- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laokoon och hans söner, antik marmorgrupp i Vatikanska museet, Rom. Th. E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

Höljda af brusande skum de redan hinna till
landet. Lågor och blod utströmma ur ögonen: spetsiga
tungor darra ur öppna gap och svänga kring hväsande
käftar. Stela af skräck vi fly. Emot, Laokoon
riktas deras förfärliga tåg. Till begynnelse tvänne
hans söners späda lif af ormarnas par omflätas
och digna, blodigt sargade rof, för monstrens
frätande tänder. Fadern, skyndande sjelf med vapen
till sönernas räddning, omkrmgsnora de se’n; två
gånger kring medjan af kroppen ocji två gånger kring
halsen, med fjällbeväpnade ryggar slå de sin ring med
svängande gap högt öfver hans hufvud. Fåfängt sträckes
hans hand, att de rysliga knutarna slita; tinningens
bindlar af etter och gift re’n äro begjutna, medan han
sänder förfärliga skri mot stjernornas fäste, lik ett
vrålande djur, som vid foten af altaret såradt, sliter
i vildt raseri sig undan den blodiga yxan. Drakarna
se’n i halkande lopp uppfly till Minervas, till den
förtörnades borg, och välja sitt grufliga läger tätt
vid gudinnans fot, af sköldens rundlar betäckta."

De häpna trojanerna se häri en straffdom af gudarna,
hvilkas vrede Laokoon ådragit sig genom det heliga
belätets våldförande. Under folkets jubel refs ett
stycke af muren ned och hästen fördes derigenom. Den
återstående skildringen af huru Tröja intogs och
förstördes samt huru .ZEneas flyktade derifrån och
sedan i Italien kom att grundlägga Eoms moderstad,
Alba Longa, hör icke hit.

Efter hvad vi nu anfört, är det väl alldeles
sjelfklart, att det verkligen är Laokoon och hans
båda söner, som gruppen framställer. Det är alltså
Virgilius, som inspirerat Laokoon-gruppens mästare? -
Eller är det kanske tvärt om med denna grupp
för ögonen, som Virgilius nedskrifvit sin målande
skildring? - Man har i förra seklet tvistat åtskilligt
om, hvilket af dessa båda fallen vore att antaga som
det riktiga. Numera är denna fråga skrinlagd. Jämnföra
vi nämnligen gruppen, med Virgilii skildring, så
visa sig likheterna så inskränkta af af-vikelser,
att något närmare samband dem emellan alldeles
icke blir nödvändigt att förutsätta. Vi behöfva
det heller icke. Konstnärerna upptogo visserligen
det af skalderna förarbetade stoffet, det var den
vanliga gången inom antiken - också här hafva vi
nog att tänka oss ett skaldeverk såsom förutsättning
för konstverket. Men detta behöfver alls icke vara
JEneiden. Långt före Virgilius har Laokoonmyten
blifvit behandlad af grekiska skalder. Så af Arktinos
i ett epos, som var en fortsättning af Homeros’ Iliad
och besjöng Tröjas förstöring. Så också af Sofokles i
en numera förlorad tragedi »Laokoon». Utan tvifvel är
det denna tragedi, som legat till grund för gruppens
uppfattning. Derpå hänvisar också gruppens afgjordt
dramatiska karaktär.

Genomläsandet af nyss meddelade stycke ur Virgilius
är just icke egnadt att öka våra sympatier för den
vatikanska gruppen. Det är med en känsla af fasa
vi tänka oss, att denne man, som vi se lida framför
oss, drabbats af detta sorgliga öde endast derför,
att han för varmt älskat sitt fosterland och ensam
bland alla haft nog klokhet att inse den fara, det
lopp, och nog mod att kraftigt uttala sin misstro -
och icke endast han sjelf lider derför, utan äfven
hans oskyldiga söner, hvilka som offersvenner
(camiller) biträdt fadern-i tjenstgöringen vid
Poseidons altare. Fördelaktigare för våra sympatier
för gruppen blir då den variant af Laokoonmyten, som
legat till grund för Sofokles’ tragedi. Spridda vinkar
hos andra antika författare gifva oss upplysning
härom. I Sofokles’ tragedi måste naturligtvis hjelten,
Laokoon, hafva varit en äkta tragisk personlighet,
han har alltså åsamkat sig en skuld, som först genom
straffet får sin försoning. Det var icke för hans
patriotiska utfall mot den grekiska jättehästen, som
han af gudarna straffades; Apollons vrede hade han
ådragit sig genom att i sin ungdom mot gudens förbud
ha tagit Antiope * till äkta. Brott mot gudarna
ansågs af de gamla som det svåraste bland alla;
i deras ögon var Laokoons olyckliga slut blott ett
fullt rättvist straff, rättvist, om ock sent. Till
och med barnen voro, enligt antikens sätt att se,
ej oskyldigt lidande offer: de voro ju frukter af
den handling, som väckt den mäktige gudens ovilja.

