- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
351

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

351

genom att försona mig med den man, som skymfat min
mor och stött hennes son ifrån sig? - Aldrig!»

Gurli drog sig blek och darrande ur hans armar.
»Aldrig», upprepade hon tonlöst och dolde ansigtet
i sina händer.

V.

Sedan Casarin skilts från Gurli, vandrade han utan
mål framåt. Natten var härlig, och en promenad,
för att svalka blodet, som sjöd i hans ådror, kunde
aldrig skada, tänkte han.

Det kunde aldrig falla honom in att kasta bort
sitt konstnärsnamn, som blifvit honom så kärt, för
att utbyta det mot detta klingande, adliga namn,
hvilket kostat hans moder friden och lifvet. - Nej,
förr än att taga sitt familjenamn åter, förr lät han
sin kärlek falla sönder, och det hopp, han byggt,
lösas upp i töcken. Gurli var honom kärare än lifvet,
men sin stolthet och sjelfaktning sålde han ej för
en qvinna, vore hon än fagrare än himmelens stjernor
och rikare än Golkondas grufvor.

Sådan var hans tankegång. Det var ej svårt att se på
hans ansigte, att han kämpade en svår kamp med sig
sjelf, men han var en stolt man, den der Casarin. Han
betänkte ej, att han, liksom hans fader, genom sin
stolthet krossade ett qvinnohjerta, att han genom
sin hårdhet bröt ned ett lifs lycka och en qvinnas
dröm om sällhet.

Utan att han visste ordet af, stod han framför
den tysta kyrkogården med den lilla, hvita kyrkan,
fridfullt inbäddad mellan sekelgamla lindar. Klockan
slog just tolf, och Casarin lyssnade, litet underlig
till mods, till den dofva kopparrösten, som sade,
hvad tiden led.

Han stödde sig mot muren och upprepade tankfullt
Hamlets, den olycklige danske prinsens, ord:

»Att vara eller icke vara, det är frågan.»

»Nämnligen», fortsatte han, »att vara eller icke
vara stolt, att glömma eller icke glömma lifvets
oförrätter, det är frågan, som jag ännu en gång gör
mig sjelf.»

Han såg bort mot moderns graf. Marmorkorset glänste
hvitt i månljuset och lindarna stodo som en skyddsvakt
omkring den. En stilla gråt bemäktigade sig honom:
barndomsminnen, leende och ljusa, gjorde själen
vek. Så hade han aldrig kännt, så hade ej förr hans
moders minne hviskat förlåtelsens ord i hans hjerta
för denne egoistiske fader.

Men var det en synvilla? Rörde sig verkligen ej något
vid grafven? Jo, en man låg lutad mot marmorkorset,
och Casarin kunde se, huru ett par sammanknäppta
händer sträcktes upp mot den mörkblåa, stjernströdda
natthimmelen.

En darrning skakade den kraftfulle mannen.

»Skulle det kunna vara . . ? Men det är omöjligt,
det är för sent för en så gammal och bruten mani»

Trots dessa ord till sig sjelf, öppnade han
gallergrinden och smög sig ljudlöst fram mellan
kullarna till moderns graf. Han förde krampaktigt
handen till sitt hjerta, när han såg den i varm bön
stadde gamle mannen med det silfverhvita håret och
de stolta dragen, på hvilka sorgen outplånligt tryckt
sin stämpel. Hans hårdhet vek, isen kring hans hjerta
smälte ...

Mannen, som knäböjde vid korset, steg upp och hängde
en krans af hvita rosor omkring det. Han skulle just
gå, då han fick syn på Casarin, som nästan omedvetet
sträckte sin öppna famn emot honom.

Den gamle skakades. Hade icke hans son, Axel Örnefelt,
yttrat, att Eichard redan lemnat fosterjorden, och
nu stod hans äldste son der med förlåtelse i sina
blickar, högrest och manlig, sträckande sin famn emot
honom, som brutit så oändligt mycket emot både mor
och son...

»Eichard, får jag komma?» sporde han med qväfd röst.

»Kom, kom, älskade fader!"

Fadern störtade i sonens armar. De snöhvita och
mörkbruna lockarna blandades med hvarandra.

