- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
358

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXX. Jakob Serenius. A. H. - Spelkortens anor. Emal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358

och när man rätt ser på olyckskedjan, så finner man
lätt, att högfärd och fattigdom, slöseri och lån hänga
tillhopa. Det andra landsförderfvet är ofrid; krig
är alltid ett lands förderf, men ju mer då, när det
begynnes med Sauls fåvitsko och de Moa-biters skryt»,
och så vidare.

Serenius blef en af de obevekligaste i den räfst,
som nu anställdes med den föregående tidens
finansförvaltning. Det var ock på förslag af honom,
som ständerna gåfvo för detta riksrådet upprättelse,
då de, betygande honom sin tacksamhet för hans
rådslag, hvilka man olyckligtvis ej följt, anmodade
honom att åter inträda i rådkammaren, hvilket dock
han, som redan ingått i sitt åttioandra lefnadsår,
afböjde. Det kan ej nekas, att Serenius dref sitt
partis anspråk och talan nog långt och deltog i
åtgärder, hvilka han förut, medan partiet var
minoritet, ogillat. Men det bör anmärkas, att
presteståndet nu intog en mer än vanligt framskjuten
ställning i partikampen, såsom ett slags ledare i
den nya strid, som mer och mer utvecklade sig ur den
gamla - stridenoom makt mellan adeln å ena, ofrälse
stånden å andra sidan. Åtskilliga omständigheter hade
äfven nu föranledt presterna, att med sin politiska
nitälskan förena en skärpt vaksamhet i kyrkans
intresse. »Fri-tänkeriet» hade ett stöd hos det unga
hofvet, en af sina representanter i Lovisa Ulrika. På
förslag af Serenius beslöt presteståndet för sin del,
att riksdagen skulle anmoda konungen att tillse, att
gudstjensterna vid hofvet noga iakttoges, att strängt

måtte varda beifradt, om någon der talade
skämtevis eller föraktligt om religionen, samt att
öfverhofpredikanten skulle årligen till regeringen
ingifva berättelse om, huru religionen och
gudstjensten vid hofvet handhades.

A riksdagen, som började i Norrköping och
fortsattes i Stockholm, 1769-1770, återtogo hattarna
makten. Serenius, ansatt för olagligheter, hvilka
han begått vid valet i hans stift, var nu maktlös
och lemnade snart riksdagen, men infann sig åter vid
frihetstidens sista riksdag, 1770-1771, hvilken slöts
med Gustaf III:s statskupp.

Serenius upplefde ej någon ny riksdag, han afled den
4 September 1776 i Strengnäs. En man ur motpartiet,
baron Ehrensvärd, har tecknat honom sålunda:

»Denne besynnerlige prest grälade redan såsom
legationspredikant i London med de svenska
ministrarna, antog engelska fria tänkesätt och grofva
seder och bibehöll dem under partitiderna; var mycket
arbetsam, tilltagsen, driftig, ansedd, qvick, elak,
fruktad-, man förebrår honom med skäl hans hätskhet
vid 1765 års riksdag. Han hade ett engelskt hat till
Frankrike. Såsom embetsman var han en annan man,
införde ordning, skick och lydnad, vårdade sig om
skolorna, om vetenskaper och konster.»

Det bör ej glömmas, såsom ett för sin tid ganska
märkligt företag, att Serenius författade och utgaf
ett engelskt lexikon, det första, som utkommit till
den svenska allmänhetens tjenst,

A. H.

Spelkortens anoi*.

.fastän otaliga förståndiga män fördömt spelet och
dragit " fram i dagen alla dess dåliga sidor, skall
det alltid finna passionerade älskare eller trägna
utöfvar e. Också kunna spelkorten berömma sig af
gamla anor.

Pater Ménestrier, en lärd jesuit i sjuttonde seklet,
påstår, att spelkorten blifvit uppfunna för att
förströ den olycklige Karl Yl under hans vansinne. I
de anteckningar, som blifvit gjorda af skattmästaren
hos nämnde konung, finner man äfven bevis för, att
Karl Yl roat sig med kortspel. oDet heter nämnligen
i en anteckning, som bär årtalet 1392: »Åt målaren
Gringonneur för två spel kort att amusera vår herre
och konung i hans enslighet, utgifvit femtiosex
pariser sols.» Yare sig att pater Ménestrier har rätt
eller icke, säkert är, att spelkorten vid den tiden
blefvo kända i Frankrike. Två liktydiga förordningar
utvisa tydligt, när spelkort började användas der. Den
första, från år 1369 och undertecknad Karl Y, talar
om tärningspel, bollspel och Mgelspel - men icke
kortspel. Den andra, utfärdad 1397 af prevosten
i Paris, förbjuder handtverkare och borgare att på
Iwardagar spela lott, tärning, käglor och kort. Deraf
ser man, att kortspel, som 1369 var okändt i landet,
redan 1397 nedträngt till folket och tagit sådan fart,
att man ansåg sig böra förbjuda det.