* Ej att förblanda med den å sid. 149 nämnda Antiope.

Ar 1506 uppgräfdes gruppen i Kom, i närheten af Titi
termer. I sjelfva termerna visas ännu i dag en nisch,
der den påstås hafva blifvit funnen. -Det är dock
omöjligt: nischen är dertill allt för liten.

Det är icke ofta ett antikt statuariskt verk, helst
af denna storlek, så pass ostympadt kommit till våra
dagar. Med undantag af faderns och den yngre sonens
högra armar och den äldre sonens högra hand är allt,
på några obetydligheter när, antikt. De delar, som
felades vid uppgräfningen, hafva blifvit restaurerade
i stuck af Cornachini. På golfvet i samma kabinett
ligger ett annat (ofullbordadt) försök att i marmor
restaurera faderns högra arm. Denna arm, ett verk
af Michel-Angelos lärjunge Montorsoli, är något mera
krökt än Cornachinis. Att Mon-torspli deri kommit det
rätta närmare, bevisar en antik kopia i Neapels museum
(faderns bröst, hufvud och högra arm), der handen
stödes mot nacken. Man har derjämte i en brottyta
å bakhufvudet tyckt sig finna spår af det ställe,
der handen varit fäst vid nacken. Helt säkert har
samma rörelse upprepats å den yngre sonen. Ett för
liniernas skönhet någorlunda känsligt öga finner också
genast, att så måste det ursprungligen hafva varit:
de båda nu i höjden sträckta armarna aflägsna gruppen
från den vackra pyramidalform, som ligger till grund
för kompositionen.

Ytterst sällan sker det, att ett konstverk,
som vi ännu i dag kunna hafva tillfälle att i
original betrakta i våra museer, finnes omnämndt
hos någon antik författare, men dylikt händer
dock en och annan gång: ett sådant verk är den
berömda Skraparen (Apoxyomenos) i vatikanska
museet, ett sådant är den Farnesiska tjuren, ett
sådant är också Laokoongruppen. Samme romerske
skriftställare, som talar om den Farnesiska tjuren
(se sid. 150), Plinius den äldre, nämner också några
ord om Laokoongruppen. Anledningen till detta hans
omnämnande är dock temligen naiv. Han klagar öfver,
att många konstnärers namn ej af samtid och efterverld
vunnit det erkännande, den ära, deras verk gjort sig
förtjenta af - derför att dessa konstnärer till ett
antal af två eller flera slagit sig tillsammans vid
utförandet af samma grupp eller staty. Han tyckes icke
hafva gjort sig höga tankar om sina konstälskande
samtidas minnesförmåga. "Hit hör», säger Plinius,
"Laokoon, som finnes i imperatorn Titi palats,
ett konstverk, som öfvergår alla andra inom såväl
måleri som plastik. De stora rhodiska konstnärerna
Agesander, Polydoros och Athenodoros hafva ur ett enda
block mejslat såväl Laokoon som sönerna och ormarnas
underfulla vindlingar de comilii sententia.it

Vi hafva följaktligen all rätt att anse den vatikanska
gruppen som ett verk af de hos Plinius nämnda trenne
rhodiska konstnärerna. Man antager på goda skäl,
att dessa voro far och två söner. På ön Capri
och i det forna Antium har man nämnligen funnit,
statybaser med inskrift: "Athenodoros, Agesandros’
son" - och förmodligen är Polydoros att anse som
dennes broder. Alltså också här en far med två
söner. En egendomlig parallell Hvem vet? Kanske hade
konstnärerna sin lilla bitanke vid detta konstverk,
kanske tänkte de sig denna Laokoonfamilj som symbol
för deras egen lilla konstnärsfamilj, kanske skulle
vi, ifall denna konstnärsfamiljs inre historia icke
vore en för oss för evigt begrafven hemlighet, kunna
sluta oss till, hvarför Agesander kommit på den iden
att i grupp framställa just detta ovanliga ämne.

Frågan om deras samarbete här vid lag är icke utan
sitt intresse. I utförandet kunna alla tre hafva
varit delaktiga, men kompositionen är naturligtvis
blott en endas skapelse. Antagligen förskrifver
sig denna från Agesander, fadern. Det är frestande
att tänka sig, att de vid utförandet af faderns
konstnärliga tanke så delat arbetet sig emellan, att
fadern utfört Laokoon, och hans båda söner hvar sin
af Laokoons båda söner. Gruppens hufvudfigur visar
också, med hänsyn till marmorns tekniska behandling,
en virtuositet -långt öfver de båda bifigurerna. Hos
Plinius förekommer ett uttryck, som, efter vår åsigt,
har afseende på detta deras samarbete: -de consilii
sententia. Man har emellertid mycket tvistat om
rätta bety-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 15:50:59 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free