- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
359

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelkortens anor. Emal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

359

förfärdigades de äfven af andra ämnen. Garcilaso de
la Yega säger, att spanjorerna, på sin expedition till
Florida 1534, spelade med kort af läder. Under Henrik
II:s tid fanns det kort, broderade på hvitt siden, och
Ludvig XIV hade kort, inlagda med perlemor. Breitkopf
påstår sig hafva sett spelkort af silfver, med
graverade och förgyllda figurer.

Det är naturligt, att allmänheten alltid begagnat
kort af simplare slag. Spelkort af papp tillverkades
milliontals i Italien, och efter 1423, då man upptäckt
träsnidarekonsten, blefvo spelkorten en inbringande
industri för Tyskland och Nederländerna. Staden Ulm
skickade ut stora packor deraf till södern, mot utbyte
af kryddor och andra kolonialvaror. Priset föll då,
så att ett spel kort »för en furste» blott kostade
aderton kronor.

På den tiden sålde krämarna tillika med korten nålar,
hvilka begagnades som spelmarker, och derifrån har man
ännu ett franskt ordspråk: Tirer son épingle du jeu
(draga sin nål ur spelet), hvilket är liktydigt med
vårt svenska draga sin Matts ur skolan.

De första tyska korten hade olika figurer med de
franska: hjerter betecknades med en kanin, ruter med
en papegoja, spader med en nejlika och klöfver med en
acklej. Tyskarna hade jagat damerna ur spelet, hvilket
de ansågo såsom något helt och hållet militäriskt,
och »målarna» bestodo den tiden af kungar, riddare
och knektar. Men sedan de lärda började roa sig med
kortspel, kommo damerna till heders igen, hvilket
tyckes bevisa, att »männen af pennan» voro »männen
af svärdet» öfverlägsna i ridderlighet.

I femtonde seklet undergingo korten en stor
förändring. Etienne de Vignoles, mera känd under
namnet La Hire, en tapper riddare? från Karl YILs
tid, uppfann de spelkort, hvilka brukas ännu i vara
dagar. Bägaren ersattes af ett hjerta, som Karl YILs
ryktbare skattmästare Jaques Coeur bar i sitt vapen;
i stället för denarerna kommo pilspetsarna, numera
blifna de qvadrater, hvilka representera ruter; de
båda värjorna ersattes af en pikspets, som betecknade
spader, och spöknippan utbyttes mot liljan i Agnes
Sorels vapen, hvarmed klöfver betecknades. Kungarna
fingo namn: hjerter kung kallades Charles efter
Karl den store; ruter kung Cesar efter den romerske
fältherren; klöfver kung Alexander efter den väldige
verldsbeherskaren, och spader kung David efter den
gamle judiske konungen. Damerna påminna om ryktbara
fruntimmer från Karl YILs tid: hjerter dam, Judith,
skall representera Karl YILs mor, Isabella af Bajern;
ruter dam, Rakel, är den sköna Agnes Sorel; klöfver
dam, Argine, är Karl VILs gemål - Argine är ett
anagram af Regina, drottning -, och spader dam,
Pallas, med sin i tidernas längd förfuskade ägid,
är jungfrun af Orleans.

Några år derefter förändrades klöfver kungs namn till
Arthur, riddaren af runda bordet, och i stället för
Pallas och Argine kommo Batseba och Helena. Knektarna
fingo nu också namn: hjerter knekt hette Lancelot,
ruter knekt Hektor, klöfver knekt Holger (dansk),
och spader knekt La Hire efter kortens uppfinnare. I
sextonde seklet blefvo namnen på korten åter ändrade:
då hette kungarna Konstantin, Augustus, Clo-vis och
Salomo, och damerna Dido, Elisabet, Clothilda och
Pen-tesilea *.

Från femtonde seklet har kortspelet varit en verklig
passion i de flesta civiliserade länder, och från den
stunden blef det föremål för borgerliga förordningar
och presterliga förbannelser.

En gammal legend säger, att S:t Bernhard i en
predikan med sådant nit fördömde kortspel, att hela
församlingen skyndade hem, samlade hop tärningar och
kort och brände alltsammans offentligen på torget. En
kortmålare gick fram till den helige mannen, räckte
honom ett kort och sade: »Hvad skall det blifva af
mig, fader? Ni har tagit ifrån mig mitt lefvebröd,
då ni nekar mig att måla kort.» - "Nej, visst icke»,
svarade helgonet, »måla sådana kort, som ni har
i handen; det nekar jag er icke.» Kortmålaren såg
förvånad på patern, och

* Amazondrottningen, som dödades af Akilles.

när han kastade en blick på kortet, såg han derpå
en strålande sol, i hvilkens midt blixtrade det så
kallade kristimono-grammet )f(.