Mcolas de Convelluzzo säger i sin krönika, att
Yiterbe år 1379 infört bruket af spelkort, som
han medfört från sarace-nerna. Så väl schackspelet
som korten hafva otvifvelaktigt sitt ursprung från
Österlandet. Enligt några historici var kortspelet
kändt hos hinduerna och kineserna redan i tolfte
seklet. Åtskilliga lärda taga till och med Homeros,
Herodotos och Cicero till vittne på, att schackspelet
uppfanns af grekerna, då de lågo overksamma utanför
Tröjas murar, och kortspelet af ly-dierna, hvilka
i spelets retelser sökte glömma fasorna af en lång
hungersnöd.

De gamle förstodo blott att strida. Så äp kortspelet,
liksom schackspelet, blott en bild af kriget: man
kämpar, använder finter, strider flera tillsammans
eller en mot en, och slutet blir alltid seger, det
vill säga vinst å ena sidan, och nederlag, förlust
å den andra.

De första korten kallades med det saraceniska namnet
tarok, som betyder kanten, och ännu i dag spelas i
Italien med så kallade tarok-kort. »Leken» bestod
då af sjutioåtta kort: token eller arlekin, som var
högtrumf, tjugoett lågtrumf, fyra

kungar, fyra damer, fyra riddare, fyra knektar och
fyrtio kort från ess till tia, allt i fyra färger
och fyra slags figurer, hvilka hade sin särskilda
betydelse. Hjerter, rödt, betecknades med en bägare
och betydde presterskapet; ruter, gult, med romerska
mynt, denarer, betydde borgarståndet; spader, blått,
med två värjor i kors, betydde adeln; och klöfver,
grönt, med en knippa spön, betydde tjufvar, hvilka
då ansågos som ett särskildt skrå, så vida man
icke dermed helt enkelt afsåg folket. De nyssnämnda
lågtrumfarna bestodo af allegoriska och andra figurer:
vandraren, med rensel på ryggen, engeln och djefvulen,
påfven och påfvinnan, kejsaren och kejsarinnan,
lyckan och måttligheten, styrkan och kärleken,
Guds hus och verlden, sol, måne och stjernor,
döden och dommen. Allt påminde om dödsdansen,
denna hemska föreställning, som medeltiden så ofta
symboliserade. Der såg man kejsaren i sin rustning
af guld, och bredvid honom eremiten med sitt timglas;
riddaren, höljd i skarlakan, och bredvid honom galgen,
i hvilken hängde en tjuf med en penningpåse på ryggen;
ungdommen, skönheten, nöjet, rike- j< dommen, och midt
ibland alla dessa jordens fröjder döden, som red på
»uppenbarelsens black» och med sin förskräckliga lie
slog kungar och tiggare, rika och fattiga.

Dessa kort voro fina miniatyrmålningar på guldgrund,
med »pointerna» i de fyra nämnda färgerna. Rundt
om var en ram eller botten, som först bestod af
fina prickar, bildande ett upprätt stående kors,
men sedermera atklagade magistraten i Niirnberg
detta, på den grund, att det skulle vanhelga »det
verkliga korset», och sålunda gjordes prickarna i
form af Andreaskorset, som sedermera mångdubblades
på spelkortens baksida.

Af Karl YLs kort, så kallade emedan de funnos
på hans tid, återstå ännu sjutton, hvilka visas
i nationalbiblioteket i Paris. De äro de äldsta
spelkort, som finnas i någon vare sig enskild eller
offentlig samling. Korten voro målade för hand och
stodo under fjortonde seklet högt i pris. De femtiosex
pariser sols, som Jacquemain Gringonneur fick för sina
två spel, utgjorde omkring ett hundra tjugofem kronor,
och troligtvis var det ändå ett ganska medelmåttigt
arbete, han åstadkommit, ty hertig Filip af Majland
gaf ett tusen fem hundra guldstycken, omkring elfva
tusen två hundra kronor, för ett spel kort, måladt
af hans sekreterare Mazziano di Tortone.

Korten gjordes då som nu vanligtvis af papp, ehuru
de voro fyra gånger så tjocka som i våra dagar,
men stundom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:42 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free