- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
341

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. IV. C. J. Bergman - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg - Läkefågeln. Saga af W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

341

sank, att jag med svårighet kunde komma in på den,
men midt i mossen fann jag ett för mig allt för
beqvämt ställe, emedan skogen var så tät, att man
intet kunde se genom den, och dertill var der skönt
vatten, hvilket var för mig en stor vederqvickelse,
emedan törsten och värken plågade mig oerhördt;
dessutom var stället af naturen liksom befästadt,
att ingen med

häst kunde komma dit. Här tog jag nu mitt läger, och
som jag alltid, när jag gått till någon aktion, brukat
hafva två skjortor på mig, så hade jag ock nu, hvilket
kom mig väl till pass, emedan jag den ena sönderref
till banda ger och omslag, hvarpå jag så godt jag
kunde tvättade, förband och skötte min blessyr.

Läkefågeln.

Saga af W.

et var en gång en kung, som var mycket sjuk, så sjuk,
att ingen, ingen visste bot. Då lät han gå ut öfver
all land, att den som kunde hemta läkefågeln i

låret just som det skulle spatsera in i jättens gap,
så att det i stället for i bergväggen. Men vallgossen
hade icke beräknat, att jätten hade så långa armar
och lång syn, som han hade vida

Paviljongen i D. B. V:s trädgård.

(Teckning af C. S. Halttecl; tillhör texten sid. 337.;

slottet vid verldens ända, skulle få prinsessan och
halfva riket med. Detta hörde vallgossen, der han
gick och vallade kungens får och tyckte att det var
hederligt bjudet för ett så lätt ärende-, han, som
var van att drifva omkring i skog och mark hela dagen,
tyckte, att vägen till verldens ända icke kunde vara
stort längre, än den han sammanräknadt tillryggalagt
kors och tvärs i sina dar. Alltså tog han sin matsäck,
sin båge och sina pilar och satte i väg. Som han
gick förbi ett berg, såg han jätten sitta der inne
och spisa middag; han hade en kalfstek på en gaffel,
som var så stor som en eldgaffel, och höll just på
att föra steken, som för honom bara var en munsbit,
i den stora munnen. Då tänkte vallgossen, att det
vore ett hedersskott, om han kunde skjuta sin pil i
jättens gap, och han sköt. Pilen for hvinande genom
luften, men träffade kalf-

tarmar och bredt gap, hvarför vallgossen icke visste
ordet af, innan jätten sträckte ut sin ena, långa
arm, tog honom i luggen, drog honom till sig och lade
honom på silfverfatet, der kalfsteken nyss legat, samt
lagade sig till att sätta gaffeln i magen på honom,
äta upp honom med matsäck, pilbåge, förskinn och
allt. Då bad han så vackert för sitt lif och lofvade,
att om han bara först finge gå till verldens ända
och hemta läkefågeln, så skulle han nog sedan komma
igen, och jätten finge då göra med honom hvad han
ville. När jätten fick höra, att han skulle gå till
slottet vid verldens ända, började han skratta så, att
han måste hålla sig för sin tomma mage och slutligen
skicka sin dräng efter järnringen, för han var rädd,
att han skulle spricka af skratt. Vallgossen reste
sig upp på fatet och skrattade med.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:37 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free