Kristoffer Columbi följeslagare anlade i San Domingo
ett etablissement, der man tillverkade spelkort
af trä. Paschasius Justus säger, att då han reste
i Spanien, kunde han färdas långa sträckor utan att
finna vare sig bröd eller vin, men han träffade aldrig
på ett så torftigt värdshus eller en så liten by,
att der icke fanns kort.

I Frankrike fingo spelkorten en otrolig fart:
Karl YII, Ludvig XII, Henrik H, Henrik IH, Henrik
IY och Ludvig XIY hafva varit ifriga spelare. Mot
slutet af sjuttonde seklet sutto de förnäma till och
med i sina vagnar och spelade kort. Hos madame de
Montespan spelades högt, och grefve Rébenac säger i
sina memoarer, att det icke var ovanligt att förlora
hundra tusen kronor på aftonen. Madame de Montespan
förlorade på en enda natt den oerhörda summan af fem
millioner - men hon vann aftonen derpå sju!

I England var det icke mycket bättre. Kortspelet
hade der tagit öfverhand till den grad, att Henrik
YIII förbjöd folket att spela kort - utom under
julhelgen. Man känner historien om soldaten, som stod
på post utanför en kyrka i Irland och bläddrade i sin
kortlek. Han blef förd inför domaren och anklagad för
hädelse mot Gud. Soldaten påstod, att han icke gjort
annat än läst i sin bönbok. Man sökte i hans ficka
och fann kortleken, hvarpå soldaten förklarade, att
den just var hans bönbok. »Esset påminner mig om, att
det blott fins en Gud», sade han; »tvåan talar till
mig om fadern och sonen; trean om treenigheten; fyran
om evangelisterna; femman om de ovisa jungfrurna;
sexan om skapelsen, som skedde på sex dagar; sjuan om
hvilodagen; åttan och nian om de otacksamma spetälske;
tian om Guds Inuå-, Jcnekten om röfvaren på korset;
damen om drottningen af Saba; och kungen påminner mig
alltid om min kung, för hvilken jag vill både lefva
och dö.» Det är öfverflödigt att säga, att soldaten
blef frikänd.

Under sjuttonde seklet fingo korten en viss
gastronomisk karaktär: hjerter föreställde kött,
ruter fågel, klöfver fisk och spader bakverk. Hjerter
kung satt på en biffstek, klöTver kung red på en sill,
ruter kung satt på en kalkon och spader kung tronade
på en tårta.

Under franska republiken afsattes kortkungarna af
målaren David, som i deras ställe upphöjde Yoltaire,
Rousseau, La Fon-taine och Moliére, hvilka dock inom
kort fingo lemna rum för representanter af kriget,
freden, handeln och konsten. Damerna representerade
all slags frihet, nämnligen näringsfriheten,
tryckfriheten, religionsfriheten och civiläktenskapet,
och knektarna symboliserade jämnlikheten - rangens,
blodets, rättigheternas och skyldigheternas
jämnlikhet. Under kejsaredömmet spelade man en kort
tid med Napoleoner och Josefinor. Under restaurationen
tycktes korten affischera en viss sentimentalitet,
med sina färger i rosa och lilas, sina ess med
symboler af kärleken, troheten, enigheten och
hoppet. Frans I, Henrik IY, Ludvig XIII och Ludvig
XYI fingo då den äran att blifva kortkonungar, och
damerna voro Margareta af Yalois, Johanna d’Albret,
jungfrun af Orleans och Marie-Antoinette. Knektarna
kallades pompöst chevalierer och buro namn af Bayard,
Sully, Richelieu och hertigen af Berry. Ännu en
gång förändrades korten: de blefvo, hvad de äro i
våra dagar, det vill säga i det närmaste lika med La
Hires uppfinning.

Ja, så många vexlingar hafva de undergått, dessa
trolska tingestar, som vållat så mångens ofärd I

Spelet är en kokett, som håller alla sina älskare i
schack, säger en filosof. De skygga och tillbakadragna
unnar hon då och då en liten ynnest, för att icke
helt och hållet afskräcka dem; de djerfva och
oförvägna stöter hon bort, emedan hon väl vet,
att de skola komma tillbaka. Med lockande löften
be-herrskar hon alla sina tillbedjare och uppeggar
deras passioner. Ingen af dem, som en gång fastnat
i hennes klor, uppger hoppet, och ändå skola de alla
förlora det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free