, liksom
han af skyarnas färg och form med temlig säkerhet
vet, om morgondagen blir stormig och regnig eller
lugn och klar. Och någon gång händer det, att en tät
molnslöja plötsligt breder sig framför sjelfva solen,
men det långa, smala återskenet dröjer qvar, och den,
som är ovan vid solnedgångens med outtömlig rikedom
skiftande skådespel och som först då finge se detta
underbara ljusfenomen, skulle hafva svårt att förstå,
hur den på hafvet glittrande "och flam-
mande purpur strimman tillkommit. Men om intet moln
döljer den sjunkande solen, så se vi, huru hennes
form vexlar, ju närmare hon nalkas horisonten:
snart antager hon formen af en liggande oval, och
sedan delar hon .sig i tvänne smala bälten, som inom
kort åter smälta tillsamman. Redan är solens nedra
hälft dold af vattenranden, men den öfra glöder nu
i starkare purpur, nästan lik den öfra delen af en
rundbågig port, hvarigenom utstrålar en glans, som
torde likna den himmelrikets härlighet, för hvilken
seraferna der inne skyla med vingarna sina fromma
anleten. Nästa ögonblick är skådespelet fullbor-dadt:
de skimrande skyarna blekna mer och mer, och snart
tindra stjernorna fram ur det dunkla flor, som natten
sveper om den somnande naturen.
Hvem har val i dessa dagens och ljusets sista stunder,
hvilka så sjelfmant påminna om slutet af menniskans
egen lef-nadsdag och om undergången af all mensklig
storhet, kunnat skåda allt detta utan ödmjuka och
tysta tankar, utan ett stilla svärmeri, utan att
inom sig hafva diktat ett slags »Solsång» på sitt
eget hjertas rikare eller enklare ton-art?
Rätta ståndpunkten, för att se och förstå skådespelet
af solens nedgång, är - såsom här - på gruset af
dödliges storverk, bland ruinerna af en makt, som
i försvunna sekler haft sin morgon, sin middagshöjd
och sin aftonslockning.
Solen, som gått ned, går åter upp, och det blir en
ny dag. Sådan är naturens beständiga föryngring
samt oförgängliga rikedom och makt. Men det, som
menniskors rikedom och makt har skapat - dess tid
är utmätt, och när det faller, faller det i snart
förgängliga spillror.
C. J. Bergman.
I>en
’alens sista, tynande ros förvissnat, 5 Fager blåklint
slutit de ögon fromma, Och konvolvelns älskliga,
fina blomkalk Släpar i stoftet.
Lärkan flytt med ängarnas skära färgprakt, Tom står
åkern, sköflad är fältets gröda, Sin förvandling
möter på logen axet, Lunderna gulna.
Skördefester, rika på fröjd och gamman, Med ett ekos
döende ljud förklingat, Nya marker, än ej af plogen
rörda, Luttras af elden.
Rundt omkring förgängelsens ande redan Börjat har
sitt väldiga, långa dagsverk - Men hos mormor leka
i mosstäckt stuga Jollrande barnen.
Gamla mormor, pröfvad af lifvets strider, Af en hård,
men segrande, kamp mot ödet, I sitt armod glad,
med de späda, kära, Skalkas förtroligt.
Djupt ur ordets lefvande brunn hon druckit, Ej med
svärmisk håg, men med fast förtröstan. Andligt högmod
känns hon ej vid, ty ödmjukt Följde hon Mästarn.
»Låter barnen komma till mig», Han sade: Denna lära
har hon i redligt minne-, Derför vår och höst uti
kärlig endrägt Jubla tillsammans.
Och, när leken tröttat de ungas krafter, Gamla mormor
för dem till åldrigt sköte, Täljer rörd den himmelska
sannings löften, Stilla och fridfullt.
Ej hon märkt, att dörren till hyddan öppnats, Att herr
prosten sjelf, af de sina åtföljd, Jämte barnens kära
föräldrar inträdt, Lyssnande alla.
Konstlös lära, gången från rena läppar, Om de godas
väg mellan jordens törnen, Om ett lif i Gud utaf hopp
och kärlek Höres med andakt
Kyrkans herde, kommen till vänligt samspråk, Såsom,
ofta förr, med den ädla gamla, När hon slutat, talar
med tårfyldt öga Hjertliga orden:
»Hell dig, gamla! Vare din qväll välsignad, Du,
hvars hela lif var en enda sabbat, Furans likt, som,
grönskande vår och vinter, Åldrats med ära!
»Vördnadsvärda bild af det godas allmakt! Länge än
du pryde din hembygds nejder, Dem med aldrig svikande
tro du älskat, Stor i din ringhet!»
Så herr prosten . . . Men på den gamlas anlet Spelar
nu ett skimrande, soligt löje, Och i ljusets dröjande,
sista strålar Tycks hon förklarad.
F1. Tammelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