Daggdropparna glittrade bland gräset på den hvalf da
kullen, och gräshoppan gned af fröjd sina vingar så,
att det ljöd

så muntert i sommarnatten. Blommorna lutade ihop
sina hufvuden och logo vid åsynen af denna försoning,
och öfver graf-vården sväfvade en flik af nattdimman
eller var det kanske hennes ande, som välsignande
sväfvade fram öfver de båda männen?

De slogo sig ned på den simpla träbänken vid graf
kullen och började samtala, och de hade sannerligen
mycket att spraka med hvarandra om. Slutligen
berättade Eichard äfven om flickan med de mörka
ögonen och det silkeslena håret, och gubben lofvade
att ställa allt till rätta.

»Men det der franska namnet?» frågade han.

»Har redan vunnit klang inom konstens verld - således
behåller jag det."

»Och hvem skall då bli ägare af Örnehof?»

»Bror Axel naturligtvis! Han bör ha ersättning för
Gurli, som han förlorar.»

»Och du sjelf?»

»Jag?» Casarin gjorde en lätt axelryckning, som
betydde så mycket som: »Jag är konstnär, hvad
behöfver jag!»

»Egensinnig och oklok», puttrade gubben, ty han såg
dock helst, att äldste sonen fick det lagen bestämde.

Morgonen grydde och stjernorna började blekna, innan
de båda männen begåfvo sig hem. Men en skönare morgon
sade sig baronen ej hafva upplefvat: lärkorna,i
skyn sjöngo frid och fröjd in i hans hjerta, och
blommorna strödde slösande sina dofter i hans väg,
som den strålande solen bestänkte med purpur och
guld. Och arm i arm gingo far och son fram under de
rika löfhvalfven, som bildade allén, hvilken ledde
till den gamla, ståtliga herregården Örnehof.

VI.

Här skulle vi med skäl kunnat sätta punkt och låta
er fantasi skapa slutet till vår berättelse. Vi vilja
dock tillägga några rader, och ni torde ursäkta, att
vi af dem tagit oss friheten att göra ett helt kapitel
- åtminstone hafva vi räknat det som det sjette.

Paris - dessa fem bokstäfver bilda namnet på
det ställe i Europa, till hvilket hvarje flicka
längtar att få ställa sin flygt, för att fullända
sin uppfostran, då hon kommit ur pensionen. »Till
Paris», är den unge mannens lösen, då han för första
gången vill se sig om i verlden. Ja, hela den delen af
menskligheten, som har råd att resa, har väl en gång
vid någon biljettlucka framsagt trollformeln: »Till
Paris??. Dit bedja vi er äfven för ett par minuter
följa oss för att kasta en blick genom fönsterrutorna
till ett trefligt hus vid rue S:t Honoré.

Vi se en liten atelier, glad och solljus, med den
klara, blåa himmelen inblickande genom glasrutorna
i taket.

I ateliern äro två stafflier uppställda. Vid det
ena står monsieur Casarin och målar en förtjusande
genrebild, vid det andra ser ni madame Gurli
Casarin, som är sysselsatt med att på duken teckna en
gammal ruin, omgifven af en äkta nordisk natur. Hon
försjunker i drömmar, när hon börjar i den lätta
konturteckningen igenkänna tornruinen vid sjön Ingens
strand. Hastigt lägger hon bort penseln och skyndar
fram till sin man, som lemnar sitt arbete och följer
henne till hennes staffli.

»Är det likt?» frågar hon leende.

»Mycket! Jag tror du är skapad att måla
landskapsstycken, - de lyckas bättre för dig än
för mig», försäkrar han och för handen öfver hennes
glänsande, mjuka lockar. Derpå, läggande armen kring
hennes lif, hviskar han till henne:

»Min lilla älskade hustru, i vår resa vi hem och
helsa på gubbarna, då skola de se, att liten Gurli
blifvit en ...»

»Stor konstnärs hustru!» ifyller hon skrattande.

Han tillsluter hennes lilla, näpna mun med en kyss. Då
lindar hon sina armar kring hans hals, och så glömma
de hela verlden, lutade mot hvarandra. -

Vi låta ridån falla, och som ni sjelf sett, strålar
scenen i det klaraste solljus utan några sorgens
skuggor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free